Sjukdomshistorik: hade ätstörningar (Bulimi & Anorexi) 1992 tom 2001. Under denna period hade jag ett mycket självdestruktivt beteende mot mig själv som intoxikationer, knivhugg i mage, små skärningar i armarna, matvägran med total isolering. Jag fick testa diverse läkemedel under tidens lopp som tex Zoloft, Fontex, Atarax osv men inget hjälpte mig mot mina ätstörningar eller mitt destruktiva beteende. Handlingarna var impulsiva, när attackerna kom (om man nu kan kalla dem så) så hade jag lagrat mina känslor inombords tills jag inte orkade mer (jag kände mig som en tickande bomb) & då hamnade jag i en slags dvala, låst, tunnelseende, inget kunde hindra mig. I denna stund så utförde jag mina självdestruktiva handlingar, trots riktigt allvarliga försök så överlevde jag men det gick runt som i en cirkel, lagrade känslor inombords och som sedan "exploderade" i ett självdestruktivt beteende. Tog mig ur mina ätstörningar själv 2001, flyttade sedan från staden till en annan stad 2002. Började jobba men sökte sedan till högskolan där jag började vt 2003. Allt gick bra tills början av detta år (2005) då kroppen sa nej och jag gick in i vägen, jag tuppade av i hemmet pga mitt låga bltr (haft sedan tidigare, har även järnbrist med okänd orsak) och jag låg ett helt dygn hemma utan att veta vad som hänt,. Jag har inget minne av händelsen, jag tror att jag ramlat omkull, slagit i huvudet och som jag fått berättat att jag kanske letat efter huvudvärks tabl men istället tagit tabl Propavan i en liten överdos, detta lede till compartment på mitt vadben (har inte så mycket vadmuskel kvar men är ändå glad att de kunde rädda mitt ben för jag höll på att förlora det) samt fick akut njursvikt (fick dialys är något så när frisk från njursvikten, visar fortf protein i urinen men mina kreatinin värden är stabila för tillfället). Kom hem efter 2 månaders sjukhusvistelse (vikt då 51kg) och jag blev sjukskriven, allt var lugnt i ca 1 månad men sedan blev jag trött, ledsen på situationen jag befann mig i, jag började då med mina ätstörningar, bulimi och ibland anorexi (minskar ner på min mat försöker klara mig med så lite föda som möjligt) och då vägde jag 68kg. Känner att jag börjar lagra på mig känslor inombords igen, rädd för att bli självdestruktiv igen, det låsta läget, har gjort en handling innan min händelse i år, det var i sept eller okt 2004 då jag tappade mig själv på 1½ liter blod genom en PVK men därefter har jag kunnat "skaka bort" mina känslor tills kroppen satte stopp för mitt höga tempo i januari i år (samtidigt som jag läste på högskolan så jobbade jag som tim anställd usk =undersköterska). Har nyligen fått kontakt med Psyk mott och pratat med en läkare som vill göra neurotest, EEG samt ge mig ett lkm som heter Topimax, han ville dessutom beställa journaler från min förra vistelse ort där jag hade min problematik men det sa jag nej till för att det förflutna har jag lämnat bakom mig, vill inte ta upp det igen och jag tycker att det räcker med att jag gett honom datum, orsaker osv men enligt honom så tycker han det är bra att se vad andra läkarna har skrivit. Jag är däremot osäker på detta eftersom jag inte vill se bakåt mer har redan gjort det i nästan hela mitt liv, i alla fall tills jag flytta till en ny stad och att min behandling bör ske i så fall i nuet samt framtiden (vill inte blicka bakåt mer). Han sa att detta lkm (Topimax) kan hjälpa mig mot mina imp handlingar samt mina ätstörningar och att detta är ganska nytt men att de har sett att detta hjälper mot det ovan nämnda. Jag var tveksam till detta så jag bad att få avvakta lite samt hämta mer info om detta så nu har jag läst i FASS, kontrollerat läkemedelsverkets direktiv och sökt på nätet om detta men jag hittar inte någonstans som stämmer på hans påstående. Det jag har hittat är att Topimax är EP lkm samt förebyggande för migrän, en av biverkningarna är anorexi samt lkm är inte bra för personer som har nedsatt njurfunktion. Sysselsättning nu: är högskolestuderande och tim anställd usk. Jag har börjat jobba lite igen fast jag fortf har en för kort hälsena som gör att jag behöver stöd av mina kryckor på ojämn mark, uppförsbackar, nedförsbackar och jag kan inte springa men plan mark samt trappor är ok att gå i och som jag gör i mitt jobb som tim usk. FRÅGA Min fråga är alltså med denna bakgrund har jag gjort ett fel val att säga nej till Topimax samt testerna (neurotest, EEG vet ej vad EEG kan ge honom egentligen, jag har ju normal hjärnaktivitet annars skulle jag inte läsa på högskolan eller jobba och EP har jag ju inte, de gjorde en CT när jag kom in för mitt komparment och då jag slagit i mitt huvud som inte visade något, vad skulle ett EEG då kunna tillföra honom egentligen) ? Vet du något som stämmer in på hans påstående om detta lkm samt vad vet du själv om detta lkm och dess användningsområde (Topimax)? Vad tror du skulle hjälpa mig eller vad tycker du jag kan göra? Jag har provat många SSRI preparat tidigare som inte gett effekt utan jag har ju faktiskt tagit mig ur min problematik själv men jag känner faktiskt nu att jag skulle behöva något som hjälper mig innan jag hamnar för långt ner igen, jag vill inte förlora 10år av mitt liv i ätstörningar, imp handlingar och sjukskrivning. Förlåt att det blev lite för långt brev men jag tyckte att det var viktigt att du hade bra bakgrunds fakta och tack för att du tog dig tid att läsa. Tacksam för ett svar om du kan lämna ett.
Tidigare expert
Tack för Din fråga. Av Ditt brev förstår jag dels att Du inte haft det lätt dels att Dina problem går lång tid tillbaka och är komplexa. Det är naturligtvis inte lätt för mig att råda Dig till vad Du skall göra när det gäller enskildheter (dvs om Du skall ta Topimax eller inte, låta Din doktor läsa Dina gamla journaler eller inte etc) därtill är situationen alltför komplex. Vad jag förstår så har Du under senare år klarat Dig relativt väl (arbete och studier) men under senare tid har saker hänt som gör att du återigen har sökt Dig till den psykiatriska vården.
En fraga är då om Din läkare skall läsa Dina gamla journaler och mitt råd måste nog ändå bli att jag tycker att han skall få göra detta. Historien är viktig- även om det naturligtvis också gäller att se framåt och försöka hitta lösningar på dagens problem. Din doktor har ocksa föreslagit att en del undersökningar skall göras vilket jag tycker att Du skall acceptera. När det gäller medicinval så har jag sjalv ingen erfarenhet av att använda den medicin som Din läkare föreslagit på denna indikation. Jag har därför svårt att råda Dig- men jag tycker gott att Du kan fråga Din doktor hur han har tänkt.
Till slut så är det väl kanske så att när man söker sjukvård (oavsett orsak) så får man oftast en uppsättning råd som man oftast gör klokt i att följa. Detta innebär naturligtvis inte att man inte kan ha en diskussion med sin doktor.
Ledsen om jag inte kunnat hjälpa Dig mer- men hoppas att Du fått någon vägledning.
Bästa hälsningar
Lars Davidsson, psykiater.
