När ska jag söka hjälp för depression?

När ska jag söka hjälp för depression?

Att söka hjälp är sällan ett lätt steg att ta, men inte desto mindre viktigt. Ibland kan det dessutom vara svårt att veta om det ens krävs professionell vård.


Lovisa
Publicerad den: 2017-04-07
Författare: Lovisa Dahlström, Redaktör

Annons

Om du har varit nedstämd under minst två veckor och har andra symtom på depression ska du kontakta vårdcentral alternativt psykiatrisk öppenvårdsmottagning. Detsamma gäller om du tidigare har haft en depression och känner igen symtomen. Du kan söka vård på vilken vårdcentral eller psykiatrisk öppenvårdsmottagning du vill i hela landet.

Om du är orolig för en deprimerad person som inte själv vill söka hjälp kan du ringa vårdcentralen eller en psykiatrisk mottagning eller kontakta sjukvårdsrådgivningen för att diskutera situationen.

Kommentera denna artikel

Alla kommentarer granskas av redaktionen före publicering. Se regler för kommentarer här.
  • Avatar Yvonne 2018-01-12 04:51 (9 månader sen)

    Jag har lidit av detta i många år.Allt bottnar från min barndom. Förut var det lättare att känna att mina attacker kom. Numera kommer det helt utan förvarning. Jag har svårt att vara bland mycket folk och stora affärer. När jag är ensam tänker jag ofta om jag dog vore det bästa.

  • Avatar Johanna 2018-02-10 17:40 (8 månader sen)

    Såg ditt inlägg Yvonne! Skulle verkligen tipsa dig att prata med någon som du litar på, kanske kan ni hjälpas åt att kontakta psykiatrin eller vårdcentralen. Du är inte ensam, jag vet vad du menar när man hamnar i ett stort mörker och står där ensam utan att någon hör en fast man försöker ropa så hörs inget. Det där mörkret kanske kan ljusna eller så får man bara lära sig att hantera det genom att få olika verktyg. Mörket behöver inte alltid vara något dåligt, man kan t.ex. hitta sin kreativitet ur den, men det är viktigt att inte mörket får bestämma över en och tar över ens liv. Hoppas du får hjälp och hittar någon du kan prata med! Ta hand om dig :)

  • Avatar Lotta 2018-02-12 18:50 (7 månader sen)

    Känner igen mig i det du skriver Yvonne. Är själv där i hopplösheten. De vill ge mig antidepressiva men depressionen är ju egentligen ett symptom (i mitt fall) medan grundproblemet är Posttraumatiskt stress från barndomen. Sökt hjälp för PTSD. Skriv en egenremiss om du inte får hjälp eller gå till en privatklinik - men då kostar det en del. Tips på sajter som kanske kan vara till hjälp:
    vuxnabarn.nu ursjalvhat.se
    och denna amerikanska sajt med gratis hjälp online för alla som lider av PTSD https://www.ptsd.va.gov/apps/ptsdcoachonline/default.htm

  • Avatar Yvonne 2018-02-19 13:04 (7 månader sen)

    Hej igen
    Jag tar mediciner nu. Har gjort det sedan en längre tid. En av dom hjälper mej när jag ska vara bland mycket folk och när jag ska handla. Men känner inte jag kommer kunna vara utan dom. Jag har även börjat i terapi. Tycker inte detta hjälper mej. Läkarn jag har är ju en vanlig doktor på Vc. Han verkar inte heller förstå vad jag går igenom. Han pratar mest om nedtrappning av medicin. Hur i hela fridens namn ska jag trappa ner. Detta känns helt galet. Känns som gropen bara blir djupare o djupare för varje dag.

  • Avatar Nikolakis 2018-02-26 18:43 (7 månader sen)

    Hej

    Är en man på 50 som är gift och min fru medicinerar med zoloft sedan nästan 20 år tillbaka.

    Har väl hittat en hyfsad balans med medicinen men mår sämre under vinterhalvåret.

    Har varit lite upp och ner mellan oss under åren men har lyckats hålla ihop det ändå.

