För 5 år sedan drabbades min make av en stroke. Han är 12 år äldre än jag. Efter 7 mån på sjukhus kom han hem med svår afasi och rörelsebegränsning. Han har personlig assistent dagligen under några timmarsedan dess , och klarar sej därefter hyfsat inomhus på egen hand med toalettbesök m.m.tills jag kommer hem från mitt jobb. Nu, efter 5 år, känner jag mej helt förtvivlad och sökande vad jag ska göra med resten av mitt liv. Jag har tappat min samtalspartner, jag är plötsligt gift med en make 20 år äldre än jag själv, kroppsligt sett (minst!) Jag kan inte känna någon lust till honom, men han älskar mej, och jag tror han lever genom mej och våra tre gemensamma barn. Allt känns så svårt att uthärda och jag har allt svårare att acceptera min situation I början hoppades jag på bättring, men han får kämpa för att bibehålla den rörlighet han har, och hans afasi gör att han bara kan säga mycket korta meningar och missförstånden är många och frustrationen stor. Med ena benet vill jag lämna honom och försöka leva mitt liv, men hans liv stannar säkert då. Men min depression ökar, och jag borrar mej längre och längre in i mitt jobb (ett chefsjobb) som jag lägger mer o mer tid på. Jag inser att jag flyr min hemsituation men vet inte vad jag ska ta mej till. Jag har gått i samtalsterapi tidigare, men jag har inte tyckt det hjälpt, efteråt står man ändå där själv med frågorna och förtvivlan. Hjälp!
Tack för Din fråga
Tyvärr är Du långt ifrån ensam som lever i liknande situationer som den Du beskriver. Det är en livshändelse som är hemsk för alla inblandade, och påverkar livet för flera människor. Samtidigt är det viktigt att påpeka just det att det är en livshändelse. Det är från början ingen psykisk sjukdom. Det finns inga mediciner som hjälper mot det Du berättar. Det är inte ens säkert att psykiatrin är rätt instans att vända sig till? Många inom psykiatrin är bra att samtala med kring sådana här livssituationer, men det finns även en risk att vi inom psykiatrin gör ett psykiskt problem av en mycket svår livssituation.
Mitt råd är att börja samtala med en kurator inom primärvården. De är oftast mycket bra att ha som samtalspartner. Man får samtidigt inte glömma att en del människor också hamnar i en depression, som en reaktion på livshändelsen. Den bedömningen kan då med fördel en distriktsläkare hjälpa till att göra. Ibland kan det vara just så att depressiva symtom gör det svårt att fatta beslut, som i Ditt fall, om framtiden. Samarbete med primärvården, och i speciella fall psykiatrin, är den viktigaste faktorn för att orka gå vidare. '
Vänliga hälsningar
Anders Berntsson
Chefsöverläkare, psykiater.
