Tvångssyndrom


Uppdaterad den: 2014-02-06
Publicerad av: Mats Halldin, ST-läkare i allmänmedicin och medicine doktor, medicinsk chef, Netdoktor

Annons

Vad är tvångssyndrom?

Tvångssyndrom är en psykisk sjukdom som kännetecknas av ständiga tvångstankar (obsessioner) och/eller tvångshandlingar (kompulsioner). På fackspråk benämns tillståndet "obsessiv-kompulsiv sjukdom" eller förkortat OCD.

  • Tvångstankar är upprepade tankar, känslor, idéer eller förnimmelser som patienten inte blir av med. De handlar ofta om rädsla för smitta, sjukdom eller våld. Tvångstankarna känns obehagliga och ofta skrämmande för patienten.
  • Tvångshandlingar är handlingar som hela tiden upprepas och som i en del fall har samband med tvångstankarna. Det kan handla om att tvätta sig (tvättvång), kontrollera dörrar, lås eller spisplattor (kontrolltvång), eller göra saker på ett särskilt sätt eller i en bestämd ordning (andra ritualer). Om tvångshandlingarna inte utförs väcker det stort obehag.

Tvångstankar och tvångshandlingar styr därmed ofta patientens vardag i stor utsträckning.

Tvångssyndrom är ganska vanligt och är sannolikt underdiagnostiserat hos barn och ungdomar. Man har funnit lätta symtom hos 14–29 % av befolkningen. Många har tendenser till tvångstankar och tvångshandlingar. Det är graden av känslan av tvång och hur stor inverkan det har på personens vardag som i varje enskilt fall bestämmer om det ska klassas som en sjukdom eller inte. Tvångssymtom kan också vara en del av sjukdomsbilden vid andra psykiatriska sjukdomar, som schizofreni, personlighetsstörning, begynnande Alzheimers sjukdom, fobier, generaliserad ångest och depression.

Annons
Annons

Genomsnittsåldern när tvångssyndrom visar sig är mellan 22 och 36 år. Endast 15 % börjar senare. Män tenderar att få symtom något tidigare än kvinnor, men förekomsten är ungefär lika hög hos båda könen.

Kontaktorsak

Personer med tvångssyndrom inser det meningslösa i sitt repeterade, oönskade beteende och påträngande, ständigt återkommande tvångstankar. Detta kan leda till skamkänslor, motvilja mot att söka hjälp och att sjukvårdspersonalen å sin sida inte känner igen symtomen. Personer med tvångssyndrom väntar ofta länge med att söka hjälp – i en studie tog det i genomsnitt 17 år. De söker ofta andra läkare än psykiatrer för behandling, men de psykiatriska symtomen uppmärksammas inte. Tillståndet behöver få större uppmärksamhet och läkare och annan sjukvårdspersonal bör skärpa uppmärksamheten på tillståndet.

Sjukdomsorsak

Orsaksförhållandena är troligtvis sammansatta och såväl ärftliga som biologiska och psykologiska faktorer bidrar till sjukdomsutvecklingen. Gränsen mellan egentliga orsakssamband, förhållanden som uppstår som följd av tvångssyndrom och utlösande faktorer är dåligt beskrivna. Mycket tyder på att tvångssyndrom är en utvecklingsmässig störning i det centrala nervsystemet. Det verkar finnas en obalans i impulsöverföringen mellan olika delar av hjärnan. Detta är grund till dysfunktionella handlingar. Vid behandling med antidepressiva (SSRI) och beteendeterapi har man sett en normalisering av dessa missförhållanden.

Annons
Annons

Symtom

Patienterna söker sällan läkare på grund av tvångstankar eller tvångshandlingar. En del kommer efter påtryckningar från omgivningen, familj eller vänner. En del söker läkare för torr hud och handeksem som beror på överdrivet tvättande. Några söker för sömnproblem. Patienten upplever oftast själva sina tankar och handlingar som överdrivna eller orimliga och tycker att de orsakar obehag, tar mycket tid, eller hindrar arbete och sociala aktiviteter. Vid en speciell variant av tillståndet har patienten dålig insikt och inser inte att tvångstankarna/tvångshandlingarna är överdrivna eller orimliga.

Symtombilden präglas av tvångstankar och tvångshandlingar: Vanliga tvångstankar är rädsla för smitta, grubblerier, rädsla för sjukdomar och olyckor, aggressiva och sexuella tankar. Många har fler än en typ av tvångstankar. Den vanligaste tvångshandlingen är tvättvång (inte för att bli ren utan för att undvika smitta), kontroll av lås och spisplattor, samt räkneritualer.

