Hej! Jag är en 33-årig kille, som sedan en längre tid oftast tycker att livet saknar mening. Min pappa dog för ca 2 år sedan, vilket kanske har varit en bidragande orsak, men det är svårt för mig att exakt avgöra när jag började känna så här. Jag lever ett bra liv, egentligen, med sambo, fast jobb och helt ok ekonomi. Det gör det svårt för mig att förstå varför jag känner så här. Jag ska försöka beskriva: När jag är hemma är jag oftast rastlös, har svårt att koncentrera mig på att se film, läsa en bok eller liknande utan att börja fundera på annat. Jag har mer eller mindre slutat att träffa kompisar, och vill helst inte gå ut - det känns bara så jobbigt. Överhuvudtaget tycker jag att saker och ting är jobbiga, fast jag är medveten om att jag mår bättre om jag faktiskt ser till att gå ut osv. Jag vantrivs på mitt jobb, fast jag egentligen tycker att många av arbetsuppgifterna är roliga. Tålamodet med mina kollegor är dåligt, det kan störa mig oerhört när folk pratar för högt i telefon eller är för långrandiga i sina förklaringar. Förr brukade jag ha mycket empati, men nu blir jag t o m irriterad på handikappade och gamla. Låter kanske hemskt, och jag känner mig rätt hemsk för att det är så här! Om min chef eller någon annan kommer med dålig kritik mot mig, tar jag det personligt och blir både förbannad och ledsen. Jag upplever också att jag inte klarar av alla delar av min yrkesroll. När jag t ex läser om någon som har att krävande yrke, så tänker jag ibland att "det skulle jag aldrig klara". Och då har jag ändå sju års universitetsstudier bakom mig. På tal om ledsen, så har jag svårt att uppleva riktig glädje. Jag kan skratta åt skämt, och skämtar gärna (ibland känns det som om jag gömmer mig bakom skämt i stället för att ta itu med saker på allvar). Men inne i mig känns det tomt. Jag kan glädjas kortsiktigt genom att t ex köpa saker, filmer, böcker och datorprylar - men jag tröttnar snabbt och så kommer ångesten igen. Jag vet inte vad jag ska göra, och vad det är för fel på mig? Jag brukade ha ett gott självförtroende, men nu känner jag mig rädd, ängslig, ledsen och trött. Tacksam för synpunkter...
Tidigare expert
Tack för Din fråga. Det är inte lätt att veta om Du är deprimerad i den mening som jag lägger i ordet eller inte. För mig handlar det nog rätt mycket om hur länge Du har känt på detta sätt- om det är mera kortvarigt (månader) så tycker jag nog att låter rimligt att Du skulle lida av depression. Medicin skulle kanske då vara ett alternativ- ett första steg vore i så fall att besöka sin distriktsläkare. Om det pågått under längre tid (år) så tror jag nog på mer psykologiska förklaringar- kanske skulle Du i så fall söka psykologisk behandling?
Jag hoppas att jag kunnat vara till någon hjälp.
Bästa Hälsningar
Lars Davidsson överläkare, psykiater.
