”Lyssna till magkänslan”

Jag gick från rollen som läkare till rollen som anhörig. Och det var ingen trevlig resa. Läkaren Åsa Vilbäck berättar i en krönika om hur hon stundtals har uppfattat den svenska sjukvården.

Publicerad den: 2010-04-26
Författare: Åsa Vilbäck, ST-läkare

Annons

På hösten för tre år sedan ringde min pappa mig. Min store hjälte och stöd här i livet, now and forever. Han var då 63 år gammal. Han hade varit på akuten, för plötsliga kraftiga smärtor i ena sidan. Kraftiga. Och, min pappa är norrlänning. Mycket riktigt, man hade konstaterat en njurtumör. En stor. Min värld rasade. Där och då och så abrupt.

Jag ville vara stark. Jag ville stanna tiden. Jag var tröstlös. Jag bannade mig själv. Under flera år hade han vid mina alltför lågfrekventa visiter hos mina underbara föräldrar konstaterat mellan kanelbullstuggorna ”Ja, det är ju lustigt det där att de inte får ned trycket på mig…”. ”Och vad kan det bero på att jag har så hög plus?”. Pappa är en tänkare, en ”fritänkare” som han beskylldes för som ung. Teorierna bollades med mig, och min man som också är läkare. Men jag tog det inte riktigt på allvar. Han fick ju vård, man tog prover, medicinerade och kontrollerade. Att jag sen inte reagerade ens när han hade svåra nattliga svettningar, det är svårt att förstå.

Nu har åren gladeligen – gått. Det har strulat med recept, provtagningar, information till pappa, inskrivningskallelser, uppföljningar. Vi har undrat, sökt besked, ibland fått, ibland inte. Och vad värre är, pappa har genomgått operationer, det har tillstött komplikationer, mediciner har satts in och ut, han har drabbats av allvarliga bieffekter. Att bli sjuk innebär aldrig att svänga in på en nyasfalterad, slät väg. Men man vill heller inte stöta på skräp på vägen som hade kunnat sopas undan, för att undvika onödiga olyckor. Pappa är den som betalar.

Annons
Annons

Mina erfarenheter som patient – om än begränsade – och som anhörig, har visat sig vara lika viktiga och informativa som flera år av mina läkarstudier. Jag är van att träffa patienter, eller ”astmatikern”, ”gallan”, eller ”den perforerade appen”. Men när pappa blev sjuk, var det en människa som mötte sjukvården för mig. Inte ”spridda njurcancern på rum 11”.

Jag hade gått från rollen som läkare till rollen som anhörig. Och det var ingen trevlig resa. Inte med anledning av den livskris som en älskads svåra sjukdom försätter en i. Nej, utan hur det är att inse hur det är att vara patient.

Och ändå är jag priviligerad. Jag ÄR läkare. Jag har kunskap, jag har kännedom om systemet och jag har kontakter. Ändå har jag upplevt ilskan, frustrationen och vanmakten, av att stå vid sidan om. Att koka inombords, men inse konsekvenserna av att brusa upp mot någon som man står i en enorm beroendeställning till. Hur tacklar man den situationen? För inser att det är problem på G, det gör man. Även som icke-medicinare. Är det någon gång man ska lyssna till sin magkänsla så är det i situationer som dessa.

Annons
Annons

När det kommer till liv och död, hälsa och sjukdom får det bara inte bli fel. Det är så vi alla känner. Vi som jobbar inom vården, och vi som söker vård. Ändå kommer saker alltid att kunna fela. Jag tror – om jag går till mig själv – att vi alla kan acceptera, låt oss kalla det för ”mänskliga misstag”. Som att pappas allra första läkare missade pappas njurtumör under så lång tid. Men det man inte kan acceptera är slarv, nonchalans, ointresse, oengagemang och vårdpersonal som inte lyssnar. Magkänslan uppfattar det, och mycket riktigt så är det den bästa grogrunden för allvarliga problem.

Att lyssna aktivt har inte bara i sig en läkande effekt. Det är också grunden till säker och korrekt vård. Sjukvården skulle ta elefantkliv kvalitetsmässigt om bara såväl vi läkare, sköterskor och DU, som patient, nyttjade det verktyget.

Den cyniske tv-serieprofilen Dr Houses motto är”Symptoms never lie, but everybody lies.” Om han lyssnade på sina patienter istället för att utgå från att de ljuger så skulle vi inte ha någon Dr House på tv. Diagnosen skulle fås i början, istället för mot slutet då patienterna avtvingats sina hemligheter. Invändning patienterna ljuger ju verkligen i Dr House? Ja, eftersom Dr House saknar det där absolut nödvändiga hos en läkare: viljan och förmågan att visa att det du som patient har att berätta är livsviktigt för mig. Och många är vi som saknar den förmågan. När man filmar läkare som träffar patienter, och de vet om det, så avbryter läkaren sin patient i över 75 procent av tiden. I en studie tog det i snitt 16 sekunder innan de bröt in, en del avbröt redan efter 3 sekunder. Och vem vill fortsätta prata fritt då? Färre än 2 procent avslutade sin berättelse efter det att läkaren hade brutit in. Och det får ödesdigra konsekvenser.

Mellan 70 – 90 procent av medicinska diagnoser ställs baserade på patientens berättelse enbart. Visste du det? Din, patientens berättelse, är inte bara vårt äldsta diagnostiska redskap, det är också vårt mest pålitliga. Att lyssna är nyckeln. Det löser diagnostiska mysterier, det skapar en förtroendeingivande och terapeutisk relation, som all medicinsk vård grundas på.

Och litmustestet för en bra läkare är om det är en läkare som gillar att bli ifrågasatt eller inte det är en möjlighet att lära mer om patienten, anhöriga och deras tankar, kunskap, önskningar, oro och farhågor.

Kommunikation är A och O när det kommer till sjukvård. Det viktigaste du kan göra för att undvika trassel i sjukvården är att prata med din läkare och berätta allt. Är din läkare en som inte vill lyssna, påpeka det. Funkar inte det, ja då tycker jag att om man känner sig orolig, där din magkänsla säger dig att han eller hon inte riktigt bryr sig: Följ din instinkt och för det första säg det. Funkar inte det byt läkare. Och jag menar det.


Annons
Annons