Immunsystemet – immunförsvaret
Världens mest unika och intelligenta försvarssystem hittar du inte i någon militärtrupp, utan i din egen kropp. I den här artikeln får du en kort presentation av vad som huvudsakligen kännetecknar celler och proteiner, vilka ständigt jagar inkräktare, dödar dem, kommer ihåg dem och ständigt rustar upp kroppen.
Immunsystemet består av speciella organ, vävnadstyper, proteiner och celler som skyddar kroppen mot bakterier, virus, svamp och infektioner. Immunsystemet arbetar kontinuerligt för att hålla oönskade "angripare" på avstånd. Eftersom människokroppen är en perfekt miljö för en rad mikrober, arbetar dessa hårt för att försöka ta sig in i vår kropp.
Immunsystemet spelar också en central roll när det gäller inflammatoriska sjukdomar som inte beror på mikrober. Detta är så kallade inflammatoriska sjukdomar. Exempel är artrit, de kroniska tarmsjukdomarna ulcerös kolit och Crohns sjukdom, multipel skleros, optikusneurit och så vidare.
Flera skyddsmekanismer
Innan mikroberna möter immunförsvaret, finns det åtskilliga skyddsmekanismer. Den yttersta barriären är människans hud –som är tät, vattenfast och därmed håller främmande element borta – om man inte har sår där bakterier kan tränga sig in. Därefter kommer slemhinnor i halsen, lungorna och näsan som rymmer antikroppar och flimmerhår, vilka gör att man bland annat kan hosta ut främmande element. Om man får i sig mikrober genom mat eller dryck, dödar magsyran de allra flesta mikrober. Kroppsvätskor som tårar, hudfett från talgkörtlar och saliv innehåller antibakteriella enzymer som kan minska infektionsrisken.
Patrullerar och varnar
När en "inkräktare" tar sig in i kroppen, finns det en grupp proteiner – de kallas komplementsystemet – som först möter angriparna. Dessa protein flyter fritt i blodet och varnar andra celler för angriparen. De utlöser också inflammation, täcker antigenerna med en beläggning som gör dem mer frestande för makrofager, och lockar dessa till sig. Dessutom kan de också själva döda angripare. En angripare som utlöser en immunreaktion kallas antigen. Det kan vara fragment från en bakterie, ett virus, en cell som kroppen själv inte producerar, proteiner från främmande organismer, parasiter, svamp eller MHC markörer.
En typisk reaktion från immunsystemet när det upptäcker en antigen, är att feber uppstår. Att kroppstemperaturen höjs kan i många fall vara allt som behövs för att ta knäcken på enstaka mikrober. Febern utlöser också kroppens reparationsprocess.
När ett sår blir infekterat, beger de vita blodcellerna sig till såret och börjar "äta" bakterier. Var och sårsekret är helt enkelt en blandning av döda mikrober och döda vita blodceller. Fagocyter är en grupp immunceller som har specialiserat sig på att hitta och "äta" bakterier, virus och döda eller skadade kroppsceller.
”Livet med hiv” – en ny podd från Posithiva Gruppen
”Livet med hiv” är en helt ny podd från Posithiva Gruppen, Sveriges största patientorganisation för personer som lever med hiv. Podden innehåller både personliga och professionella reflektioner kring hur det är att leva med hiv i Sverige idag.
Hittar och angriper inkräktare
Immunsystemet har sitt ursprung i det som kallas lymforganen. Lymfsystemet består av lymfkärl, lymfkörtlar, mjälte och annan lymfvävnad i olika organ. Det finns en särskild typ av vita blodceller (lymfocyterna) och de är de viktigaste i människans immunsystem. Lymfocyterna produceras i benmärgen, men växer, utvecklas och fyller viktiga funktioner i lymforganen. Lymfocyterna färdas genom kroppen i blodkärlen och lymfsystemet. Vissa lymfocyter blir så kallade B-celler, andra blir T-celler. Dessa utgör två stora grupper lymfocyter som känner igen och angriper infektiösa mikroorganismer (mikrober som kan orsaka infektioner).
B-cellerna är på ständig jakt efter antigener (främmande vävnad, inkräktare, till exempel ett virus) som de kan upptäcka. Om B-cellerna hittar en främmande antigen, utlöses en signal. B-cellerna får då hjälp av proteiner som T-cellerna utsöndrar för att bli fullständigt aktiverade. När det händer, delar B-cellerna sig och producerar två nya celltyper.
Den ena celltypen – plasmacellen – producerar en antikropp som motsvarar den antigen som har upptäckts. Dessa antikroppar frigörs så att de kan hitta angriparna och se till att de förstörs. Antikroppar kan binda sig till exempelvis virus eller bakterier. Detta leder till att även andra delar av immunsystemet – som makrofager, granulocyter (en annan typ av vita blodceller) och komplement (ett protein), aktiveras. Makrofagerna spelar en viktig roll i destruktionen av främmande vävnad. Makrofager är en typ av celler som kan destruera mikroorganismer som har identifierats och iakttagits (antigener och antikroppar) av immunsystemet. De rensar upp, äter mikrober och rengör vävnad från skadliga ämnen.
Den andra typen av B-celler som skapas är så kallade minnes-B-celler. Dessa kommer ihåg de specifika angriparna, så att immunförsvaret aktiveras mycket snabbare om samma inkräktare dyker upp igen vid ett senare tillfälle. Det är då man säger att man har blivit immun mot något – till exempel en virusinfektion (som röda hund).
