Fråga Psykologen

Fråga   Psykiatri

Min barndoms deprimerande inverkan

ag är en tjej (17) som förmodligen lider av depression. Min oro är främst inriktad mot min barndom.

Jag skulle säga att jag har varit ganska deprimerad för 2 år, men när jag började tänka på det, kom jag till insikten att det är mycket mer än så. Jag kanske har haft depression under en längre tid. Ca 6 år.

 Sedan jag var liten (5+) har jag alltid älskat att vara ensam. Jag hatade att umgås med andra eftersom jag kände mig så obekväm så jag valde att vara ensam med mina två påhittade vänner och tecknade serier. (Till denna dag, älskar jag tecknad film). Jag bodde med min mormor för ca 12 år eftersom min mamma hade ett drogmissbruk.

 När jag tänker på min barndom ser jag endast: (1) mig i 3: e klass skriva ett brev om hur ledsen jag var och inte förstod varför (2) Hur jag alltid träffade skolkurator men var oförmögen att tala eller uttrycka min själv (3) I fjärde klass, skrev på mitt skrivbord att jag ville dö och hur döden verkar tilltalande (4) Jag brukade skriva allt jag hatade om mig själv i min dagbok när jag var yngre. Jag minns också att jag hade självmordstankar i 7: e och 8: e klass och även försökt överdosa i 8: e klass. Jag började med självskadandebetende i årskurs 7 men min fråga är, har jag varit deprimerad hela mitt liv? Kommer jag någonsin bli riktigt glad? Kommer mitt liv alltid kännas såhär tomt för jag kan inte föreställa mig mitt liv annorlunda ... Det enda som är annorlunda är att jag vet nu vad depression innebär.

(P.S jag besökte första linjen men det gick inte så bra pga jag behövde mer tid än vad dem kunde ge. Jag gillar inte att inkludera min mamma så mycket för jag hatar att öppna upp framför folk. Jag tänker på att söka hjälp när jag är 18 istället så att jag kan bestämma själv och inte bli tvungen att göra vissa saker. Till exempel när första linje var tvungen att berätta för min mamma om mitt självskadandebetende) Några tips om vad jag kan göra? 

Svar:

Hej!

Vad tråkigt att höra att du är ledsen och har det svårt! Dock är det ju inte alls konstigt att det är så, om din mamma drogade när du behövde henne som liten. Sånna saker sätter djupa spår i människor, och det blir svårt att lita på andra när ens mamma sviker. Det betyder inte att din mamma inte lider av det hon utsatt dig för, men det är ju två olika saker.

Det som är viktigast när du är 17 år tänker jag är att du har en bra relation med dig själv och att du klarar skolarbetet. Ofta hänger dessa två ihop, det är svårt att fixa skolan om man inte tycker att man duger. Så jag tycker du ska fokusera mest på att vara snäll mot dig själv, och inse att du är en stark tjej med många resurser! Odla dina intressen, som tecknad film. Du måste ha en bra fantasi, efter som du hade påhittade vänner - hur kan du använda den positivt? Jag tänker att du är rätt smart, eftersom du är bra på att problematisera. Det kräver rätt mycket resurser också! Du förstår dina behov, som att du behöver mer tid än du kunde få i första linjens psykiatri - det är också en stor styrka!

Om du snart är 18 år, kan du kanske vänta med att ta kontakt med Unga Vuxna i din hemort tills du är myndig. Om inte, och du upplever det som att du inte klarar av din vardag - ta kontakt redan nu och prioritera dig själv. Det är du värd!

Lycka till!
Med vänliga hälsningar

/Anne


Annons
Annons
Annons
Annons