Fråga Psykologen

Fråga   Psykiatri

Dåligt förhållande sedan vi fick barn, snälla hjälp!

Hej!

Hoppas du orkar läsa detta, det är en ganska lång text.

Vi är ett par som varit tillsammans i ca 5,5 år och har en son på 16 månader. Som alla relationer har det gått lite upp och ner, men det var ändå ett väldigt bra förhållande under de tre första åren. Vi tog beslutet att bilda familj och jag hann knappt mer än bli gravid innan problemen började.

Jag gick sista året på universitetet och pendlade mycket, var mest hemma bara på helgerna. Detta pga av ett skolan la en kurs PÅ skolan som vi hade fått information om skulle vara på distans. Under större delen av min graviditet var vi alltså inte ens tillsammans. Vi styrde upp en flytt hem pga jobb och för att ha familjen nära. Väl i hemstaden så vantrivdes min kille jättemycket på sitt nya jobb och hade ofta ont i magen och huvudet. Han bytte jobb och i samma veva kom vår son till världen. Det nya jobbet låg i en stad tio mil bort och i början pendlade han. Återigen, inte mycket tid med varandra. Själv fick jag en förlossningsdepression som jag inte blev hjälpt med. Vi flyttade till den nya staden när min son var halvåret. Vid det här laget hade en del gräl börjat uppstå men det upplevdes ändå som ok emellanåt. I den nya staden fick jag hjälp med min depression. Min kille däremot blev bara mer och mer nere och han sjukskrevs ett tag pga diskförskjutning. Läkaren där rådda honom att prata med någon då han sa att det troligtvis rörde sig om en fysisk manifestation på långvarig psykologisk stress. Min kille tog inte emot hjälp. Vi beslutade att flytta hem igen. Här blev han erbjuden ännu ett nytt jobb, vilket han tog även om planen var att han skulle vara pappaledig. Istället gick jag hemma. Jag mådde bättre men min kille mådde bara sämre. Han är sjukskriven nu igen för en kortare tid, han har utvecklat panikångest, och letar nytt jobb. Den långsiktiga planen är att han helt ska skola om sig. Men dit är det ju nästan ett år. Jag kommer att vara föräldraledig året ut, sedan står jag inför arbetslöshet och det mår jag jättedåligt över! I den här staden finns det begränsat med alternativ(jag har provat på de flesta och vet att jag inte trivs med em) och jag har fällt många tårar över att det jag utbiltat mig till helt plötsligt inte behövs i min hemstad. Vi känner inte att vi vill flytta från våra familjer söderöver igen. Familjen är viktiga för oss båda, speciellt nu.

Så det är bakgrunden. Nu är situation som så att relationen är jättedålig. Vi har inget samliv alls, vi kan knappt prata utan att bli irriterad eller låta irriterade även fast man inte är det. Det är många högljudda gräl och jag är orolig för hur det påverkar vår son. Jag som person är kreativ och måste få stilla det konstanta surret i huvudet genom att skapa med händerna nån gång ibland(tecka, måla, skriva etc) och till det krävs egentid( min terapeut kallade det strategier om det är en term du också är bekant med?). TV, läsning och datorn hjälper INTE, det måste vara skapande. Jag får egentid kanske en-två gånger i månaden. 

Min fråga är alltså; hur ska vi hitta tillbaka till varandra? Hur gör man det när båda är nedstämda och oroliga för framtiden för ens egen del vad gäller jobb osv.? Varför blir jag irriterad och varför räcker aldrig min egentid? Jag är ofta uttråkad och har svårt att möta min kille när han väl försöker prata om dittan och datten. Hur stöttar jag min kille som mår så dåligt när jag själv är orolig och irriterad på allt och alla? Jag har ju vart deprimerad, jag VET att det inte bara är att rycka upp sig... Han har tackat nej till mediciner men står på väntelista till en samtalskontakt, så det är ju ett steg i rätt riktning.

Känner mig som en sjukt dålig mamma och flickvän. Det är som att jag har en liten inre röst i mig som bara hånskrattar åt mig och säger;'' ja men vad trodde du? Skulle DU få ett lyckligt liv och klara av att ett barn??? '' Och en dålig människa generellt eftersom jag inte lyckas med mina drömmar och med den plan jag hade i livet( vilket egentligen bara var att leva med så lite ånger som möjligt och att göra det jag älskar).

