Karin fick diagnosen adhd i vuxen ålder

Karin fick diagnosen adhd i vuxen ålder

När Karin växte upp var hon en duktig flicka som skötte skolan exemplariskt. Samtidigt brottades hon med aggressioner, ångest och problem med att uttrycka känslor. I tonåren hamnade hon ofta i bråk, testade droger och hanterade sin vardag med hjälp av lugnande tabletter. Upprepade gånger försökte hon också att ta sitt liv. Det skulle dröja många år innan Karin fick sin adhd-diagnos.

erika-sjoo
Publicerad den: 2016-01-14
Författare: Erika Sjöö, Redaktör

Annons

Karin och jag träffas på ett fik i Stockholm för att prata om hennes neuropsykiatriska funktionshinder adhd – en diagnos som hon fick vid 31-års ålder efter att ha fött sin andra son.

Karin berättar om sin uppväxt i en familj som hon beskriver som bra, men barndomen var långt ifrån problemfri. När Karin var elva år gick hon in i en ätstörning där hon svalt sig själv hårt. Vid sidan av anorexin kände hon sig ofta nedstämd, hade svårigheter att uttrycka känslor och led av tvång kring att hela tiden röra på sig. Hon levde också med en, vad hon kallar pedantisk noggrannhet, och rädsla för att göra fel. Mot sina problem började hon i tidig ålder att äta bensodiazepiner som skulle stilla hennes ångest. Att det skulle röra sig om adhd hade varken hon eller någon annan en tanke på. ”Adhd har ju de pojkar som kastar stolar i klassrummet och klättrar på väggarna”, tänkte hon.

Svår tonårstid

När Karin kom upp i tonåren kantades hennes tillvaro av vredesutbrott, droger, snatteri och impulsstyrda handlingar som ofta ledde till bråk och fyllor som slutade med minnesluckor. Det skulle dröja många, svåra år innan Karin tillslut fick ett svar på vad hon led av. Att det rörde sig om adhd. Karin funderar ibland på varför just hon fick adhd.

Annons
Annons

- Läkarna har sagt åt mig att de inte vet om det var för att jag svalt mig själv så hårt och därför fick funktionsnedsättningar i hjärnan, eller om det är medfött. Den medicin jag tog som barn kan också ha förstört utvecklingen av hjärnan och dess funktioner. Min pappa säger att han är upphovsmannen till det här och att han kan känna igen sig i delar av mitt beteende, berättar Karin.

”Det brann innanför ögonvitorna”

Karin har fått kämpa hårt för att få sin adhd-diagnos men det var först efter att hon fått sin andra son och hon gick in i en utmattningsdepression som hon bestämde sig för att på riktigt ta itu med sina problem, främst för sina barns och sin mans skull. Situationen där hemma hade helt enkelt blivit ohållbar. När Karin kom hem efter arbetet ville hennes hjärna att hon skulle hinna med tusen saker samtidigt. Laga mat, tvätta och städa och när det var dags att ge sig av till arbete och dagis på morgonen hade hon svårt att få ihop allt det där som en småbarnsförälder förväntas göra: klä på barn, packa och komma iväg i tid.

- Jag gav mig in i den där psykiatriska utredningen för min familjs skull. Om jag inte haft barn så hade jag nog inte gjort det. Mina problem gick ut över min familj i form av ständig irritation, skrik och stress. Jag har kort stubin och hade svårt att tygla dem när de inte lyssnade på vad jag sa. Det brann innanför ögonvitorna och jag måste bromsa mig själv för att inte göra någonting dumt, berättar Karin.

Annons
Annons

Diagnostiserades med ADHD, ADD och OCD

Efter att Karin sökt sig till vården fick hon genomgå flera psykiatriska och neuropsykiatriska screeningar. Hon möttes av många läkare och psykiatriker som påstod att hon led av allt mellan OCD (tvångssyndrom) och ADD till adhd för att sedan ta tillbaka diagnosen och ersätta den med en annan. Det var en rörig tid. En av de stödpersoner Karin träffade menade att det väl kvittade om det var ADHD eller ADD, men för Karin kvittade det inte.

