Fråga Psykologen

Fråga   Psykiatri

Hur hanterar jag situationen med min tränare?

Hej,

texten blev längre än jag tänkt mig... Hoppas att det går bra.

 

Jag är snart 17 och tränar ridsport på ganska hög nivå. När jag vid 13 års ålder skulle prova på en ny gren fick vi från en komis i klubben tips om en tränare, vilken är den jag skriver om. Jag, mamma och hästen åkte på ett par träningar (vilka hålls hemma hos tränaren på hans egen anläggning) som gick bra och vi fick nys om att tränaren skulle ha ett läger hemma på anläggningen när jag hade sommarlov. Jag åkte på lägret, men det känns som att det var där saker började bli lite konstiga.

Lägerdeltagarna (cirka 10st, samtliga tjejer, de flesta i 11-17årsåldern) fick sova i ett gästhus precis bredvid tränaren och hans sambos bostadshus under lägret som pågick 2-3 dagar. Jag minns det som att jag redan på första träningspasset fick extra uppmärksamhet av tränaren. Han retades med mig, men jag tog inte illa upp. Men tidigt tyckte han att han behövde justera min position och tog utan förvarning tag i mitt lår - lite för högt upp för att det skulle kännas normalt. Genom hela lägret justerade han min position genom att ta på olika ställen, det gjore han inte med någon annan. Gjärna samtidigt som han retades. Någon gång när jag och några andra deltagare gått in i hans hus för att kolla på film kom han och satte sig i soffan. Trots att det fanns hur mycket space som helst valde han att sätte sig så tätt bredvid mig att vi var tryckta mot varann. Vid ett tillfälle när jag skulle gå in i deras hus för att duscha (inte möjligt i gästhuset) stod han där och hängde tvätt. Han frågade om jag skulle duscha, jag svarade ja, sen blev det ganska obekvämt tyst. Jag såg på medan han hängde tvätt, jag kunde inte komma in i badrummet förrän han var klar. Då började han noggrant och prydligt att hänga sin sambos trosor och jag blev väldigt obekväm. Han kollade på mig men jag tittade inte upp först. När jag gjorde det log han på ett lite nöjt sätt. Ett par minuter senare kom sambon i fråga, och undrade varför han inte bara tagit ut tvätten ur badrummet i en tvättkorg så att jag hade kunnat gå in och duschat.

När vi möttes senare samma kväll frågade han om det varit en skön dusch, jag visste inte riktigt vad jag skulle svara så jag sa ja.

Vid ett annat tillfälle, några månader senare, var jag sminkad när jag kom på träningen. Jag hade haft smink i skolan samma dag och inte tagit bort det. Då sa han högt och ljudligt "Men **, inte behöver du sminka dig för att åka på träning".

Det finns fler exempel på liknande händelser men texten börjar bli lång så jag lämnar det som det är. Detta var alltså när jag var 13 och nu är jag 16. Efter ett uppehåll mellan säsongerna började jag träna där borta igen som 14-åring. Men jag kunde inte riktigt slappna av - inte för att jag tyckte att han var obehaglig utan snarare tvärt om. Jag hade hela tiden uppfattat hans små kommentarer och leenden som något men jag tänkte att jag bara smickrade mig själv med att tro att jag fick sån uppmärksamhet. Tränaren brukade ofta reta mig för att jag pratade - inte jättemycket, men mer än de flesta i samma ålder som mest tog emot order. Jag käftade ju emot lite då och då när han retades, och jag frågade ibland varför jag skulle göra något innan jag gjorde det. Gick något inte bra så frågade jag varför. När jag kom tillbaka som 14-åring fick jag plötsligt inte alls någon av den där uppmärksamheten. Han var tvärtyst och hjälpte mig knappt över huvudtaget på träningarna. Jag skämdes så in i bomben för att jag pratat så mycket, och för att jag trott att den där uppmärksamheten var något speciellt. Jag hittade på någon ursäkt för min mamma om varför vi skulle träna för någon annan. Jag åkte knappt tillbaka under resten av året, och bara någon enstaka gång under säsongen när jag var 15. När jag i andra sammanhang träffade på tränaren sa han knappt något alls till mig. Jag skämdes fortfarande lika mycket men riktade om det till ilska mot tränaren. Jag tyckte att han var dum som helt plötsligt knappt kunde prata med mig.

 

Jag kom tillbaka en gång i höstas på en träning som var anordnad tillsammans med ett lag som då hade valt att vi skulle träna för denna tränare. Då var vi helt plötsligt tillbaka i det där med att reta mig. Min mamma var med så han rörde mig aldrig men han retades hela tiden och pratade ganska nedvärderande om min ridning trots att jag blivit vansinnigt duktig på kort tid och tävlat på mycket hög nivå sen jag slutade träna för honom. Jag var bäst i gruppen men han hackade bara på mig.

