Hej. Jag har lite funderingar kring depression och medicinering. Det talas ju om "Normala sorgereaktioner" där man kan hitta yttre faktorer som förklarar att en människa är nedstämd. Sedan står det om "Depressiva sjukdomar" där man inte kan hitta några direkt yttre orsaker till känslotillståndet. Är det bara det senare som medicineras med SSRI-mediciner? Jag har själv haft problem med återkommande depressioner sedan 15 år, men tror mig ha haft hjälp av mediciner (Cipralex senast). De flesta läkare och psykologer jag träffat tror att min sjukdom är biologiskt betingad. Men samtidigt så har jag en hel del jobbigt med mig i bagaget från min barndom, plus lite identitetsproblem. Är det alltid så lätt att skilja på olika typer av depressioner, jag funderar på om jag har mycket i mitt undermedvetna som gör att jag mår dåligt(Freuds teori). Om jag då tar medicin som får mig att må bättre, är det inte en "konstgjord lycka"? Som att stänga av brandlarmet utan att släcka elden. Jag har också sett i nåt av era svar där "egentlig depression" nämns. Vad innebär det? Tack för en fantastisk site och bra hjälp!
Tidigare expert
Tack för Din fråga. När jag en gång gick min psykiatrikurs på universitetet så var man noga med att skilja mellan vad som var "egentliga depressioner" (som var biologiskt betingade och skulle behandlas med biologiska metoder) och vad som var "reaktiva depressioner" (dvs reaktioner på yttre händelser vilka inte skulle behandlas med mediciner utan snarare med olika former av psykoterapeutiska interventioner).
Så enkel är nog tyvärr inte verkligheten och många år senare har nog såväl jag själv som vetenskapen ändrat uppfattning. Människan är en komplex varelse och kropp och själ är mer att se som komplementära än som antagonistiska enheter.
I konsekvens med detta, liksom med tanke på den utveckling som varit såväl när det gäller faramakologisk som psykoterapeutisk behandling av depressioner tycker jag nog numera att det oftast kan finnas anledning att parallellt prova båda behandlingsalternativen (så länge det inte handlar om uppenbara normala sorgereaktioner). Detta tycker jag inte är "konstgjord lycka" utan snarare ett praktiskt sätt att hantera livets svårigheter.
Hoppas att jag kunnat ge något svar.
Bästa hälsningar Lars Davidsson, överläkare, psykiater.
