Så lever Paulina med förmaksflimmer

Så lever Paulina med förmaksflimmer

Det är nu drygt fyra år sedan 47-åriga Paulina Rosèn Mårtensson fick diagnosen förmaksflimmer. Redan sedan innan hade hon med jämna mellanrum känt av rusningar i hjärtat, men det var först i samband med en skidresa med familjen som det verkligen blev allvar. Och efter det tog livet en vändning.

Publicerad den: 2017-05-29
Författare: Lovisa Dahlström, Redaktör

Annons

– Jag var i fjällen tillsammans med min man och mina tre barn. Jag fick kort efter att vi kom upp en rusning som varade i nästan två dygn. Trots det bestämde jag mig tillslut för att åka upp i backen och rusningen la sig. När jag kom hem sökte jag vård direkt. Efter ultraljud på hjärtat konstaterade läkarna att jag hade ett förstorat vänsterförmak.

Paulina bor tillsammans med sin man och tre barn i Lund. Hon beskriver sitt liv före diagnosen som stabilt och bra, men emellanåt mycket stressigt.

– Min man har alltid jobbat otroligt mycket och jag har därför ofta varit ensam med barnen och fått ta allt som det innebär med körningar fram och tillbaka och att få ihop hela det där pusslet.

Annons
Annons

Regelbundna rusningar blev vardag

Efter läkarnas besked om förstorat vänsterförmak och förmaksflimmer fortsatte Paulinas rusningar regelbundet under våren. Det blev mer vardag än undantag att någon dag i veckan tvingas åka in till akuten. Först vid midsommar lades Paulina in.

– Det var då jag fick mina läkemedel som jag än idag äter. De fungerar bra men när jag är trött och haft en relativt aktiv vecka, och sätter mig i soffan – kanske med ett glas vin, då kommer flimret. Det är ingen speciellt trevlig känsla. Man får dödsångest faktiskt. Och det är inget roligt.

Sömn betyder mest 

Just tröttheten beskriver Paulina som något som verkligen kan trigga igång flimret och hon är mycket noga med att alltid få sina åtta timmar.

Annons
Annons

– Det är vad min kropp behöver men det är nog olika för alla. Det viktigaste av allt tror jag är att själv hitta de delar man mår bra av.

Hon berättar vidare om då hon nyligen var i London och inte sov så mycket som hon önskade.

– Det var en lång dag som avslutades med musikal på kvällen och där slog det till. Hjärtrusningen. Som tur var lade den sig. Men det ser jag som ett bevis på att mina rusningar kan kopplas till sömn och trötthet. Men som sagt, det är nog olika från fall till fall och person kring hur man reagerar.

Läs också: 6 tips till dig som har eller misstänker flimmer 

Påverkad av sonens spelberoende

Paulina berättar också om den tuffa period som familjen nyligen gått igenom där äldsta sonen haft ett allvarligt spelberoende och även uppvisat självskadebeteende. Under perioden har hon känt av hjärtat mer. Nu när det lugnat sig, sonen mår bättre och Paulina dessutom efter sjukskrivning har gått ner till att jobba halvtid, så känns saker och ting bättre. Både för hjärta och själ.

"Viktigt att stå på sig i vården"

Något som hjälpt Paulina genom svåra tider är privilegiet att få träffa fantastiska läkare som verkligen lyssnat och på så vis hjälpt henne att hantera oron. Men att ta för givet att få bästa hjälp utan att själv stå på sig tror inte Paulina på.

– Så som det ser ut idag behöver man slå näven i bordet och säga, hallå lyssna på mig, det är allvar. Man kan faktiskt inte förvänta sig att läkarna hör av sig. Visst jag blir kallad till arytmikliniken varje år men man måste vara tuff. Det har gjort att de lyssnat på mig. Man måste tänka på sig själv.

Förändring på både läkares och eget initiativ

Paulinas sjukdom har aldrig kopplats till tidigare livsstilsmönster. Utan läkarna menar att det troligtvis är medfött. Men det finns ändå saker hon blivit rekommenderad att ändra på och själv tagit initiativ till att förändra.

– Jag har nu gått ner 15 kilo och det känner jag betyder väldigt mycket. Efter råd från läkare slutade jag också med kaffe och alkoholen har jag själv dragit ner på. Det är säkert olika för alla. Men av det här mår jag så mycket bättre, konstaterar hon.

Efter att Paulina fick diagnosen har livet på många vis tagit en vändning och tanken om att livet inte är för evigt har blivit mer konkret.

– Man försöker nu leva varje dag med glädje. Göra det man mår bra av, röra på sig och äta gott. Jag tänker också mycket på barnen. Yngsta dottern var ju knappt tio när jag lades in. Hon har varit och är fortfarande väldigt orolig och jag har fått prata mycket med henne – mer än med de två äldre.

"Lev på så gott det går"

Att försöka leva på så gott det går, prata och tänka positivt är något Paulina råder andra till som kanske nyligen fått diagnosen hjärtflimmer.

– Visst, rusningarna innebär ofta mer eller mindre dödsångest men de är förhoppningsvis också över relativt fort, om man vet hur man själv på bästa sätt kan hantera dem. Resten av tiden går att göra till något bra.

För känslan av trygghet och kontroll har Paulina köpt en pulsklocka för att alltid kunna hålla koll på hjärtats arbete.

– Det borde alla med flimmer få erbjudande om att kunna köpa billigare.

Kommentera denna artikel

  • Avatar Niels 2017-05-29 17:15 (24 dagar sen)

    Hej, har genom kateterablation blivit av med mina problem. Tips Aleris i Köpenhamn eller ännu bättre Stockholms Arytmicentrum på Södersjukhuset.Delar gärna med mig av mina erfarenheter.
    Niels


Annons
Annons