Hej! Jag har letat och letat efter handfasta råd till alla oss anhöriga som trevar i mörkret och vet varken ut eller in. Det finns gott om råd till inledningsfasen av en depression "ha tålamod" säg inte "ryck upp dig", men vad gör man när det gått riktigt, riktigt långt? I mitt fall är det min mamma som blivit djupt deprimerad efter en flytt från "familjeborgen" där de bott i 40 år. Hon har alltid pratat om att flytta, men när det kom till kritan ville hon inte det. Nu är hon så dålig, deprimerad och sjuk (av hemlängtan, säger hon själv), att hon inte går upp, klär inte på sig, håller sig inte fräsch, nattlinne dygnet runt och morgonrock på i bästa fall. Hon hälsar inte på barnbarnen, ber sin dotter, mig, att gå igen när jag kommit. "Vad vill Du? "Du kan gå igen". Hon anklagar oss för att ha tagit från henne allt hon tyckte var roligt i livet (baka, laga mat, koka saft och sylt). Hon säger att hon inte har något hem längre, vill inte att vi hjälper till att packa upp kartongerna, som blivit stående, vill inte ha gardiner, inga tavlor. Livrädd för att börja trivas. Säger att tvätten stinker från tvättmaskinen och att huset är ett "skithus". Hon som aldrig svurit! Håret ser bedrövligt ut och till och med när frissan kom hem vägrade hon att låta klippa sig. Hon har blivit elak mot oss. Och vi vet inte vad vi ska göra. Pappa, som har änglatålamod, stryker bara katten medhårs. Hon vill inte gå, upp inte gå ut, inte samarbeta med läkarna, inte gå i samtalsterapi, inte gå på en promenad med läkaren, inte ha några elbehandligar... osv. Men hon tar sina mediciner som hon ska, Remeron och Atarax (har bytt en gång, men hon svarar inte på någon av medicinerna). Hon vill bara dö.. långsamt genom att släcka ut livet. Så säger hon till mig "du sa att man inte dör av att flytta..." Hur kan vi hjälpa? Hur ska vi hjälpa? Vad bör vi göra? Vi är snälla och vi lirkar, men det går inte. Inte heller får vi någon respons när vi försöker vara lite stränga, tex klä på dig om du ska äta med oss (ibland går vi till dem för att muntra upp pappa). Då går hon och lägger sig och drar täcket över huvudet. Ska vi strunta i henne då, eller säga "kom som du är"? Hon sitter bara och säger rakt ut "jag ville inte, jag ville inte" Ska vi vara stränga med att gå upp, klä på sig, frukost, ut... osv, som vi gör med barnen... Man kan ju inte bli frisk av att ligga och titta ner i madrassen! Vi måste vara massor med anhöriga här som behöver handfasta råd av en klok person!
Tidigare expert
Tack för Din fråga.
Det är för mig rätt uppenbart att Din mamma lider av en depressionssjukdom och att den behandling som hon fått såhär långt inte har hjälpt. Som jag förstår det så skulle hon knappast klara sig i det fall Din pappa inte fanns till hands att hjälpa. Hon tar sina mediciner efter vad Du säger- kanske ett första steg skulle vara att försöka byta till något annat för att se i vad mån detta hjälper. Detta kan Du diskutera med Din mammas läkare. I den mån det inte fungerar skulle ett alternativ vara att få Din mamma till sjukhus för att få annan sorts behandling (kanske elbehandling?).
I den mån hon inte vill detta så tycker jag att det på Din beskrivning låter som om man skulle fundera över i vilken mån man kan tvinga henne till sjukhus (enligt LPT lagstiftningen). Detta kan också Din mammas läkare vara
Dig behjälplig med.
Såvitt jag förstår har Din mamma alltid varit frisk tidigare och det hela har börjat i samband med att hon flyttade från sitt hus. Jag kan därför inte se annat än att Din mamma säkerligen skulle kunna bli frisk igen- förutsatt att hon får behandling (vilket jag tycker är ett gott skäl att i det korta
perspektivet möjligen tvinga henne).
Hoppas att Du i någon mån är hjälpt av mina funderingar.
Bästa hälsningar Lars Davidsson, psykiater.
