Hej!! Det är så att jag lider av svår agorafobi.. den är så svår att jag isolerat mig själv hemma i cirka 2 månader nu. Det är riktigt jobbigt. Jag är 21 år och har precis börjat leva, men det är så att jag haft det jobbigt förra året, ja blev hotad av några tjejer och jag har sen dess tänkt mycket och varje gång jag har gått ut har ja känt mig förföljd osv. Jag fick en panikatack och så märkte jag hur det utvecklades och ja började undvika att gå ut mer o mer och sen blev det så att jag stängde in mig helt. Det suger för jag hade ju en kille men han tror att jag inte vill ha honom mer eftersom jag inte vågar träffa honom, jag vågar ej att gå ut.. Kanske 100 meter från huset men inte 5 km.. Han har kommit hit men han tycker jag är konstig. Det känns som ingen förstår mig när jag berättar att jag har agorafobi, Jag känner mig missförstådd och ensam.. Börjar bli psykiskt utmattande, jag vill ut bland människor jag älskar!! jag vill kunna jobba igen också, Jag har sökt hjälp, men dom skickar Runt mig bara. De känns som jag behöver proffesionell hjälp eftersom jag har ingen o vända mig till, behöver någon som kan komma hem till mig eller någon som kan ge mig tips och stötta mig snälla hjälp mig!!
Hej!
Du beskriver ett isolerat liv, och din rädsla hindrar dig i att leva ditt liv på alla sätt. Du säger att du har agorafobi. Vem har diagnostiserat dig med det? Har du läst om agorafobi och tyckt det låter som du, eller fått diagnosen efter en utredning?
Det första man måste göra för att lösa ett problem - oavsett vad det gäller i livet - är en ordentlig problembeskrivning. När det gäller psykiatriska diagnoser, sätts dessa för att veta hur man ska behandla för god effekt. Om en läkare/psykiater/psykolog har diagnosiserat dig, behöver du gå tillbaka till vedebörande och begära behandling. Om inte, behöver du göra det. För mig låter det som du har social fobi och panikångest, och inte agorafobi - men det behöver man som sagt klargöra på ett vetenskapligt sätt.
Behandling för fobier eller panikångest är att gradvis, på ett kontrollerat och skonsamt sätt, exponeras för det man är rädd för och göra erfarenheter av att det fobiska stimulit (gå ut, andra människor osv) inte är farligt. Man jobbar även psykoedukativt, vilket vill säga utbilda pasienten inom ångest och fobier för att individen ska kunna använda sig av rationell och faktabaserad information och inte enbart känslomässig - vilket är det som sker när man undviker som du.
Så ta kontakt med din husläkare eller hitta en privat KBT-psykolog som kan hjälpa dig att göra en riktig problembeskrivning, ge dig en sann diagnos och behandling så att du tar dig ut ur ditt inre fängelse.
Lycka till!
Med vänliga hälsningar
/Anne
