Fråga Psykologen

Fråga   Psykiatri

Känslig och tom

Det du skriver om att man burit på en massa och tillslut när gråten kommer är det som jag upplever inget stopp. Varit i flera år i ett förhållande men en mamed stort kontrollbehov som kamrater till mig säger att han verkar absolut ha svårt med sociala koder, typ light autism. Ingen diagnos finns. Han är anställd på ett IT företag jobbar mer än 60 timmar i veckan. När det fungerar har det varit bra. Men just nu känner jag sådan tomhet! Hans humör och personlighet är ALDRIG lagom. Han är antingen från mycket trevlig och mysig till mycket  arga ögon besvärad okänslig och kall. De senaste åren mycket upptagen med sitt jobb. Jag har alla dessa år vi hade det bra, ställt upp på att han inte "orkar" med folk samlinga Jag är social och vill att barnen ska få uppleva kultur, tagit ansvar för barnen som nu vuxit till ungdomar 26, 24 och17 år. Jag har fått tagit ansvar för deras sjukvård och skola alla dessa.  Satt ned foten ibland då har sett liksom besvärad ut och hans familj har ALLTID STÖTT honom. M är bra han är intelligent speciell.. OSV. . Han har glidit fram i gräddfil skyddad från allt ansvar. Han har gjort karriär. Nu är jag mycket sliten och trött... psykiskt utmattad..gråter mycket plötsligt, sedan någon vecka oerhört mycket, i min ensamhet .. upplever mig totalt apatisk. Blir rädd för den jag är just nu!! Har sedan 1997 varit med i en bil olycka är därför med 50 % sjukersättning i bagaget.är arbetslös.. bytt jobb 5 ggr i en byggd som vi flyttat till för min mans skull. Fått markera till hans bröder att jag ställt upp en massa gånger.. Att han får en massa igenom.är åter arbetslös..söker jobb sedan juni 2015. Mår dåligt i många led!  Kort sagt behöver tilltro för den jag är och visad uppskattning. Röt till för någon vecka sedan. Nu försöker M skärpa till sig.. nu har han semester.. hur ska det bli sen...Sociala koder det existerar knappt inom min mans värld och inte heller i hans familj. Det har alltid varit självklart mitt fel då M inte hälsat på hos sina föräldrar eller övrig släkt! En sån djävla familj! Åker numera inte dit. Det ska inte vara mitt fel om M beslutar sig för att hälsa på. Han står på en piedestal.  Jag är en slagpåse. Det har förmodligen gått så pass långt nu har inte råd tror jag att skilja mig. Vad ska jag göra. Är det fel av mig att var kvar i detta Förhållande?  Hur ska jag kunna bryta mig ut? Den frågan har jag ställt mig många ggr de senaste 4 åren. Nu i sommar gråter jag för allt och ingenting . Är det år av missundsamhet som som byggt upp någon slags sorgsenhet/ångest? Vad kan man göra när man hamnat där jag är Idag?  Jag började säga ifrån när yngsta sonen var 13 år i skol vägrade 70 dagar och min man inte gjorde något åt saken. Jag var den som tog sonen till BUP och som fick igång samtal då med en bra kurator och psykolog.. Sonens skol vägran har löst sig. .. just nu.. började i höstas men då löste jag och sonen det hela ich han kunde ta sig till ny skola med för sonen bra och spännande utmaningarna Men min man lever i förnekelse med hans svårigheter i sociala koder. Jag kryper Ihop!  Rädd för den jag Blivit!  

Svar:

Hej!
Din beskrivning av ditt liv är mångfacetterad, som den blir när man har levd ett tag och har en långvarig relation, svärfamilj, uppfostrat tre barn och försökt ta hand om sitt eget liv på toppen av allt.

Många kvinnor beskriver på många sätt samma sak: en utmattning efter ett liv av att ta hand om andra, leva på andras premisser, och alldeles för lite positiv förstärkning i förhållande till krav. Då snurrar tankarna på att ta sig ur relationen, men många faktiska omständigheter gör att man är kvar. Ekonomi, socialt nätverk, boende, barnen osv. Men framförallt en självbild som har fått ta stryk efter alla år av att ha behov som får stå tillbaka.

De goda nyheterna är att det är inte för sent att sätta sig själv lite högre upp på sin egen prioriteringslista. Faktiskt tycker jag att man alltid själv ska vara högst upp där i sina egna ögon. Vi människor får ingen medalj för att offra sig för andra, snarare fostrar det bitterhet, missnöje och blir en negativ spiral. Om du tar hand om dina behov - de som du kan kontrollera - kommer du känna dig mer nöjd med dig själv. Så som att vara ute blant folk, även om din man inte vill. Varför ska han stoppa dig? Anmäl dig till något du gillar att göra - träna, lära dig en ny sak, bokcirkel, vad som helst. Det är ditt ansvar och din skyldighet mot dig själv - och mot dina barn - att ta hand om barnens mamma.

Du säger att du behöver uppskattning. Ja, det gör vi alla. Men du kommer få svårt att få den hos andra, om du inte uppskattar dig själv. Allt börjar och slutar med dig. Konkret - varje dag kan du hitta tre bra saker du har gjort. Du behöver inte säga dom till någon, bara veta med dig själv att du har gjort ditt och datt bra. Det kanske känns konstigt i början, men det är för att det är ovant. Så kör på tills det går av sig själv. Det som händer är att du inte heller blir så benägen att se fel och svårigheter - en extra bonus!

Många som har samma livshistoria som du kan behöva en reell check-up av en läkare. Man kan ha medicinska svårigheter som behöver åtgärdas, som högt blodtryck, depression eller sömnsvårigheter. Så jag rekommenderar dig att ta kontakt med din husläkare och berätta hur du har det. Många vårdcentraler har psykologer knutna till sig, som du eventuellt kan få hjälp av med att konkret göra det som behövs för att du ska må bättre.

Du kan vända detta!

Lycka till!
Med vänliga hälsningar
/Anne


Annons
Annons
Annons
Annons