När jag var 30 år fick jag en ångestattack från ingenstans, som jag lever med och ibland får medicin för, Klomipramin och stesolid i mycket små doser. När min lillasyster blev 30, fick hon samma sak, som hon medicinerar fortfarande för detta. Vi jobbar och är nästan aldrig hemma för just detta. Nu visar det sig att min son, som mycket riktigt är 30 år har råkat ut för samma ångestattacker, vid samma ålder! Detta kan ju inte vara en tillfällighet, eller? Nog måste det finnas någon forskning, på något ämne eller någon gemensam faktor, kanske genetiskt. Jag och min syster har väl pratat med psykologer några gånger, och KBT sa de att jag inte kunde få, för jag har använt medicin. Vi lever helt vanliga sociala liv, utan sprit, eller något som avviker. Blir mycket sämre nu när min son eventuellt får gå igenom samma "helvete". Vore mycket tacksam för en idè eller konkret förslag på något vi kan göra.
Hej! En ångestattack är skrämmande grejer. Så läskigt att man blir livrädd för att den ska komma tillbaka. Man börjar känna efter om ngt är på gång, tolkar signaler och överdriver som oftast det man känner - eftersom man upplever att det att få en ny ångestattack som så skrämmande. Man vill helt enkelt undvika attacken för allt i världen. Tyvärr är den strategin inte så bra, för man känner då "farosignaler" som inte kanske är reella och blir rädd - vilket utlöser ångestattacker. Det är därför panikångest är så viktigt att behandla med KBT och inte enbart med medicin. Man behöver strategier för att få ned ångest när den dyker upp, och jobba långsiktigt med att "ladda av" olika kroppsliga signaler. Jag förstår inte varför någon har sagt att ni inte kan tillgodogöra er KBT för att ni har använt medicin. Det låter helt fel i mina öron. Tvärt om är det vanligt att man medicinerar för att det ska vara lättare för patienterna att arbeta med beteendeförändringar eftersom det är jobbigt att stå emot ångest. Det verkar ju som ni har en genetisk disposition för att få panikångest vid en viss ålder. Dock är det ju ofta så att man i 30-årsåldern har nått en vuxengräns för att man måste stå på egna ben, kan inte längre vara liten och hjälplös - och det skrämmer många. Jag tycker du absolut ska gå i KBT, eller köpa litteratur om Panikångest och KBT och försöka på egen hand. Det ger otroligt bra resultat, och din son och din livskvalitet är ju viktigast! Ni kan sporra varandra, och dra med din syster på samma spår. Lycka till! Med vänliga hälsningar /Anne
