Fråga Psykologen

Fråga   Psykiatri

Mår inte alls bra - finns det hjälp online?

Jag vet inte riktigt vilken typ utav frågor man kan ställa här.. 

Men jag chansar väl. Senaste 6-7 åren (är 23 år nu, tjej f.ö.) har det känts som att min kropp slutat funka mer och mer. Är alltid trött, kraftlös (tappar grejer), nedstämd, nervös. På senare år har yrseln blivit bland det jobbigaste, flera gånger om dagen blir jag så yr häftigt att jag måste sätta mig ner, annars svartnar det och susar i huvudet, oftast när jag reser mig eller stannar upp. Kryper och domningar i händer, axlar, ben, armar, ansikte. Mår ofta illa. Magen strular ofta. Det känns ofta som att jag är alkoholpåverkad fastän jag inte druckit alkohol (på månader); ögonen "hänger inte med" riktigt, tar tid att fokusera blicken, "rus"-känsla i magen och huvudet.. Ofta får jag en "dunkande" känsla i skallen, lite som stötar.. Kommer och går, vissa dagar. Ont i bröstet. Känns som jag blir dummare för varje år. Glömmer saker, förvirrad. Kommer ofta inte ihåg samtal osv direkt efteråt. Svårt att koncentrera mig. Inget intresse för saker längre. Önskar jag kunde glädjas åt saker men det känns inte som om jag kan det alls längre. 

Gjorde en hårmineralanalys förra hösten, som visade att i princip ingenting stämde hos mig. Allting var åt skogen för högt eller också hade jag så lite att det inte gick att mäta. Näringsterapeuten som gick igenom det hela på telefon hävdade att jag hade världelös ämnesomsättning, kraftiga obalanser i kroppen på tok för höga halter kvicksilver, men jag har varken amalgamlagningar, käkar inte insjöfisk eller dricker brunnvatten eller sådär så jag vet inte vart det skulle komma från då.. Hur som helst, jag vet inte vad man ska tro om sånt där. Framförallt hade jag inte möjlighet att köpa medicinerna för 7000 spänn som erbjöds, även om jag hade velat. Jag tar det hela med en nypa salt, vet inte riktigt vad man ska tro på..

Men min läkare på den lokala vårdcentralen (i Skåne) tror jag iallafall inte riktigt heller på. Eller tror och tror, han verkar inte ha intresse för att lyssna alls, och jag känner inget förtroende för honom så det är kanske inte så lätt heller iofs för honom att göra sitt jobb då.. Iallafall, jag har inte varit där sedan i slutet av förra sommaren, då han snackade nåt om stress och skrev ut Citalopram + Sobril och sen var det inte mer med det. (Som jag för övrigt inte har märkt någon förändring alls av). 

Så ang. min fråga.. Och jag passar på att ställa den idag, för idag är en sån där dag då jag någorlunda orkar "gräva" i detta och överhuvudtaget bry mig. Det blir allt färre såna dagar, numera är jag oftast helt inställd på att jag kommer att dö, jag orkar inte med mig själv längre. Jag har inga vänner kvar, iallafall inte som jag träffar, jag åker ingenstans, gör inte saker, allting gör mig nervös, illamående och ofta förvirrad. Är livrädd för att åka buss, tåg och sitta i grupper med folk. Med mera. Har inget jobb, pluggade på distans i våras men misslyckades, kan inte ta hjälp av Arbetsförmedlingen eller likande för jag hade inte klarat deras olika program och aktiviter, men det känns ändå orelevant för om jag så hade fått chansen till arbetsintervju hade jag inte fixat det, eller ännu ett overkligt steg; FÅTT ett nytt jobb, med nya arbetskamrater, nya miljöer, nya krav, nya uppgifter, osv, allt vad det innebär. Jag kan f-n inte ens ringa och säga upp en tidningsprenumeration.. typ. Undviker in i det sista att ens gå till ICA numera.. Osv. Jag har slutat tänka längre än ungefär till hösten. Tänker "det är sista gången.." om allt möjligt. Bryr mig inte så mycket om räkningar, skulder, å definitivt inte hälsan längre. Ägnar dagarna åt att rensa dokument i datorer jag ägt, kastar saker, skriver listor på det jag ska hinna fixa. Jag hade kunnat fortsätta hur länge som helst. Poängen är, jag vill inte mer nu. Men jag blir inte ledsen när jag tänker på det, tvärtom lugnar det mig. (Så har det varit upp och ner sedan kring 2003) Men ah, somliga dagar, som nu, får jag dåligt samvete över hur egoistisk jag är.

