Svår långvarig smärta

Smärta är en av de vanligaste besöksorsakerna i sjukvården. Mellan 20 och 40 procent av besöken hos läkare i primärvården bedöms vara föranledda av smärttillstånd.

Karsten Ahlbeck
Uppdaterad den: 1970-01-01
Författare: Karsten Ahlbeck, Överläkare och smärtspecialist vid Smärtkliniken, Capio S:t Görans Sjukhus

Annons

Bakgrund

Språkmässigt brukar man tala om "kronisk smärta" ("chronic pain" på engelska). Om detta är den bästa termen kan diskuteras, eftersom man möjligen kan få intrycket att den smärta inte kan behandlas. För närvarande verkar termen "långvarig smärta" (”persistent pain”) användas istället. Långvarig är per definition en smärta som hållit i sig minst tre till sex månader. Det är inget speciellt som händer just vid denna tidpunkt, utan inom forskningen har man bestämt sig för dessa tidpunkter för att få en enhetlig grupp när man exempelvis jämför med människor som inte har denna smärta. En annan definition på långvarig smärta kan vara "en smärta som kvarstår längre tid än för förväntad läkning". Det spelar således ingen roll var smärtan sitter rent anatomiskt; det kan vara en höft-, rygg- eller knäsmärta likväl som exempelvis kronisk migrän.

Studier visar att förekomsten (totalt antal individer som har långvarig smärta när man gör undersökningen) ligger kring knappt 20 procent, det vill säga en av fem människor verkar ha en långvarig smärta.

Man vet inte säkert vad som gör att långvarig smärta utvecklas hos olika människor. En dåligt behandlad akut smärta (exempelvis en icke optimalt behandlad smärta efter en operation) kan ge en långvarig smärta, men man vet inte varför vissa individer utvecklar denna och andra inte. Genetik/arv spelar säkerligen en viktig roll, men även andra faktorer som vår sociala situation, hanteringsstrategier och annat har stor betydelse.

Olika smärttyper

Det vanligaste sättet att dela in smärta, är i akut och långvarig smärta. Därutöver delar man in smärta i vävnadssmärta (nociceptiv) och nervsmärta (neuropatisk). Vävnadssmärta skulle man även kunna kalla "muskel-, skelett- och ledsmärta", och här ingår även exempelvis inflammatorisk smärta. Båda dessa kategorier – nociceptiv och neuropatisk – ses främst vid den akuta smärtan.

Vid den långvariga smärtan sker förändringar i vår hjärna, vilket gör att man inte längre kan dela in den lika lätt i vävnads- eller nervsmärta; man skulle kunna se långvarig smärta som "en egen sjukdom", det vill säga inte längre ett symtom på något annat som är skadat - vilket är fallet vid akut smärta. Rent praktiskt: den kroppsdel som i början gjort ont har nu läkt, men på grund av andra förändringar i det centrala nervsystemet (hjärna och ryggmärg) upplever man att det fortfarande gör ont från samma kroppsdel.

Annons
Annons

Smärtutredning

Framförallt den akuta smärtan är en varningssignal för kroppen - ett benbrott gör till exempel så ont att man inte kan belasta det (för att det skall läka). Långvarig smärta har tappat denna varningsfunktion även om den uppfattas som lika smärtsam som den akuta smärtan. Det kan därför vara svårt att hitta en orsak till smärtan under utredningen. Förutom sedvanlig rutinutredning av bakomliggande orsaker (till exempel neurologisk/reumatologisk sjukdom) behöver man inte göra någon specifik utredning av smärtan.

Trots att vidare utredning inte krävs, är det viktigt att ens läkare alltid bedömer om det är något nytt i smärtan som behöver utredas. Man kan ju exempelvis få bältros över ett område som man sedan tidigare haft ont i länge. Om man under lång tid känt sig trött på grund av smärta skall man kanske någon gång göra en hälsokontroll för att utesluta att tröttheten inte beror på någonting annat. Har man tidigare behandlats för cancer och får ont i ”samma område” är det viktigt att först utesluta att man inte behöver kontrollera cancersjukdomen igen, innan

Diagnostisering vid svår långvarig smärta

Eventuell bakomliggande sjukdom skall utredas, men man kan inte bedöma graden av smärta enbart baserat på vilken underliggande sjukdom det gäller, eftersom smärtan är en subjektiv upplevelse. Exempelvis kan sjukdomar som artros, diskbråck, cancer och diabetes göra ont eller inte.

Annons
Annons

Den underliggande sjukdomen ska vara så välbehandlad som möjligt, så får man se om smärtan förbättras eller inte av det.

Sjukhistorien ger goda ledtrådar till vilken sorts smärta det rör sig om. Man kan med enkla undersökningar (beröring och temperatur) ofta se om det rör sig om en nervsmärta eller inte. Däremot brukar röntgen och labprover inte avslöja smärtans ursprung lika lätt.

Läkemedelsbehandling och andra åtgärder vid smärta

Valet av behandlingsmetod beror på vilken sorts smärta det handlar om. Fysisk och psykisk aktivitet är dock alltid bra och utgör själva grunden i behandlingen (men man kan behöva råd i hur det skall utföras).

Oftast är egna, aktiva övningar bättre i längden än passiva, där man "låter sig behandlas" - de senare kan vara sköna för stunden men ger sällan något varaktigt resultat.

Läkemedel är sällan en enskild lösning - utan kan högst vara en pusselbit i behandlingen. Man kan alltså inte förvänta sig att målet är att hitta ”medicinen som tar bort smärtan”. Betraktar man smärtan som långvarig kommer läkemedel att spela än mindre roll, och det är viktigt att undvika mediciner med tveksam effekt för att slippa onödiga bieffekter.

Det är ett tålamodsprövande och mödosamt arbete att förbättra sin smärtsituation - men det går!

Prognos

Det är mycket svårt att ställa en prognos på den långvariga smärtan. Det absolut viktigaste är utan tvekan patientens egna engagemang. Läkaren ska säkerställa vilken sorts smärta patienten har och utesluta andra orsaker. Om man ser sig själv som huvudpersonen som skall sköta behandlingen – med hjälp och stöd - så blir prognosen mycket bättre.


Annons
Annons