Jag är 55 år, kvinna. Mina barn(4 st), mina syskon(2 st), mina avlidna föräldrar samt jag lider av svår ångest. Mina barn och jag har nu diagnostiserats som bipolär sjukdom 2 av forskningsenheten. Nu medicinerar jag med Lamictal 400mg, seroscand 20 mg, Sobril 3*10 mg, Ipren 400 mg 1-2 ggr per dag, samt Iktorivil 0,5 mg 1 tablett. Då jag också har dianostiserats som fibromyalgiker, föreslår läkaren på forskningsenheten att jag ska börja med Lyrica och ta bort antidepressiv, Sobril och Iktorivil. Jag blir panikslagen bara av alla dessa piller. Ibland vet jag inte om jag är "rationell" eller om det jag tänker och säger beror på sjukdom. Ibland undrar jag om all min huvudvärk, stelhet, sömn, yrsel, dubbelseende, dåligt närminne, dåligt allmäntillstånd (jag orkar inte göra det jag VILL göra. Jag är intresserad av det mesta så jag saknar inte möjligheter att sysselsätta mig, men orken tar ner mig. Jag blir nog tvungen ta sjukpension trots att jag går 100 m till ett roligt jobb. Jag fixar inte att stiga upp på morgonen och har svårt att tänka(administration). Det är tom svårt att motionera.Vad tycker ni om denna situation? Kan en del av mitt dåliga allmäntillstånd faktiskt bero på alla tabletter jag stoppar i mig? Jag skräms av informationen som ges om Lyrica, bl.a. viktökning då jag redan har ökat 20 kg sen jag började med antideppressiv medicin. Jag vill inte förlora min sexlust heller. Jag kan inte prata med läkaren på forskningsenheten eftersom han inte tar emot patienter. Han jobbar på ett annat sjukhus samtidigt som han bedriver forskning. Jag "umgås" med hans forskningssköterska. Det känns minst sagt konstigt att bli diagnostiserad "på avstånd" så att säga.
Du har tydligen kontakt med en sk "forskningsenhet" som rekommenderat en kombination av läkemedel. Detta kan många gånger vara bra. Nu känner Du emellertid att alla mediciner möjligen kan bidraga till att Du känner Dig dålig med många både kroppsliga och psykiska besvär. Det är anmärkningsvärt att Du inte kan få kontakt med läkaren på den forskningsenhet som diagnostiserat och sköter Din behandling.
För mig verkar det på Din beskrivning som denna "forskningsenhet" fungerar dåligt när det gäller kontakten med sina patienter. Klinisk forskning skall
alltid innebära en nära kontakt mellan patient och behandlande Läkare/sjuksköterska/kurator/psykolog.
Många gånger är det en klok politik att avsluta en icke framgångsrik behandling med aktuella läkemedel och se vad som sedan händer. Därefter kan man få många goda tips om vad som kan bero på avsaknad av eller biverkningar av de läkemedel man äter. Har Du en psykiatrisk specialistmottagning i närheten tycker jag Du skall ta kontakt med den och tillsvidare lämna den sk "forskningsenheten" och dess läkare som Du ju inte tycks ha möjlighet att komma i kontakt med.
Vänliga hälsningar Jan Wålinder professor, psykiater.