Men jag kan inte "gå och prata med någon", jag försökte 2009 då jag gick till allmänpsykiatrin en gång i veckan en tid, men det blir att man sitter och snackar om en massa annat skit som inte är relevant, jag har inte modet att säga som det är till nån. Öga mot öga, det bara låser sig i halsen, tvärt omöjligt. 

SÅ, det jag undrar.. Finns det NÅGON möjlighet att ha mailkontakt med en läkare/liknande? För i nuläget känns det som att, om det enda jag kan göra att gå till en vårdcentral och träffa någon, då låter jag det va. Men det där "TÄNK OM" det bara är något som t.ex. den där minralanalysen pekade på, att jag fattas nåt, och att det vore ''enkelt'' att "rätta till", så att saker blev lite bättre.. Pendlar mellan såna tankar - och att jag inte ens vill få hjälp, jag vill kunna ha mina planer ifred, lite så. Blir förvirrad själv av hur jag kan växla sådär.. Dessbättre har jag väldigt lätt för att "rycka på axlarna" numera, åt det mesta..

Ursäkta lång text.. 
Första gången jag vågar sätta ord på det här, och jag hoppas verkligen det är och förblir anonymt det här. 
(Tillägg: Nu har jag velat i två timmar utan att våga skicka.)

Vore väldigt tacksam för svar, eller ja, nåt tips eller råd eller vadsom helst egentligen.

- Tack..

Svar:

Hej!

Det du beskriver låter inte kul. Att du känner ett så stort dagligt obehag, har gjort det under lång tid och att du är så ung - det är enormt tråkigt. Du ska ju självklart i din ålder vara glad och pigg, obekymrad och spontan. Men det går ju inte om man har så många kroppsliga problem och orostankar.

När jag läser det du beskriver, tänker ju jag som psykolog att du har någon form av förhöyd larmberedskap när det gäller kroppsliga signaler vilket gör att du känner efter mycket och blir rädd för det du känner. Den rädslan gör att du känner efter än mer, och sen har du i gång en panik som ställer till det ytterligare.

När en ung person har multisymptom som du beskriver, måste man självklart utreda hurvida du verkligen har en kroppslig, fysisk sjukdom. Men du har varit hos doktor som inte verkar se något särskilt som behöver tas tag i. Däremot har du varit hos en person som har gjort analys av ditt hår. Detta är ju inte vetenskapligt, och tyvärr blir det ofta så att personer som har diffusa mulitsymptom som du som hamnar i en snurr av "analyser", "mediciner" som kostar mycket och "terapier" som inte är verksamma. Om jag var som du skulle jag gå på min magkänsla, som du beskriver att säger till dig att ta det med en nypa salt och inte tro på det.

Min magkänsla däremot, säger mig att du har någon form av ångeststörning som du skulle tjäna på att ta på allvar. De beskrivningarna av fysiska symptom du gör kan indikera att du har ångest och panikattacker som med åren har blivit värre och gör att du har mer och mer uppmärksamhet runt hur det känns och hur du mår - då med primärfokus på det som skulle kunne vara sjukdomstecken, farligt eller på annat sätt negativt. Då hamnar man i en negativ spiral som gör att man får mer och mer problem, och svårare att bryta mönstret själv.

Mitt förslag till dig är att du kontaktar din husläkare och ber om att få en samtalskontakt med någon psykoterapeut som husläkaren samarbetar med - helst en psykolog med KBT-inriktning. Du kan ta med det du skriver till mig och mitt svar, som ett sätt att öppna samtalet med. Då kan du jobba med att styra din uppmärksamhet mot andra saker än din kropp och din kropps olika signaler, så att ångesten inte får mer fart.

Lycka till!
Med vänliga hälsningar

/Anne


Annons
Annons
Annons
Annons