När ska jag söka hjälp för depression?

När ska jag söka hjälp för depression?

Att söka hjälp är sällan ett lätt steg att ta, men inte desto mindre viktigt. Ibland kan det dessutom vara svårt att veta om det ens krävs professionell vård.


Lovisa
Publicerad den: 2017-04-07
Författare: Lovisa Dahlström, Redaktör

Annons
Annons
Annons

Om du har varit nedstämd under minst två veckor och har andra symtom på depression ska du kontakta vårdcentral alternativt psykiatrisk öppenvårdsmottagning. Detsamma gäller om du tidigare har haft en depression och känner igen symtomen. Du kan söka vård på vilken vårdcentral eller psykiatrisk öppenvårdsmottagning du vill i hela landet.

Om du är orolig för en deprimerad person som inte själv vill söka hjälp kan du ringa vårdcentralen eller en psykiatrisk mottagning eller kontakta sjukvårdsrådgivningen för att diskutera situationen.

Kommentera denna artikel

I kommentarfältet får du gärna dela med dig av dina egna erfarenheter eller berätta vad du tycker om våra texter. Vi kan däremot inte svara på några medicinska frågor via kommentarsfältet. Alla kommentarer granskas av redaktionen före publicering. Se regler för kommentarer här.
  • Avatar Kristina 2020-10-8 11:50 (53 dagar sen)

    Vad du än gör gå inte till psyk om du mår dåligt. Sök dig till funktionsmedicin istället.

  • Avatar Mona 2020-08-22 17:08 (3 månader sen)

    Jag är så trött och håglös sedan flera veckor. Har inte varit ut eller träffat några människor mer än dom som leverererat livsmedel åt mig. Skulle kunna ringa folk men nu har det gått så långt så jag gruvar mig bara att lyfta telefonen. Vad skall jag göra ?

  • Avatar PA 2020-08-11 05:56 (4 månader sen)

    Hur hittar man något ställe som verkligen förstår sig på hur man mår? Verkar som att skriva ut mediciner som fungerar dåligt är det enda dom kan. Ingen annan hjälp eller inte ens en återkoppling efter ett tag när man gått på någon medicin.

  • Avatar L 2020-07-5 20:57 (5 månader sen)

    Tyvärr finns det varken hjälp eller förståelse för deprimerade i det svenska samhället idag.
    Är du sjuk får du sonika finna dig i ett livslångt lidande, bristfällig sjukvård, medicinering som inte fungerar och empatibefriade läkare samt ett lika empatibefriat arbetsliv. Jag förstår att många väljer den yttersta utvägen - att begå suicid - då vården är så undermålig

  • Avatar 2020-01-27 18:54 (10 månader sen)

    Till Nikolakis. Jag känner igen mig själv på din fru. Jag har själv tagit medicin Zoloft om många år. Har funderat fram och tillbaka på vårt äktenskap. Mycke beror på min osäkerhet som person. Men nu har jag förstått att skilja sig kommer inte att lösa mig från min känsliga läggning.Jag vet också att alla är inte storm lyckliga, fast det kan se ut så. Hoppas det blir bättre för er.

  • Avatar 2020-01-27 18:47 (10 månader sen)

    Svårt att veta vad man ska ta för medicin. Vilka är de senaste och har minsta biverkningar?

  • Avatar Tidigare användare 2019-08-9 20:44 (16 månader sen)

    Gå till en funktionsmedicinare istället för att ta symtomdämpande antidepressiva. Det är vad de flesta får i den offentliga vården dessutom med dålig uppföljning och utsättning. Samtal får få. Jag slängde bort ett decennium av mitt liv då jag trodde antidepressiva skulle hjälpa men blev bara biverkningsstinn. Problemen försvann efter några månader med kostomställning och andra livsstilsförändringar i samråd med en privatläkare i funktionsmedicin. Depressionen var ett symtom och inte orsaken som var läckande tarm!

