Parvovirusinfektion under graviditeten

Vad är parvovirus?

Parvovirus (egentligen parvovirus B19) är ett litet, enkelsträngat DNA-virus. De flesta personer med parvovirusinfektion är fria från symtom eller har lindriga, ospecifika, förkylningsliknande symtom. Viruset kan angripa röda blodkroppar i benmärgen, i levern hos fostret, i navelsträngen och i blodet, något som kan leda till övergående reduktion av antalet röda blodkroppar (anemi). Undantagsvis kan parvovirusinfektion leda till blodbrist hos fostret och tillståndet hydrops fetalis kan utvecklas.

Samband med femte sjukan

Den femte sjukan orsakas av parvovirusinfektion. De tidiga symtomen på barnsjukdomen visar sig som en lindrig förkylning. Det är först när det typiska ansiktsutslaget dyker upp hos barnet som man börjar misstänka femte sjukan. Då är smittrisken över – med andra ord smittar sjukdomen innan man vet om den. Inkubationstiden, tiden från det att man smittas tills man blir sjuk, är från 4 till 20 dagar, och det är under denna period du kan smittas.

I Sverige är sannolikt en tredjedel av de gravida mottagliga för infektion med parvovirus B19. Smittrisken är cirka 50 % för den som lever tillsammans med infekterade personer (till exempel gravid med eget barn som har infektionen) och cirka 20–30 % för den som under delar av dagen är utsatt för infekterade barn (till exempel lärare, dagmammor).

Infektion hos vuxna

Även om parvovirusinfektion hos barn vanligen går över utan annat än kortvarig febersjukdom, kan sjukdomen hos vuxna, och särskilt hos kvinnor, leda till ledsmärtor i händer, handleder och knän. Detta varar vanligen bara några veckor, men hos cirka 10 % kan tillståndet hålla i sig i flera månader. Det kan också förekomma lätta utslag på kroppen och på armar och ben. Utslagen kan påverkas av stress, fysisk aktivitet, solljus och bad.

Infektion under graviditeten

Den genomsnittliga risken för att få parvovirusinfektion under graviditeten beräknas vara 1 på 400. Risken för infektion hos en icke-immun mamma med ett barn som har femte sjukan är mellan 50 % och 90 %.

Parvovirus är ett hot mot det ofödda barnet på två sätt: För det första finns en lätt ökad risk för missfall om infektionen uppstår inom loppet av de första 20 veckorna av graviditeten. Totalt anses risken för missfall vid parvovirusinfektion vara runt 15 %, något som medför en ökning av risken på cirka 10 %, och risken är som störst mellan graviditetsvecka 9 och 16.

Det andra problemet med parvovirus är att det kan leda till lågt blodvärde (anemi) hos fostret. Detta kan leda till ett tillstånd som kallas hydrops fetalis, där fostret bland mycket annat svullnar upp på grund av för mycket vatten i kroppen. Risken att utveckla hydrops fetalis är störst om modern får parvovirusinfektion mellan 9:e och 20:e graviditetsveckan. Även om den gravida kvinnan utvecklar infektion vid denna tidpunkt är dock risken för att fostret ska utveckla hydrops fetalis fortfarande bara 3 %. Hydrops uppstår emellertid inte på en gång.

En gravid kvinna med bekräftad parvovirusinfektion får erbjudande om frekventa ultraljudsundersökningar där undersökaren kan konstatera om fostret utvecklar anemi. Tiden det tar från det att infektionen föreligger tills eventuell hydrops uppstår är mellan 2 och 17 veckor. Om anemi konstateras hos fostret kan det bli aktuellt att ge fostret blodtransfusion i livmodern, något som ökar barnets chanser att överleva.

En gravid kvinna som inte vet om hon är immun mot parvovirus och som utsätts för smitta med parvovirus under graviditetsvecka 9 till 20 löper 0,6 % risk för att hydrops uppstår och 4 % risk att drabbas av missfall.

En kvinna som har haft parvovirusinfektion kommer inte att drabbas av sjukdomen på nytt, oavsett om den har uppstått under graviditet eller inte. Parvovirusinfektion är inte orsak till upprepade missfall.

Diagnos

Ett blodprov som mäter antikroppar mot parvovirus och som tas i början av graviditeten, eller omkring tidpunkten för eventuell smitta, visar om du har haft infektionen tidigare. Om du har antikroppar är du immun och kan inte få någon ny infektion. Om du inte har antikroppar finns det en risk att du kan smittas och utveckla infektion under graviditeten.

Gravida utan immunitet bör ta prover på antikroppar cirka tio dagar eller något senare efter att ha utsatts för smitta (eller några få dagar efter att sjukdomen har brutit ut). Om provet visar att du har fått infektionen bör du snarast remitteras till ultraljud och sedan följas upp med frekventa ultraljudskontroller under några veckor. Ultraljudet kommer att visa om det finns tecken på allvarlig parvovirusinfektion hos fostret/barnet.

Effekter på det nyfödda barnet

Nu finns rapporter om uppföljning av spädbarn som har varit utsatta för parvovirus under fosterstadiet fram till tio års ålder. Det tycks inte finnas några långtidseffekter av en infektion som inte leder till hydrops fetalis.