Forum Övervikt och följdsjukdomar


stig(mat)a del 1

Jag har en fundering. (i 2 inlägg då jag inte fick plats i ett) Det är mycket möjligt att den upprör och den eventuella upprördheten är i så fall en del av min fundering. Är övervikt ett problem eller symptom på ett problem? Jag tycker mig se att det behandlas som ett problem och jag är fundersam till om det är rätt perspektiv. I många fall är det säkert så men vid svårare övervikt tror jag inte att det är så. Nu ska jag inte påstå mig uppfinna hjulet då det faktiskt också beskrivs som ett beteendeproblem – vilket det väl är. Men frågan är då varför ”man” väljer det beteendet framför ett sundare. Jag vill kasta ur mig påståendet att det då inte hjälper med en dietisk, vilket tycks vara den allenarådande metoden. Jag läste om någon här som förklarade sin övervikt av äktenskapsproblem mm. Man blir inte fet av att gräla! Däremot kan man bli ledsen, arg, besviken, bedrövad osv. och i den andan dämpa sorg och smärta genom att äta. En dietisk är då inte lösningen! Jag läste i expertforumets frågor och svar om en ung tjej som ansågs sig ha viktfobi åt andra hållet – hon vågade inte gå upp i vikt. Ja, mycket riktigt vart hon tipsad om kalorier och dietister. Utan att veta skulle jag ändå tro att den tjejen är minst lika väl insatt i hur kalorier fungerar som vilken dietist som helst.

Så, konkret, varför hänvisar man inte till psykoterapi? Jag menar inte coach, en vårdcentrals kurator eller annat peppande utan ren och skär långtidspsykoterapi. Det är detta jag syfta på ovan när jag pratar om symptom. Är jag helt fel ute om jag påstår att många överviktsproblem inte har att göra med energimattematiken (mat/motion)? Att överviktsproblematiken är ett resultat av handlingsstrategier. I så fall är det ju en terapeut man behöver för att bli medveten om dessa strategier och få hjälp att hitta andra strategier och naturligtvis lösa en och annan knut som från början gett upphov till att man behöver sin strategi… Jag tror i mitt högmod att landstinget i många fall skulle hålla med mig, men att det faller på ekonomin och resurserna… Det är synd! Vad som också är synd är att jag tror att det fortfarande är stigmatiserande att ”gå i terapi”. Mer stigmatiserande än att vara fet, ha ont och må dåligt. Jag lägger den här reflektionen både till dietisten här och i ett öppet forum för att få höra vad ni tänker.


Så länge fetma inte klasss som en sjukdom får man ingen hjälp av sjukvården typ terapi eller liknande. Utom i de fall där självmord, tvångs och andra tankemönster förekommer. Övervikt är ett stort hälsoproblem i I-länderna och ökar stadigt i takt med att vi blir med stillasittande. Min första tanke, när jag läser vad du skriver, denna personen som skriver dessa rader lider inte av övervikt. Stämmer inte detta? Akoholism t.ex.är däremot klassifiserad som en sjukdom och därmed har arbetsgivare och det sociala möjlgheter att skicka personen ifråga på en behandling typ på Nändemansgården eller liknande. Tror personligen och utan vetenskapliga belägg på att alla vi som är överviktga har någon defekt som framkallar ett tvångsmässigt betende, detta betende framkallades av traumatiska händelser i vår uppväxtperiod, bara med den skillnaden att vi märker det inte förrän det är för sent. Glad I Mat


Jodå, jag är kvalificerad att vara här med en meter runt midjan. Det finns säkert de som har det mycket värre men det är väl inte någon tävling hoppas jag. Jag tror inte att VI överviktiga har någon defekt. Jag tror att vi valt en strategi som när vi valde den fungerade alldeles utmärkt – men i förlängningen inte varit så gynnsam. Ja, ungefär som alkoholisten egentligen. Jag tror också att man åtminstone som ett komplement till dietisten helt klart behöver en beteendespecialiserad kompetens som hjälper en att hitta andra strategier. Jag tycker därför att det är förvånande att man här på sidan under ”Fakta om – Behandling och vård” inte nämner ett ord om terapi när man annars pratar om allt från kirurgi till kvacksalveri. Jag hävdar att det finns en stigmatisering kring psykoterapeutisk hjälp och jag frågar mig om det till och med är så inom landstinget när man inte tar upp det som ett alternativ på en sådan här sida? Lev väl!


jag tror att man ska se till hela människan när det gäller övervikt. kan vara mkt som ligger bakom. känns om att många tror att övervikt endast löses med omlägg av kost och tillägg av motion. det finns ju ex känsloätare. jag har en känsla att det är något man ofta missar i vården, fast jag tror att just det här med att vidga perspektivet och se hela människan kommer mer och mer.


Ja jag tror också att man missar helhetsbilden. Det är klart att kirurger är bra på knivlösningar och dietister ser nog ofta vägen till frälsning genom att räkna kallorier... Jag önskade att det var klyschor jag vräkte ur mig men helt osant är det ju inte. Framför en mer holistisk syn på människan i alla situationen! (och jag tror fortfarande att psykoterapi är stigmatiserat av både vård och patienter)


Äntligen någon som TÄNKER! Vårt Landsting (Västmanland) tänker "ge" överviktiga kirurgi-lösningen! Ingen terapi där inte! Tror tom att fettsugning skulle löna sig bättre. En sak till som "experterna" inte har fattat är att om man har ätit för litet kalorier i flera år, så är kroppen inställd på det och varje kalori utöver det vanliga resulterar i vikt-uppgång. Läs Kristina Doctares bok "Vägen till hälsa".Litet svårläst ibland men den ger en del Aha upplevelser. Lisskarin


Jag tror (vet törs jag inte skriva )) att många dietister och andra kostutbildade använder sig av terapi i olika former, främst då KBT. Så även om inte alla gör det så finns det många och jag tror och hoppas att det kommer att sprida sig mer och mer. Hälsningar Mie, kostrådgivare med KBT inriktning.


Det vore ju ett kvantsprång i bra riktning i så fall! Jag har bara två frågor: 1. Du säger ”KBT inriktning”, då undrar jag hur lång utbildning har du fått i KBT? 2. Får du tid att bedriva ren terapi med dina klienter? (hur många samtal får de?) Jag vill inte vara synisk men är det alltså en psykoterapeutisk utbildning med kognitiv inriktning eller har du gått kurser i KBT-trixen? Jag menar att det är en skillnad nämligen och är det det senare som råder så vill jag nog fortfarande hävda att det inte är psykoterapi som du bedriver. Det vore en välsignelse om jag har fel!! (men jag menar verkligen att det låter bra det du skriver och jag hoppas som du!!)


Ja jag har inte läst Doctares bok men sprungit på den i flera sammanhang som gör att jag vill läsa den vad det lider. Det du berättar om den erbjudna kirurgin tycker jag är för djävligt! Ursäkta språket. Att stympa människor utan att prova alternativen innan är misshandel.

Annons
Annons
Annons