Hyperkalemi – för mycket kalium i blodet

Vad är hyperkalemi?

Tillståndet är ovanligt inom primärvården men förekommer betydligt oftare på sjukhus eftersom inläggning på sjukhus i regel beror på allvarligare sjukdom. Njursvikt, kritisk sjukdom, läkemedel som påverkar jämvikten av kalium i blodet, samt för lite vätska i kroppen är vanliga orsaker till hyperkalemi. Tillståndet kan också orsakas av för sur miljö i kroppen (metabol acidos) samt insulinbrist vid diabetes.

Orsak och sjukdomsmekanism

Kaliumnivån i blodet måste ligga inom ett snävt område. Kroppen gör det genom huvudsakligen två mekanismer: 

1. Upprätthålla en balans mellan koncentrationen av kalium inne i, respektive utanför, kroppens celler. Kalium som kan mätas i blodet ligger utanför kroppens celler.
2. Njurarnas förmåga att filtrera ut kalium i urinen så att den precisa kaliumnivån upprätthålls.

Akut, allvarlig sjukdom eller större vävnadsskador kan leda till plötsliga ökningar av kaliumnivån i blodet. Betydligt nedsatt njurfunktion (njursvikt) är den vanligaste orsaken till långvarigt förhöjd kaliumnivå.

Kroppens reaktioner på hyperkalemi

Muskelsvaghet är en vanlig reaktion på hyperkalemi. Det beror på rubbningar i balansen mellan kaliumnivån inne i och utanför cellerna. I enstaka fall blir muskelsvagheten så uttalad att den leder till förlamning av vissa muskelgrupper. När muskulaturen i tarmväggen blir försvagad kan detta leda till uppblåst och utspänd mage. Diarré är också vanligt vid hyperkalemi. Den potentiellt farligaste effekten av för mycket kalium i blodet är rubbningar i hjärtrytmen.

Faktorer som kan förorsaka hyperkalemi

Njursvikt är den dominerande orsaken till förhöjt kalium. Brist på hormonet insulin – vilket leder till förhöjt blodsocker – kan ge hyperkalemi. Hjärtmedicin som betablockerare ger sällan hyperkalemi i sig, men de kan förvärra en befintlig hyperkalemi. Det finns en rad läkemedel som kan ge för mycket kalium i blodet. Det gäller till exempel blodtrycksmediciner av typen ACE-hämmare eller angiotensin II-antagonister samt aldosteronhämmare.

Nedsatt funktion i binjurarna kan också leda till för mycket kalium i blodet.

Om det påvisas för hög nivå av kalium i blodet måste det avgöras om förklaringen kan vara så kallad pseudohyperkalemi, ett falskt förhöjt kaliumvärde. Detta fenomen beror på fel vid blodprovtagningen, vid förvaringen av blodprovet eller när provet analyserades. I regel kan ett sådant fel upptäckas genom att man tar ett kontrollprov. Den vanligaste förklaringen är att provet har förvarats fel. Det kan leda till att kalium läcker ut ur blodcellerna och ut i blodplasman, vilket ger ett falskt förhöjt kaliumvärde.

Undersökningar

Ett vanligt blodprov med mätning av salterna i blodplasman är det viktigaste provet. Om man konstaterar att patienten har hyperkalemi bör bland annat njurfunktionen undersökas med hjälp av blod- och urinprov. Ett EKG bör också tas för att påvisa eller utesluta rubbningar i hjärtrytmen.

Behandling

Behandlingen av hyperkalemi beror på orsaken och på hur kraftigt förhöjd kaliumnivån är. Oftast beror hyperkalemi på att kalium hålls kvar i kroppen som en följd av njursvikt, och behandlingen inriktas då mot att öka kaliumutsöndringen i njurarna.

Vid misstanke om allvarlig hyperkalemi ska patienten remitteras till sjukhus. Behandlingen inriktas på att behandla orsaken till hyperkalemin samt att korrigera rubbningen i saltbalansen.

Ibland är det nödvändigt med snabb behandling. Detta sker i regel genom intravenös tillförsel av läkemedel som skyddar hjärtat och transporterar kalium från kroppsvätskan tillbaka in i cellerna.

Förebyggande åtgärder

Eventuell förebyggande behandling anpassas efter den underliggande orsaken till hyperkalemin. Aktuella åtgärder är kaliumreducerad kost och att undvika läkemedel som kan leda till hyperkalemi. I vissa fall finns en grundsjukdom som inte går att påverka, och då kan vissa läkemedel användas för att undvika hyperkalemi.

Prognos och uppföljning

Obehandlat kan allvarlig hyperkalemi vara ett livshotande tillstånd. Svårighetsgraden av den underliggande sjukdomen är avgörande för hur tillståndet fortskrider. Vid muskelsvaghet och rubbningar i hjärtrytmen är det viktigt med tät uppföljning och behandling för att minska nivån av kalium i blodet.

Vid kronisk njursvikt krävs för det mesta både kostförändringar och långvarig behandling med läkemedel för att undvika förhöjda kaliumvärden.