I anslutning till dessa tankar och handlingar spelar ångest och obehag en viktig roll. Tvångstankar kan i sig själv utlösa ångestsymtom. Om tvångshandlingar förhindras kan även detta ge patienten ångestsymtom. Utåt är tvångshandlingar det som märks mest. Sjukdomen begränsar patientens livsstil, upptar ofta allt mer av personens vardag och kommer genom de begränsningar den sätter att kunna leda till depression, förutom tvångssyndromet.

En del patienter med tvångssyndrom lider av perfektionism och har oflexibla åsikter och förhållningssätt. Det är en vanlig men felaktig uppfattning att en sådan tvångsmässig personlighet leder till eller är en riskfaktor för tvångssyndrom.

Diagnos

Diagnosen ställs grundat på läkarens samtal med patienten samt eventuella observationer av denne. I regel görs även en kroppsundersökning för att utesluta underliggande sjukdomar i andra organ.

Följande tre frågor ställs ofta för att klargöra om det handlar om tvångssyndrom. Jakande svar på en av frågorna är en stark hållpunkt för diagnosen:

  • "Har du tankar som ständigt kommer tillbaka, som gör dig nervös och som du inte kan bli av med hur du än försöker?"
  • "Håller du saker och ting extremt rena eller tvättar du händerna mycket ofta?"
  • "Måste du kontrollera och styra saker och ting mer än andra?"

Behandling

Tvångssyndrom kan behandlas både med läkemedel, samtalsbehandling och något som kallas exponeringsbehandling med responsprevention. Behandlingen hjälper dock inte alla. Upp till 40 % av alla patienter svarar varken på beteendeterapi eller läkemedelsbehandling. Behandling med transkraniell magnetstimulering har visat sig kunna hjälpa vissa.

Läkemedelsbehandling

Man har funnit att vissa antidepressiva (SSRI) kan ge gott resultat. Behandlingen måste pågå under längre tid, minst ett år. Många patienter nekar emellertid till behandling, avbryter behandlingen eller får återfall efter avslutad läkemedelsbehandling. Minst tio till tolv veckors behandling krävs för att behandlingseffekten ska kunna bedömas . Symtomen återkommer hos de allra flesta kort tid efter behandlingsavbrott. Om läkemedelsbehandlingen är framgångsrik bör patienten fortsätta med behandlingen under lång tid, minst ett år. Behandlingen bör avslutas i långsam takt och vid restsymtom bör långtidsbehandling övervägas.

Psykoterapi

Samtalsbehandling och exponeringsbehandling med responsprevention kombineras i de flesta fall med läkemedelsbehandling. Vid exponeringsbehandling med responsprevention försöker man förhindra tvångshandlingarna, i hopp om att patienten ska lära sig att begränsa dessa handlingar efter att behandlingen har avslutats. Detta är en uppgift för specialister (psykiater). Vid allvarliga problem bör patienten behandlas med en kombination av psykologisk behandling och antidepressiva (klomipramin eller SSRI).

Exponeringsbehandlingen innebär att patienten gör upp en lista över tvångstankar, tvångshandlingar och saker som han eller hon undviker. Listan rangordnas från minst ångestframkallande till mest ångestframkallande. Patienten börjar sedan med måttligt ångestframkallande stimuli och exponerar sig för detta upprepade gånger tills situationen framkallar minimal ångest. Därefter fortsätter man med nästa stimulus på listan, sedan nästa osv. tills den mest fruktade situationen framkallar liten eller ingen ångest. Detta är idag en specialistuppgift som relativt få psykiatrer och psykologer känner till.

Behandling anpassad efter sjukdomsprofil

Om tvångshandlingar dominerar är exponering förstahandsval, men läkemedel ger också god effekt. Om tvångstankar utan ritualer dominerar anses läkemedel ha bäst effekt. Oftast föreligger både tvångstankar och tvångshandlingar. Terapivalet avgörs då ofta av patientens önskemål och tillgängliga resurser.

Fortsatt förlopp

Hos barn och ungdomar kan sjukdomen ha ett varierande förlopp med möjlighet till förbättring. Efter puberteten har sjukdomen oftast ett kroniskt förlopp utan specifik behandling. I en studie fann man att 46 % hade ett episodiskt förlopp medan 54 % hade ett kroniskt förlopp.

Depression är ofta en komplikation, framför allt till följd av kroniskt tvångssyndrom. Personlighetsstörningar försvårar behandlingen. Med psykologisk behandling (ERP) kan dessa problem angripas speciellt.

Med specifik behandling (exponering med responsprevention eller antidepressiva) kan man räkna med stor förbättring i de flesta fall. Man har fått goda resultat efter kombinationsbehandling med läkemedel och exponeringsbehandling. I de flesta fall är god uppföljning avgörande, eftersom en del patienter får återfall när läkemedelsbehandlingen avslutas.


Annons
Annons
Annons