Det konstiga är också att vi båda har en tydlig bild av hur vi egentligen skulle vilja att det var(nämligen som vi hade föreställt oss när vi beslutade oss för att skaffa barn och när allt hade vart övervägande bra under hela förhållandet ). Vi vill ha jobb vi trivs med så att vi kan köpa ett hus en bit utanför stan och få lite lugn och ro och framför allt vill vi egentligen ha ett till barn(!) men det finns ju inte på kartan nu! Det skulle slita sönder oss totalt och energi och ork finns inte till ett till barn.. Men målbilden har vi kvar men vi kan inte se en väg dit. Vad vi vill är alltså långt ifrån var vi är....

Snälla, hjälp oss, hur tar vi oss igenom detta? Mina föräldrar är skilda under en ganska smutsig separation, och jag lovade mig själv där och då, 12 år gammal, att jag skulle kämpa tills jag inte hade mer att ge innan jag särade på mitt barns föräldrar. Det har jag burit med mig hela livet och nu är jag 27 år. Jag vill inte gå den vägen. Inte förrän det är det absolut sista att göra.

 

vänliga hälsningar

orolig

Svar:

Hej!
Din beskrivning av de senaste åren låter ju påfrestande, bara det att få barn är ju en stor omställning och kan absolut vara överväldigande för de flesta. Det är ju också mycket vanligt att relationer inte riktigt orkar med allt ansvar och förpliktelser som följer med att få barn. Jag säger inte att det är det som hänt med er, men barn är ju en stor stressfaktor för alla unga föräldrar. En stor källa till glädje också, självklart - men det är många som inte riktigt vågar se att det är svårt att vara förälder och hålla ihop en relation samtidigt.

Du undrar hur ni ska ta er genom allt. Det är en stor fråga, som jag ska försöka besvara. Först - ni måste ta ett steg i taget. Om ni vill vårda er relation, gör mysiga saker tillsammans. Håll varandras händer, kramas utan krav, le. Det är inte så svåra grejer, och något ni absolut kommer fixa. Sen när det känns naturligt, kan ni ta tag i den generella sinnesstämningen ni båda bär på. Gå till husläkaren, beskriva situationen och ta emot den hjälp som finns där. Antidepressiva, samtal, vad som helst. När ni känner att stämningen mellan er blir lite bättre, börja problemlösa det som måste redas ut. Jobb, egen tid, er kommunikation osv. Det är ju ert ansvar att styra upp respektive liv så ni har möjlighet att ge er son en bra tillvaro.

Du har ansvar för din relation till dig själv, och han har ansvar för sin relation till sig själv. Om ni var på sin kant ser till att vara nödja med er själva, blir det mycket enklare att gilla den andra.

Lycka till!
Med vänliga hälsningar

/Anne

 

Besvarade frågor under chatten

Fråga Besvarad
Själlvmordstankar

2016-07-31 | 00:12

av Anne Grefberg

Känslig och tom

2016-08-2 | 18:41

av Anne Grefberg

Socialfobi

2016-08-2 | 20:12

av Anne Grefberg

Minne

2016-03-8 | 10:40

av Anne Grefberg

Jag vill bli längre

2016-03-8 | 13:06

av Anne Grefberg

Drastisk förändring!

2016-01-8 | 14:20

av Anne Grefberg

Depression? Känner press och ångest

2016-01-10 | 01:00

av Anne Grefberg

Orolig son som mår illa

2015-12-17 | 09:05

av Anne Grefberg

Mår inte bra asså

2015-11-24 | 06:56

av Anne Grefberg

Tics?

2015-11-6 | 13:51

av Anne Grefberg

Agorafobi

2015-11-5 | 00:35

av Anne Grefberg

Min barndoms deprimerande inverkan

2015-10-11 | 18:30

av Anne Grefberg

Konstiga symptom

2015-10-16 | 14:26

av Anne Grefberg

Hur ska jag komma över min abort?

2015-09-8 | 00:54

av Anne Grefberg

hej jag tror jag har en deprission

2015-09-13 | 11:14

av Anne Grefberg


Annons
Annons
Annons
Annons