- Nej, jag hade svårt att acceptera att inte veta vad det var för fel på mig. När jag sen fick min adhd-diagnos tänkte jag att jag kunde ha fått hjälp tidigare! Att det skulle ha besparat mig många år av saker jag ställt till med och relationer jag pajat, säger Karin.

”Som en snurrande tennisboll”

I dag äter Karin medicin mot sin adhd. Den gör det enklare för henne att ta en sak i taget.

- Förut kunde jag ha 25 olika tankar som snurrade i huvudet samtidigt. Medicinen gör att det går långsammare och jag kanske har mellan fem till sju tankar i huvudet istället. Men det är fortfarande svårt att ta en sak i taget. Man kan jämföra det med en tennisboll som det står en massa ord på och som snurrar jättefort. Medicinen gör att tennisbollen i alla fall snurrar lite långsammare, säger Karin och formar händerna till en snurrande boll.

- Och jag tänker: Är det så här det ska vara? Jag behöver inte agera på allt som står på tennisbollen som snurrar i 180.

Samtidigt är Karin noga med att poängtera att hon vill ha det där "behandlingsprogrammet för adhd/ADD som skall innefatta färdighetsträning, samtalsterapi och medicin" men som hon ännu inte fått. Nu är det, som hon beskriver det, enbart medicin och eget hopkok av strategier som hon får handskas med.

Kan sitta i soffan och titta på en serie nu

Karin upplever att aktivitetsnivån har blivit jämnare över dygnet sedan hon började med sin medicinering, men hon känner fortfarande att det är någonting som saknas.

- Hur ska jag få tillräckliga redskap för att kunna hantera min vardag? Medicinen är ingen universallösning för mig. Men det går bättre och bättre i alla fall. Nu kan jag sitta ner i soffan och bara titta på en serie utan att känna mig rastlös och det kryper inte längre i mig. Jag har fått mer ro. Av psykiatrin får jag också övningar som går ut på att bara sitta på golvet tillsammans med mina barn i några minuter.

För Karin, som är heltidsarbetande, innebär jobbet en paus i vardagen. Dit går hon och får klara rutiner, men på helgerna kan det vara lite värre.

- Jag brukar skriva listor över vad som ska göras och brukar ofta anteckna ned tjugo olika saker att hinna med en lördag. Men då hjälper min man mig genom att sortera ut vad som är rimligt eftersom jag inte alltid klarar det själv. Jag är en riktig tidsoptimist, avslutar Karin vår fikastund. 

Kommentera denna artikel

Alla kommentarer granskas av redaktionen före publicering. Se regler för kommentarer här.
  • Avatar Helena Malmgren 2016-01-15 20:50 (20 månader sen)

    Har haft diagnoser ( adhd,ocd , bipolär )
    i 15 år. Har medicin men träffar läkare ca 45 min.1 gång i halvåret har aldrig fått terapi och behandlas som jag vore missbrukare på grund av mina ordinerade mediciner. Jag har kämpat för att komma tillbaka till arbete men nu är jag 53 år och det känns för sent.
    Helena

  • -
    Maria 2016-01-23 16:55 (20 månader sen)

    Det tragiska är just det med folk som inte tycker det kvittar om man har ADHD eller ADD. Jag diagnosticerade själv med ADD vid 28 års ålder och visste inte ens det fanns något som hette ADD. Än idag kämpar jag med min ADD, för allting är anpassat för folk som har ADHD. Alla vet vad ADHD är och det finns mediciner för det. Det finns ingenting för oss med ADD. Medicinerna är anpassade för ADHD-patienter och terapierna som finns är för folk med ADHD och hyperaktivitet. Ingenting för oss som är utmattade och trötta och har ADD. Folk jag möter vet inte ens vad ADD är, för det skrivs inget om det. Inte ens riksförbundet för NPF-diagnoser synliggör ADD, det är bara ADHD som det skrivs om..


Annons
Annons