Sen någon dag tillbaka har jag fått något som jag tror är en identitetskris. Jag har börjat ifrågasätta vem jag är, och tänkt tillbaka på mitt förflutna. Jag känner att jag inte har några minnen, dem finns där men dem känns inte verkliga. Jag kan inte se dem, bara läsa dem. Detta har jag grubblat lite på tidigare, men det är först nu som jag ifrågasätter det. Mina föräldrar skilde sig när jag var ungefär 7-8 år. Det känns som jag inte kommer ihåg så mycket innan den tiden. Jag blir förtvivlad att jag inte kan komma ihåg hur "vi" var som familj. Nyligen (ett år tillbaka) så blev min pappa påkörd och fick en hjärnskada, sen dess har jag nog inte mått så bra. I början umgicks jag rätt mycket med mina vänner, men idag gör jag det knappt någonting. Träffa någon kompis då och då, men känner att jag inte har någon direkt bra kontakt. Det går inte något vidare i skolan heller, jag känner att jag tappat lust och motivation. Jag är inte deppig hela tiden, men inte direkt glad. Det fungerar det rätt okej i skolan men i helhet så känns det som jag inte klarar av den, vilket ger mig väldigt mycket ångest. Dagarna går förbi och jag kan inte direkt komma på vad jag gjorde förra veckan, det känns rätt konstigt. Jag tror att jag nekar till att jag inte mår bra, jag är inte direkt öppen till någon om det. Jag är inte heller säker på om jag mår dåligt eller bra? Det känns väldigt konstigt. Jag vet inte vad jag skall göra.
Tidigare expert
Hej!
Min första tanke efter att ha läst ditt brev var att leta en tråd att börja nysta upp. Det är just nu mycket som inte verkar hänga ihop ordentligt i ditt liv. Nästa tanke jag fick var att du måste få tillfälle att fråga om allt som varit och som du inte minns. Jag vet inte hur svårt skadad din pappa är och om han kan prata med dig. Din mamma bör ju kunna svara på en del. Du skriver inget som kan tyda på att hon inte kan det i alla fall. Om du har äldre syskon kanske de minns mera än du. Kanske har du också far- eller morföräldrar som kan tycka om att få berätta. Det är viktigt för oss människor att ha en levande historia bakom oss. Det hjälper oss att få identiteten klarare. Mitt råd till dig är alltså att börja utforska din och dina närmastes historia.
Du skriver att du mår dåligt, kanske är deprimerad, men inte har velat släppa fram det. Det är ju inte konstigt om du reagerat på din pappas olyckshändelse och förändring. Så svåra händelser kan inte gå oförmärkta förbi. Har du någon gång fått tillfälle att tala med din pappas läkare om hans tillstånd och framtidsutsikter? Det kan vara bra att få göra det och kan samtidigt bli en öppning i kontakten med din pappa, oavsett vilken kontakt han efter skadan förmår ge. Nu kanske du tycker att jag lägger på dig alldeles för mycket att ta itu med.
Min mening är framför allt att peka på att det är till nytta att ta reda på så mycket som möjligt. I synnerhet gäller det, när man som du beskriver situationen som en identitetskris. Börja prata med dina närmaste. Så småningom kommer du att märka att verkligheten hänger ihop igen. Den här konstiga känslan av overklighet ger med sig om man har närheten till viktiga personer i sitt liv mera öppen. Man öppnar kontakterna genom att prata. Jag tror att det är viktigt att du gör riktigt tydligt för din mamma och andra du vill prata med hur viktigt det är för dig att få svar. Det kan vara en bra idé att säga ifrån ordentligt hur det känns just nu. Skulle du inte orka starta själv skulle jag råda dig att ta hjälp av en psykolog eller kurator. Kanske finns det någon bra på din skola eller på någon ungdomsmottagning där du bor. I annat fall finns det samtalspartners på närmsta BUP-mottagning.
Dra dig inte för att få hjälp om det känns för tungt.
Lycka till!
Gunilla Olsson, specialistläkare i barnpsykiatri
Netdoktors fakta om depression »
