Spondylartropatier hos vuxna

Vad är spondylartropati?

Beteckningarna spondylartrit (artrit betyder ledinflammation) och spondylartropati refererar till en grupp sjukdomar som delar vissa sjukdomssymtom. De mest framträdande symtomen är inflammation i leder i ryggen (särskilt sakroiliakalederna), asymmetrisk inflammation i en eller några få leder (oligoartrit) – särskilt i benen, och entesit, som innebär inflammation på ställen där ledband eller senor fäster till ben. Andra symtom kan vara utslag, inflammationer i ögon eller tarm, eventuellt ett samband med nyligen eller pågående infektion, och en stark koppling till fynd av humant leukocytantigen (HLA B27) i blodet.

Spondylartropatifamiljen består av följande tillstånd:

• Odifferentierad spondylartrit
• Ankyloserande spondylit
• Reaktiv artrit (kallades tidigare för Reiters syndrom)
• Spondylartropati associerat med psoriasis eller psoriasisartrit
• Spondylartropati associerat med Crohns sjukdom och ulcerös kolit
• Spondylartropatier hos barn

Forskarna fastställer förekomsten av spondylartropatier till 0,5–2 %. På världsbasis är variationen betydande, beroende på etnicitet. Ankyloserande spondylit och odifferentierad spondylartrit är de vanligaste typerna av spondylartropatier. Reaktiv artrit är den minst vanliga typen.

Orsak

Kunskap om hur spondylartropatier uppstår är begränsad. Mekanismerna antas vara komplexa. Det verkar finnas en ärftlig komponent. Vid ankyloserande spondylit uppskattar man att 90 % av risken beror på ärftlighet. Kopplingen till antigenen HLA-B27 är den starkaste kända genetiska (ärftliga) riskfaktorn.

Olika symtombilder

Ryggsmärtor till följd av inflammationsförändringar är det vanligaste symtomet vid sjukdomsdebut och förekommer hos cirka 70 % av patienterna. Typiskt debuterar ryggsmärtorna före 40 års ålder, tillståndet utvecklas gradvis, morgonstelhet förekommer och besvären förbättras vid fysisk aktivitet.

Ledinflammationer (perifera artriter) på andra ställen än i ryggen börjar i regel akut och är först och främst lokaliserade till benen, särskilt knän och fotleder, men alla leder kan bli angripna. Ledinflammationen är typiskt asymmetrisk, alltså inte likadan på båda sidor, och ofta är bara en till tre leder inflammerade. Ledinflammationer i knä och fotleder kan ge betydande svullnad.

Entesis är beteckningen på det område där ledband, senor och ledkapslar fäster till ben. Beteckningarna entesit och entesopati berättar att det här området är inflammerat, vilket är ganska typiskt för spondylartropatier. De vanligaste lokalisationerna för sådana inflammationer är vid hälarna, vid akillessenans fäste eller på den plats under foten där en senplatta fäster till hälbenet. Tillstånden är ofta förknippade med kraftiga smärtor och ömhet.

Daktylit – ”korvtå” eller ”korvfinger” (sausage digits) – är ett annat mycket typiskt symtom vid spondylartropatier. Till skillnad från vanliga ledinflammationer där svullnaden är begränsad till lederna så är hela tårna/fingrarna svullna vid daktylit. Ofta ömmar och smärtar det förvånande lite. Daktylit förekommer också vid en rad andra tillstånd.

Ögoninflammationer kan åtfölja spondylartropatin. Det kan vara en förhållandevis lindrig inflammation i ögats yttre hinna (konjunktivit) eller en allvarligare inflammation i regnbågshinnan. Den första ögoninflammationen uppstår i regel akut och ensidigt och kan vara det första symtomet på spondylartropati. Inflammation i regnbågshinnan varar i regel i flera månader och följer inte nödvändigtvis ledinflammationens förlopp.

Upp till två tredjedelar av alla patienter med spondylartropati har inflammationsförändringar i tarmslemhinnan. Ofta ger dessa förändringar inga symtom. Däremot har cirka 20 % av alla patienter med kronisk inflammationssjukdom i tarmen (Crohns sjukdom och ulcerös kolit) symtom på spondylartropati.

Diagnos

Diagnosen ställs utifrån sjukdomshistorien, blodprover och röntgen. Mer än 90 % av alla patienter med ankyloserande spondylit och 70 % med odifferentierad spondylartropati har vävnadstypen humant leukocytantigen HLA-B27. Blodsänka och CRP är förvånansvärt ofta normala eller bara något förhöjda.

Röntgen av rygg, bäckenleder och påverkade perifera leder och enteser kan vara lämpligt vid fall som har pågått en längre tid. Röntgen har dock litet diagnostiskt värde vid tidig eller odifferentierad spondylartropati. Det tar flera år från sjukdomsdebuten innan förändringar syns på röntgen. Magnetkameraundersökning (MR) kan däremot avslöja förändringar långt tidigare.

Patienter med odifferentierad spondylartropati har vissa av symtomen, men saknar fynd som överensstämmer med ankyloserande spondylit, reaktiv artrit, psoriasisartrit eller spondylartropati kopplat till kronisk inflammationssjukdom i tarmen. De flesta patienter är unga män med korsryggssmärtor och/eller perifer artrit och som är HLA-B27-positiva. Den viktigaste skillnaden mellan odifferentierad spondylartropati och ankyloserande spondylit är att röntgen inte visar några, eller endast blygsamma, tecken på inflammation i bäckenlederna.

Behandling

En tidig diagnos är viktigare än förr eftersom det nuförtiden finns effektiv behandling av rygginflammation som orsakas av spondylartropati. Användning av inflammationsdämpande läkemedel (NSAID) är effektivt som korttidsbehandling (upp till sex veckor) och dominerade tidigare behandlingen, men på grund av biverkningar och att de flesta preparaten förlorar effekt på längre sikt har den behandlingen blivit mindre aktuell längre fram i sjukdomsförloppet. Sjukdomsmodifierande läkemedel (DMARD) som används mycket vid reumatoid artrit har visat sig ha en blygsam effekt på ledinflammation vid spondylartropati. En ny typ av behandling med så kallade TNF-alfa-hämmare har dock gett mycket bättre resultat. Nackdelen är att det handlar om dyra läkemedel som kan ge allvarliga biverkningar och där behandlingen ges via sprutor.

Se separat beskrivning av behandlingen av ankyloserande spondylartrit, reaktiva artriter och psoriasisartrit.

Prognos

Odifferentierad spondylartropati bör uppfattas som en preliminär diagnos – en stor andel av dessa patienter kommer med tiden att utveckla ett mer specifikt tillstånd som går att klassificera. Hos vissa fortsätter tillståndet oförändrat och hos några få går det över av sig själv. Sjukdomens intensitet varierar ofta hos den enskilda patienten.

De flesta med lindrig sjukdom kan behålla sin fysiska funktion och bevara sin arbetsförmåga.