    Nu i januari så har hon tyvärr bet om skillsmässa och det kom som en blixy från klar himmel.

    Hon mådde bra under dagen men när jag kom hem på kvällen så smällde hon på med att hon vill skiljas.

    Hon har sag mycket och väldigt blandat och säger emot sig själv på mycket.

    Varken jag eller mina barn som är vuxna nu förstår inte henne och beslutet.

    Mina barn tycker att hon beter sig som en tonåring och gör uppror.

    Vi vet att hon inte mår bra men vet inte hur vi ska få henne att tänka rätt.

    Vi har varit gifta i 25 år och hon kastar bort alla åren i ett nafs och sätter sig före barnen i fråga om bostad som min dotter letar efter.

    Sätter sig själv före barnen i många frågor och de ha ledsnat och orkar inte mer,har gett upp.

    Jag klamrar mig kvar för jag vill inte ge upp för jag,vi känner inte igen henne.

    Bla många snabba beslut utan att tänka igenom saker.

    Nu har jag själv börjat må sämre och tämker i skrivande stund söka psykvård.

    Hur kan jag hjälpa min fru??

    Att få iväg henne,oss att prata med någon??

    Hon har pratat med psykolog tidigare och vid frågan om hon tagit upp allt från när hon var barn så svarde hon nej.

    Hon lever kvar i gamla saker och ältar dem,det är en av orsakerna hon nämt för skillsmässa.

    Snälla hjälp oss

  • Avatar Yvonne 2018-05-14 12:16 (4 månader sen)

    Hej
    Nu ska ni få höra det senaste angående mitt mående. Som jag tidigare skrivit går på Vc på orten. Jag går även i samtalsterapi. Vilket är bra det har hjälpt mej en del. Men tar medicin när min ångest inte vill ge sej. Men nu har jag fått en ny läkare han är inte alls en bra läkare för mej????. Han har fått för sej att jag är en läkemedel beroende. Det kan jag väl hålla med om. Men vilket är värst i mitt fall? Han sätter in än den ena efter den andra. Tar bort medicin som hjälpt mej för att klara alla svåra situationer som jag exponerar mej för. Hur kan en läkare göra så? Han har även skrivit nedlåtande om mej i min journal. Nu är det hemskt för mej igen. Jag avskärmar mej från allt och alla. Så nu är jag nere i mörkret igen med oro plåga och sömnlöshet. Hur ska jag ta mej framåt när benen slås av mej numera. Har inte kraft och ork att ta mej fram längre.
    Som en som jag tidigare haft som läkare sa en gång. Psyke och smärta går ofta hand i hand. Någon som har varit med om detta? Tacksam för ett hjälpande ord.

  • Avatar charbra@live.se 2018-08-9 14:11 (47 dagar sen)

    Hej!

    Min son är 18 år och har nyligen tagit studenten. Han har under en längre period mer eller mindre isolerat sig socialt. Han umgås endast med sin flickvän lite sporadiskt men har inga vänner. Opererades nyligen i en axel och kör rehab för det. Han äter veganskt och avstår helt från alkohol sedan ett par år tillbaka. Han går till sängs ca 21. Sover till ca 07 . Går upp , gör rehab på gymet el hemma. Äter , kollar serier på datorn och går sedan till sängs. Varje dag likadant . Vardag som helg. Pendlar i humöret mellan "normalt"och sur/irriterad. Aldrig glad egentligen. Hur kan jag hjälpa honom? Nu ska också hans tjej iväg under 1 år vilket jag vet gör honom än mer ensam.

    Orolig mamma

  • Avatar Janne Löfgren 2018-08-9 22:51 (46 dagar sen)

    Jag hamnade i en svår depression i smb med 2 stora ryggoperationer pga spinal stenos för 6 år sedan. Jag äter mkt medicin mot egentlig depression. Legat inne 2 ggr varav en gång på vårdintyg pga suicidal beteende. Är lite bättre nu men fortfarande med antidepressiv medicin. All smärta är kvar fast ännu ondare. Fått rullstol och snart elrullstol. Vårat förhållande vilar på en mkt skör tråd.


Annons
Annons
Annons
Annons