Jag är en tjej på 48 år, utan barn. Sambo sedan 1,5 år tillbaka och före det var vi ett par med skilda boenden i något år (han var en barndomsvän som sökt upp mig). Han har barn sedan ett tidigare förhållande, tonåringar som kommer varannan helg. Min kontakt med barnen är bra. Jag har sedan barndomen haft flera, längre eller kortare perioder av depression. Men för 5 år sedan gick jag in i en djup långvarig depression. Jag har aldrig tidigare skurit mig, men då skar jag mig djupt, brett och ofta för att bl.a. dämpa den svåra ångesten, fortsatte så i ca 1,5 år. Har haft några ”återfall”, men kan numera hantera just ångesten bättre utan att behöva skära mig. Under de här senaste åren har jag haft kontakt med psykiatriska öppenvårdsmottagningen med samtalskontakt av varierande slag och i perioder även läkarhjälp med medicinering. Har fått olika mediciner som t.ex. Zoloft, Seroxat, Cipralex, Efexor depot och även i kombinationer med t.ex. Mianserin och Haldol. Stesolid har jag tagit och tar vid behov. Jag slutade själv med alla mediciner för ca 2 år sedan, tyckte inte att de hjälpte. Fast jag kände mig långt ifrån bra utan också. Blev så mycket sämre igen under förra sommaren (2005). Under hösten påbörjades en behandling med Lamictal 50mg och jag tar nu 1 tab. 2 ggr dagligen. På eftervintern återkom ångesten, blev ordinerad Cymbalta 60 mg 1 per dag och började så må lite bättre. Jag har alltid haft sömnproblem men under de här åren har jag nästan inte kunnat sova alls och värre blev det förra hösten och fram. Då sov jag sammanlagt högst 3 timmar per natt. Fick på våren Propavan 25 mg utskrivet och det är det jag sover på nu, så fort jag minskar mängden är jag vaken natten igenom. Är rädd för att de är vanebildande, men jag kan tydligen inte sova utan dem heller. Jag har gjort några självmordsförsök. Är ju nu igen i en svacka trots mediciner och samtalshjälp och jag börjar bli så trött på det här. Klarar inte att arbeta, sköter med svårigheter hushållsarbetet och mig själv, vill bara isolera mig för jag blir så trött av allting och av kontakt med människor. Har stora koncentrationssvårigheter. Självmordstankarna har kommit tillbaka, men jag försöker att skjuta dem ifrån mig. Känner mig så misslyckad. Har sjukersättning fram till nästa höst. Tidigare i mitt liv har jag arbetat mycket och jag levde för mina jobb, så det fanns aldrig plats för vänner eller något annat. Nu har jag inget arbete att gå tillbaka till. Orkar inte med mig själv, vardagen eller ens att tänka på en framtid. Arbeta eller plugga är en omöjlighet. Skulle vara glad om jag bara kunde må lite bättre och fungera någorlunda i hemmet. Det känns som en utopi bara det. Orkar inte, vill inget mer! Jag undrar, finns det någon chans att komma ur en långvarig depression som pågått i flera år? En läkare sa något om att den troligtvis är kronisk, eftersom jag tidigare i livet haft återkommande depressioner och nu en så långvarig. Har det i släkten, på både mammas och pappas sida. Är det möjligen så, att jag måste äta mediciner resten av mitt liv och i så fall klarar kroppen av det fysiskt? Dricker ibland alkohol utan att bli direkt full, bara så att jag mår lite bättre. Hur stor är risken för skador när man kombinerar medicin och alkohol? Skulle vara tacksam om någon kan eller vill svara på mitt brev. Med vänlig hälsning från Tappad livslust.
Tidigare expert
Tack för Din fråga. Av Din beskrivning förstår jag att Du inte har det lätt och att Dina besvär har funnits under många år. Du har provat olika slags behandlingar vilka, som jag förstår det, varit till någon hjälp men någon bot
eller mera långvarig bättring har inte infunnit sig. Du undrar nu dels om det finns någon bot att få dels om det kan vara så att att Du måste ta mediciner resten av livet och i så fall vilken effekt det kan tänkas ha på Din kropp. Du frågar dessutom om kombinationen av alkohol och mediciner.
För att ta Din sista fråga först så går det egentligen inte att ge något generellt svar- det beror på vilka mediciner Du tar. Olika mediciner interagerar olika med alkohol- för vissa är interaktionerna allvarligare än för andra. Ett generellt svar måste därför bli att man bör avstå från all
alholholkonsumtion medan man tar mediciner (för att vara på den säkra sidan). Om jag förstår det rätt så tar Du nu Lamictal 50mg två gånger dagligen, Cymbalta 60mg en om dagen samt Propavan 25mg till natten.. Om detta är riktigt så tycker jag nog inte att någon av dessa mediciner är extremt farliga att kombinera med alkohol. Om Du således känner att Du absolut skulle vilja ha t ex ett glas vin så skulle jag nog tycka att det kan vara ok.
När det gäller frågan om huruvida det finns bot så är jag rätt övertygad om att det i allafall finns bättring. Jag förstår att Du provat en hel del farmakologiska preparat men när det gäller den icke-farmakologiska behandlingen känner jag att det kanske finns saker som skulle kunna göras. Kognitiv terapi är vanligen bra vid mera kroniska tillstånd (för att förbättra koopingmekanismer mm), elbehandling skulle kunna provas för depressionstillstånd som inte svarar på konventionell farmakologisk behandling (eller där effekten är otillräcklig). Således finns det saker som skulle kunna försökas...
Huruvida Du måste ta medicin resten av livet är därför en fråga som det nog helt enkelt inte finns något svar på.
Hoppas jag kunnat vara Dig till någon hjälp.
Bästa Hälsningar Lars Davidsson överläkare, psykiater.
