Fråga Psykologen

Fråga   Psykiatri

Tärande oro

Plötsligt av en liten bagatell började jag gråta. Sedan dess har jag varit bräcklig och orolig. Känner existentiell oro, för framtiden, speciellt över att det ska hända min fru något och att livet går för fort. Vi har varit tillsammans i 4.5år. Hon har en vuxen son, själv har jag inga barn. Hon fyllde nyligen 50år. Brukar skoja om att jag tog hand om hennes 50års kris. Själv förstår hon inte vad jag grubblar över och tycker jag ska "skärpa mig". Min raka motsats, lever i nuet. Känns skönt. Jag har i sommar inhandlat det mesta som finns i bokväg/Cd om bl. a avslappning och Mindfullness. Även börjat motionera mer regelbundet. Tycker det hjälper för stunden men också att jag bara motar undan ångesten tillfälligt. Eller också har jag kanske inte gett det tillräckligt med tid än. Läst på nätet om GAD. Tycker symptomen stämmer in väldigt bra på mig, förutom att jag sover okej på natten (vaknar dock tidigt med orolig mage). Bästa stunden på dygnet är kvällen i tv-soffan. Känns som om min hjärna äntligen är trött då och inte orkar bråka hela dagen. Då lyckas jag oftast koppla av någorlunda och somnar sedan okej. Annars är hela mina dagar en kamp för att må skapligt numera. Mer än så hoppas jag inte på längre och t.ex sexlusten är helt död. Jag har väl alltid varit en "grubblare" men har aldrig låtit det tagit över som nu, går på autopilot, oroar mig för oron och att jag inte ska hitta tillbaka till mitt gamla jag igen. På mitt jobb eller när min fru och jag t.ex är på ett köpcentrum, kanske sitter o fikar så är jag som i en bubbla och studerar avundsjukt och fundersamt människorna runt omkring. Hur alla verkar avspända och har det bra. Varför kan jag inte vara som alla dem går mina tankar. Vill koppla av och njuta av nuet och inte tänka på döden och åldrandet 5gånger varje minut. Kanske beror allt på att jag troligen aldrig kommer få egna barn (och barnbarn)att fokusera på. Eller hade det blivit värre då, hade jag oroat mig över deras hälsa o framtid då? Beror allt på min ensamma barndom som ensamt lite bortklemat barn? Är det kanske genetiskt? Min mamma var ganska ängslig av sig? Beror det på att jag insett att jag aldrig kommer bli en välbeställd internetpokerspelare som jag länge trodde (Ja, det är sant : ) ). Är det uppvaknandet och tomheten över det som spökar? Bara några exempel på en inre dialog som jag har hela dagarna. Min hjärna går på högvarv och det är svårt att koppla av helt. Mitt arbete är ett visserligen enformigt fabriksjobb, men trevliga arbetskamrater och det är inte så krävande annars. Jobbar 2skift och visst är man trött f.m veckorna....men så har jag alltid arbetat så tycker inte det borde vara anledningen. När jag är som lägst känns allt meningslöst och jag tror att framtiden bara kommer bli mörkare och mörkare. Den känslan är riktigt obehaglig. Men oftast försöker jag tänka positivt och tro att det bara är att hålla ut så kanske det klingar av av sig självt. Har länge tänkt ta kontakt med vårdcentralen, men befarar att jag inte ska bli förstådd. En ide är att söka för magkatarr som jag känner av, och sedan försöka förklara hur jag mår. I värsta fall får jag väl söka terapeutisk hjälp privat. Vet att sådant är dyrt men på nåt sätt måste jag komma vidare. Tacksam för alla råd och tips. stora som små, som kan få mig på rätt spår igen och hitta glädje och ro i livet.

Svar:

Hej! Du beskriver något som jag tycker är mycket illustrerande för hur något börjar av en anledning, och fortsätter av en annan. Du blev ledsen 12 juni, och förstod inte varför. Sen efter det har du sökt svar på varför, och hittat en mängd olika alternativ som alla gör dig mer och mer ledsen och orolig. Problemet med dina grubblerier är flera: Du hittar inga definitiva svar, men det känns bra att faktiskt försöka hitta svar. Därför fortsätter du. Dessutom blir du mer och mer självupptagen - självklart - och det gör att problemen eskalerar. Så lösningen är att sluta försöka hitta svaret på varför du blev ledsen - det händer människor att våra hjärnor inte riktigt lyckas kontrollera känslorna. Ingen big deal, så länge du inte upplever samma sak igen och igen. Om det händer ofta, kan det vara symtom på ett neurologiskt problem i hjärnans centrum för känsloreglering och impulskontroll. Men det verkar inte vara så för dig. En uppfattning som många har är att läkare på vårdcentralen inte ska förstå sig på känslomässiga problem. Det stämmer inte, läkare idag har stor förståelse för hur kropp och känslor hänger ihop och hur stor betydelse välmående har för fysisk hälsa. Om du skulle gå till en läkare som inte förstår, byt bara. Be om en second opinion, det har alla rätt att få. Du är en medelålders man, och det medför hormonella förändringar som är helt naturliga. Du kanske behöver tillskott av något hormon i en övergångsfas, eller annan medicinsk hjälp. Det psykologiska tror jag du klarar själv, besvikelsen över att du inte lyckas med poker, att du inte får egna barn osv. Om du kan prata med din partner om detta, och ser allt du har som är bra, kommer du klara detta fint. Men sluta grubbla och älta negativa saker, det är inte problemlösning även om det känns som det! Lycka till! Med vänliga hälsningar /Anne


Annons
Annons
Annons
Annons