  • Avatar Tidigare användare 2019-06-9 13:02 (18 månader sen)

    Jag har gått igenom mycket i mitt liv. Under uppväxten brydde sig inte mina föräldrar om mig. Jag blev utsatt för övergrepp av min styvfar i tidiga tonåren. Mamma kastade ut mig när jag var 18, hon pratade inte med mig utan bara körde över mig. Vi har nästan ingen kontakt efter många år. Jag fick vara den vuxna i familjen. Jag fick min första depression , när hon ’kastade’ ut mig. Det höll i i ett år. Jag har haft det bra i flera Pår emellanåt, men har svårt att lita på människor. Skilsmässa. De sista åren har jag blivit hånad o mobbad på min arbetsplats och bröts ner ordentligt. Närstående som gått bort, de enda jag kunnat prata med om allt jobbigt. Fått ekonomiska svårigheter och löneutmättning som resulterat i fler skulder, eftersom jag har extremt låg lön. Jag kan inte ge mina barn det jag vill. Helt utbränd på grund av jobbet och oro och ångest, extremt svårt med sömnen, de senaste åren. Jag kommer inte ur ekorrhjulet och stänger in mig när jag inte ör på jobbet. Skäms över min situation och misslyckade skitliv. Jag lever för att jag älskar mina barn. Utan dem skulle jag hoppa framför en bil. Jag gråter som en stucken gris oftare och oftare. Jag har svårt med minnet. Dessutom satt på spisen och glömt bort det flera ggr. Kastat flera kastruller. Jag är rädd över hela situationen och jag har ingen att prata ned. Jag vågar inte säga dessa saker till mins barn och min pappa jag vill inte att de ska vara oroliga. De har nog med sitt. Snälla vad ska jag göra? Mitt kropp har sagt ifrån och vill bara sova och gråta. Jobbet är tufft både psykiskt och fysiskt och minnet sviktar där med. Säger fel saker vid fel tillfälle oftare och oftare. Jag är rädd att jag ska bli mer glömsk. Hjälp please vad ska jag göra...

  • Avatar Tidigare användare 2019-05-24 18:40 (19 månader sen)

    Att säga eller skriva att vi som har depressioner eller på annat sätt har det mycket svårt, ska söka hjälp är som att säga till en fattig som är hungrig att ”bästa sättet är ju att äta näringsrikt och tillräckligt”
    För det finns inte hjälp att få.
    Psykiatrin är ett skämt i stora delar av landet.
    Vi blir helt enkelt avvisade eller ställda i två års kö. Eller får en kontaktperson som frågar ”hur mår du” en gång i månaden. Till vilken nytta?
    Det är förnedrande och gör det ju inte lättare att känna att det egna värdet är något att värna.

  • Avatar Tidigare användare 2019-01-11 13:26 (23 månader sen)

    Har lidit av depressioner, troligen hela mitt liv. Ätit antidepressiva ca 45 år. Små försök till uppehåll fungerar inte. Jag har LIDIT och LIDER MYCKET.
    Har i ungdomen diagnostiserats med hormonrubbning. Denna + mediciner har ökat min vikt med ca 40 kg.
    Nu tänker jag ibland att jag får stå ut och hoppas på en snart kommande död. Självmordstankar har funnits många ggr men jag har blivit bevarad. Min kristna Tro gör att jag vet mej vara buren av Jesus, fast det känns olidligt ibland. Han led oändligt mkt mer än ngn människa och känner med mej mer än ngn annan. För varje dag närmar jag mej den stund då Han kommer och hämtar mej och då allt lidande utbyts mot onämnbart välbehag på alla sätt.
    Pga en mkt snäll och god make, "får" jag vara som jag är och han anpassar sej efter detta. Han är det absolut viktigaste på jorden för mej.
    Jag sover numera mkt av min tid. Är och har alltid varit trött eller outståligt trött.
    Jag har alltså inte mycket av tröst till någon av er, utom den om Tron som ju finns för alla. Ville ända dela med mej.
    Nu ännu mera än tidigare kanske, är min energilöshet en av de stora lidandena. Det är nästan inget som lockar mej och tex. det att gå ut och att motionera, det är oftast oöverstigligt för mej. Har heller aldrig känt mej uppiggad av ex. en promenad, vilket ju alltid sägs.
    Jag är mycket kreativ i mina tankar och jag är mer lagd åt det konstnärliga hållet än dess motsats. Därför har jag också många, många tankar om det jag skulle vilja göra; ofta sånt som skulle gripa in positivt i andra människors liv. Vid enstaka tillfällen har jag gjort ngt av det tänkta, men nu för tiden vågar jag inte ens försöka, pga min enorma trötthet. Denna tror jag består av både psykisk sådan och fysisk. Det hänger förstås ihop.

    Hej då och så mycket "lycka till" som möjligt, till er alla medvandrare!