 

Hela den här tiden har jag upplevt någon slags spänning mellan oss (det känns sjukt att kalla det sensuell spänning). Jag tycker inte alls att han är snygg och han är säkert 20 år äldre än mig. Men jag blir helt galen inombords när han väljer ut mig sådär och retas. När jag får små leenden och kommentarer. Och så har det varit ända sen det där första lägret. Trots att jag tränat för honom typ 2 gånger på de sensaste 2 åren kan jag aldrig riktigt sluta tänka på det hela. Fantiserar och funderar på vad som skulle hände om jag gjorde det ena eller det andra, om vi träffades på någon stans.

 

Jag vill ha hjälp med detta! Jag skäms så mycket över hur barnslig jag var när jag var 13-14, jag gjorde mig till och var hur fånig som helst. Och jag skäms över att jag fortfarande har de här tankarna. Och så är jag livrädd att jag inbillat mig alltihop. Att detta är en descent, ordentlig tränare som jag får att låta som värsta snuskot. Mina vänner har förstås hela tiden tyckt att det är typ sexuella trakasserier, men de har ju bara hört min version och det är ju hur jag upplevt det. Han har liksom inte gjort något konkret som att våldta mig, inget han har gjort är väl förbjudet. Det kanske bara är jag som vill tolka det som något! Det är väl inget konstigt med att hänga tvätt?

Hur ska jag tänka? Vad ska jag göra för att släppa det här? Kan jag ha inbillat mig alltihop i något slags desperat behov av uppmärksamhet?

 

Tack på förhand. 

Svar:

Hej!
Även om man är 13 år, missförstår man inte den typen av signaler som din tränare skickade till dig. Han har helt klart gått över gränsen för vad som är ok att göra mot en elev. Det värsta i din berättelse är hur han ger dig uppmärksamhet, får dig att känna dig speciell, för sen att ignorera dig. Detta är härskartekniker som på ett beräknande sätt självklart får dig att dels vilja ha uppmärksamhet från honom, och dels skämmas för dina behov.

Som ung person har man ett omoget sätt att hantera känslor som går mot det romantiska, som att man blir lite intresserad av någon, småkär och sånt. Man vet inte vad som är känsla av att vara kär i en person, eller vad som är att vara kär i att vara kär. Jag tänker att du blev kär i uppmärksamheten och känslan av att vara speciell och utvald - och inte kär i tränaren. Han däremot borde, som vuxen, veta att man inte leker med en ung tjejs känslor på det sättet. Det är enbart självupptaget och egoistiskt, och han förstör din naturliga känslomässiga utveckling.

Du har reagerat och känt på ett fullständigt normalt sätt, det är han som har gjort fel. Han ska som professionell person ge alla elever samma uppmärksamhet och instruktioner alltid. Att du först fick mycket uppmärksamhet och sen blev ignorerad är båda lika fel. Att han även rörde dig och betedde sig på ett sätt som var obekvämt för dig, understryker bara att han har varit helt fel ute och att han inte hade ditt bästa för ögat.

Jag är glad att du skrev till mig, så jag får möjligheten att säga detta till dig. Hoppas du snarast slutar vela i ditt sätt att se på allt runt tränaren, och kan se det som jag gör. Det är inte fel att hänga tvätt, men det är absolut fel av en vuxen att inte skydda en 13-årig tjej mot att behöva exponeras för vuxnas underkläder och sin egen närvaro när du ska duscha.

Kul att du trots allt detta är så duktig på att rida!

Med vänliga hälsningar

/Anne

Besvarade frågor under chatten

Fråga Besvarad
Själlvmordstankar

2016-07-31 | 00:12

av Anne Grefberg

Känslig och tom

2016-08-2 | 18:41

av Anne Grefberg

Socialfobi

2016-08-2 | 20:12

av Anne Grefberg

Minne

2016-03-8 | 10:40

av Anne Grefberg

Jag vill bli längre

2016-03-8 | 13:06

av Anne Grefberg

Drastisk förändring!

2016-01-8 | 14:20

av Anne Grefberg

Depression? Känner press och ångest

2016-01-10 | 01:00

av Anne Grefberg

Orolig son som mår illa

2015-12-17 | 09:05

av Anne Grefberg

Mår inte bra asså

2015-11-24 | 06:56

av Anne Grefberg

Tics?

2015-11-6 | 13:51

av Anne Grefberg

Agorafobi

2015-11-5 | 00:35

av Anne Grefberg

Min barndoms deprimerande inverkan

2015-10-11 | 18:30

av Anne Grefberg

Konstiga symptom

2015-10-16 | 14:26

av Anne Grefberg

Hur ska jag komma över min abort?

2015-09-8 | 00:54

av Anne Grefberg

hej jag tror jag har en deprission

2015-09-13 | 11:14

av Anne Grefberg


Annons
Annons
Annons
Annons