T-celler – hjälper och angriper
T-cellerna dödar infektiösa mikroorganismer genom att döda de av kroppens celler som berörs. T-cellerna frigör också kemikalier som kallas lymfokiner, vilka utlöser en immunreaktion som bland annat ska bekämpa cancer eller virus. Det finns flera typer av T-celler. En typ har till huvuduppgift att hjälpa till att aktivera B-cellerna. En annan typ av T-celler är specialiserade på att angripa celler i kroppen som är infekterade av virus och ibland av bakterier. T-cellerna kan också angripa cancerceller. T-cellerna undersöker alla celler de möter. Om de är infekterade, dödas de snabbt.
Blodkärlen och lymfkärlen är viktiga delar av immunsystemet, eftersom det är de som fraktar runt lymfocyterna i kroppen. Dessutom finns det ansamlingar av lymfvävnad (lymfkörtlar) i många delar av kroppen, särskilt nära slemhinnorna i matsmältningskanalen, luftvägarna och lungorna. Dessa är alla olika inkörsportar för främmande vävnad till kroppen.
Immunglobuliner
En gemensam beteckning för kroppens alla antikroppar är immunglobuliner. Det är stora proteinmolekyler. Det finns fem huvudtyper av immunglobulin hos människor: IgM, IgD, IgG, IgA och IgE.
IgM spelar en central roll i ett tidigt skede av en immunreaktion, och den bidrar bland annat till att komplementsystemet aktiveras. Den uppgift som IgD fyller är mindre känd. IgG aktiveras efter IgM. Bildning av IgG-antikroppar sker först efter minst en vecka. IgG binder sig till antigenen och sätter igång destruktionen av angriparen. IgG-antikropparna mot ett bestämt virus blir kvar i cirkulationen och kan påvisas med blodprov. IgA är antikroppar som är knutna till kroppens slemhinnor. IgE är antikroppar som reagerar på allergener. Vid allergiska besvär kan man mäta förhöjda mängder IgE.
Immunglobuliner kan undersökas med blodprover, så kallade serologiska tester. Vid misstanke om smitta, till exempel parvovirusinfektion under graviditet, är det viktigt att klarlägga om den gravida kvinnan har haft infektionen tidigare –om hon är immun – eller om hon har haft en akut infektion nu. Genom att mäta om det finns IgG-antikroppar mot parvovirus, får läkaren reda på om den gravida kvinnan är immun – då finns denna IgG-antikropp i blodet. Genom att ta ett nytt IgG-prov efter sju till tio dagar, får man veta om IgG-mängden ligger kvar på samma nivå, eller om den har höjts. Om den har ökat, är det ett tecken på en nyligen genomgången infektion. Om IgG-mängden är oförändrad, är patienten immun från tidigare genomgången infektion. Tidigt i förloppet av en parvovirusinfektion kommer mängden IgM vara förhöjd. Detta är ett pålitligt fynd för att det just har förekommit en infektion. Efter en tid försvinner vanligtvis IgM-antikropparna.
Livmodern – neutral zon
En viktig egenskap hos immunsystemet är att det kan skilja mellan kroppens egna celler och mikrober utifrån. Detta kallas självtolerans och är ett inlärt tillstånd. Detta betyder att kroppens immunsystem har lärt sig att bli tolerant mot kroppens egna celler och molekyler. Eftersom det hela tiden tillkommer nya lymfocyter, är detta en ständigt pågående process.
Om du får in celler eller vävnad från en annan person i din kropp (till exempel vid blodtransfusion), kommer det att utlösa en reaktion från immunsystemet. Det är av denna anledning som det händer att transplanterade organ ibland stöts bort, avstöts. För att kroppen ska tåla det nya organet, måste immunsystemet alltså först skapa tolerans för detta.
Orsaken till att ett foster inte utlöser någon reaktion från immunförsvaret – trots att det har främmande antigener från fadern – är att livmodern utvecklar en tolerans och det skapas ett slags "immunologiskt undantagstillstånd". Moderkakan fungerar som ett filter mellan mor och foster, antigener från fostret kommer inte över i moderns blod och utlöser därför ingen immunreaktion. Däremot kan IgG-antikroppar gå över från moderns blod till fostret via moderkakan. På det sättet överförs de antikroppar som modern har byggt upp mot olika bakterier och virus till fostret. Spädbarnet behåller dessa antikroppar tills att det är ungefär ett halvår gammalt och har därmed ett bra skydd mot yttre faror under livets första skede. Senare måste barnet utveckla sina egna antikroppar, något som sker genom vanliga infektioner under barnåren.
Fel i immunsystemet – kroppen angriper sig själv
Ibland fungerar inte immunsystemet som det ska. Detta kan ge olika besvär eller sjukdomar. Den mest kända är allergi Kroppen uppfattar ett ofarligt ämne som en inkräktare, och immunförsvaret inleder en kraftfull kamp mot detta.
Vid autoimmuna sjukdomar sätts ofta självtoleransen ur spel, och detta leder till att immunsystemet reagerar mot kroppens egna celler och vävnad. Detta kan bidra till flera sjukdomar, till exempel ledgikt och diabetes typ 1.
Aids är ett exempel på en immunbristsjukdom som orsakas av ett virus som förstör T-hjälparceller – så att man inte har ett fungerande immunförsvar. Ett annat exempel är allvarlig kombinerad immunbrist (SCID) – där kroppen varken producerar B- eller T-lymfocyter – något som gör det närmast omöjligt för kroppen att bekämpa infektioner.
Cancer utvecklas när immunsystemets övervakningssystem bryts ned eller blir överbelastat. Vid immunterapi av elakartade cancertumörer vill man bryta ned den tolerans som kroppen har utvecklat för cancercellerna, så att lymfocyterna ska angripa och förstöra cancertumören.
I de allra flesta fall gör immunsystemet sitt jobb, och man lever lyckligt ovetande om de många miljoner bakterier, virus och parasiter som bekämpas och utrotas av vårt eget, intelligenta försvarssystem.
