Att vara sjuk i stressrelaterat utmattningssymptom blev för mej en ny erfarenhet. Jag blev sjukskriven den 22a september 2004. Jag har märkt av bl a spända muskler, käkar, yrsel, minnesstörningar, koncentrationssvårigheter, diarreér, mm som symtom. Nu undrar jag, eftersom mitt främsta mål är att bli frisk, om det är farligt att tänja gränserna för vad jag orkar med? Jag menar, om jag tränar på att göra mer och mer aktiviteter, är mer och mer social, är det farligt att ligga på gränsen till vad jag orkar och klarar? Ibland märker jag att jag får värre muskelspänningar eller blir virrig...jag kan inte förklara riktigt men ni kanske förstår vad jag menar. Jag inbillar mej om jag utsätter mej för en snabbare "rehabilitering" så kan jag också snabbare bli frisk. Vad tror ni om detta? Är det möjligt att tänja sina gränser och dra nytta av detta? Och därigenom påskynda sjukdomsförloppet. Eller rättare sagt tillfrisknandet. Om detta inte var en ekonomisk fråga hade frågan kanske aldrig kommit upp. Men eftersom jag hittills förlorat ca 1300 kronor i månaden och kommer att förlora ännu mer per månad fr o m den 16e september är detta viktigt för mig då jag är ensamförsörjare. Jag som frågar är kvinna, 40 år, ensamstående med ett barn, förskollärare. Väntar hoppfullt på erat svar.
Tidigare expert
Tack för Din fråga. Av Din beskrivning förstår jag att Du har det besvärligt
och det faktum att Du hotas av ekonomiska svårigheter gör inte saken
lättare. Jag tror inte att det är bra att "tänja sig" intill gränsen för det
man orkar- dock är aktivitet bättre än passivitet. Konstant vila är ingen
lösning heller varför rådet väl får bli att anstränga sig såpass att man väl
ligger inom gränserna för vad man orkar. Jag antar att Du har en
rehabhandläggare på Försakringskassan och att det finns någon slags plan för
Din återgång i arbete. Generellt tror jag att det är bäst att börja med
rehabplan tidigt och att så snart som möjligt återvända till arbetet men
kanske till en början i mycket liten omfattning för att sedan långsamt utöka
sin arbetstid. Det är viktigare att göra något än att göra mycket...
Friskhet (i meningen att inte ha några symptom) är också kanske ett mål som
inte är möjligt att uppnå på länge. Utmattningsdepressioner (som jag
föredrar att kalla tillståndet) är något som tagit åratal att få (en
konsekvens av långvarig överansträngning och överstress) och tar rimligen
lång tid att bli av med. Det krävs kanske också att man i grundläggande
mening ifrågasätter sitt yrkesval, livstil etc... Alltså mitt råd blir nog att ta det lugnt...
Bästa hälsningar Lars Davidsson, psykiater.
