Fråga Psykologen

Fråga   Psykiatri

Själlvmordstankar

Känner mig totalt misslyckad.Ville bli läkare i högstadiet och pluggade massor och gick ut med ett av skolans högsta betyg.Blev studietrött antagligen efter allt pluggande så gymnasiets naturprogram blev för tufft så jag fick vara ut med medelmåttiga betyg därifrån vilket ju inte räckte för att komma in på långa vägar.Efter avslutad militär utbildning till kustjägare blev man så nedtryckt att man knappt trodde något om dig själv längre.Misslycades sedan med en rad utbildningar jag kom in på..chiropraktor,tandläkare,sjukgymnast..Lyckades emellertid utbilda mig till idrottslärare till slut med den ladda starus och län det yrket innebär.Känner mig vatten värd .När jag exempelvis umgås med min frus föräldrar och hennes syskon vågar jag knappt öppna minnen bland alla forskare ,fler detta läkare och specialpedagoger-känner mig underlägsen,mindre vård på något sätt-inget att komma med.Allt känns som om det måste vara perfekt i deras närvaro ,varje ord ,varje handling.Har tre barn med min fru,två tonprsgrabbar och en 12-åring.Ingen av dem verkar de upp till mig speciellt-knappast ens i idrott.Får knappt hjälpa dem med läxorna.De frågar hellre sin morfar i det avseendet.Känner att jag mår fruktansvärt dåligt i min frus föräldrars närvaro. Känner mig dum,korkad och mindervärdig i alla avseenden.Misslyckad helt enkelt.I många ,många år har jag önskat att jag aldrig blev till.Tycker det skall bli skönt med döden och ju förr den kommer dessro bättre känns det som.Tycker inte får känna speciellt spännande att följa mina barn och se vad det blir av demTycket vara så tänker på materiella saker och pengar -inte på livets under och det enkla i tillvaron -som är det jag lever för.Känner ingen livsglädje.Vill bara dö.Finner ingen mening med detta liv.Finns atidepressiva läkemedel att tillgå för detta eller vad föreslår ni-Hur finns livsmening igen?/L

Svar:

Hej!

I denna spalt har jag skrivit många gånger om hur man kan ta tag i sig själv om man mår dåligt som du beskriver det. Scrolla bakåt i mina många hundra inlägg och se om du kan hitta något som du kan använda.

Du säger att du känner dig mindre värd än andra - och jämför dig med din svärfamilj och då tycker du att du faller sämst ut. Du upplever att dina barn inte ser upp till dig, och beskriver att du känner dig dum, korkad och mindrevärdig i alla avseenden - misslyckad.

Det man tänker om sig själv, märker omgivningen. Om du upplever dig som en som inte förtjäner dina barns respekt och beundran - hur ska de då hitta detta inom sig? Barn har inte en inneboende, automatisk respekt för sina föräldrar, det är vi som föräldrar som måste genom primärt vårt sätt att se på oss själva ge dom chansen att se vad som ska respekteras.

Jag vet ju inte om din svärfamilj är en intellektuellt snobbig och allmänt kritisk gäng människor, så kan det ju vara. Och det är inte lätt att umgås med folk som är kritiska. Men den största kritikern av dig verkar vara du..?

Att ha tankar om döden och likgiltighet inför sina barns uppväxt är varningstecken på att du behöver hjälp av någon professionell. Det är inte en ytterligare sak du kan slå dig i huvudet med - snarare tvärt emot. Du behöver ta tag i detta och göra det nu! Det är vuxet, starkt och nödvändigt.

Börja med husläkaren, förklara situationen trots skamkänslor. Läkaren värderar inte - precis som jag inte heller gör det. Läkaren, och jag, vet att livsvillkor och förutsättningar är komplexa grejer - det är otroligt många orsaker till varför man är där man är. Men det är dags att göra något åt detta - primärt för din skuld, och självklart för dina barn.

Lycka till!
Med vänliga hälsningar
/Anne


Annons
Annons
Annons
Annons