Afrikansk sömnsjuka (trypanosomiasis)


Uppdaterad den: 2019-03-30
Publicerad av: Mats Halldin, ST-läkare i allmänmedicin och medicine doktor, medicinsk chef, Netdoktor

Annons

Vad är afrikansk sömnsjuka?

Afrikansk sömnsjuka orsakas av parasiten Trypanosoma brucei som sprids med tsetseflugan. Tillståndet har varit vanligt i epidemier, men den sista var på slutet av 1900-talet. Antalet nya fall har varit avtagande sedan dess. De flesta fall på senare år har rapporterats från den demokratiska republiken Kongo.

Geografiska riskområden

Sjukdomen förekommer i större områden i Afrika och orsakas av parasiten Trypanosoma brucei gambiense i de västra och centrala delarna av Afrika samt av Trypanosoma brucei rhodesiense i de östra och södra delarna av Afrika. Sömnsjuka drabbar både människor och husdjur. Sjukdomen förekommer i 36 olika Subsahariska länder, i huvudsak på landsbygden.

Förekomst

Den årliga förekomsten i Afrika har varit starkt avtagande sedan den senaste epidemin i slutet av 1990-talet. WHO rapporterade senast år 2015, och då 2804 fall. Cirka 98 % av fallen tillskrivs Trypanosoma brucei gambiense. De senaste åren har cirka 70 % av fallen rapporterats från Den demokratiska republiken Kongo.

Annons
Annons

Symtom 

Sömnsjuka är en systemisk parasitinfektion, det vill säga den drabbar hela kroppen. Ett bett från en tsetsefluga gör ont och kan ge lokal svullnad och klåda i några dagar. Om infektion med trypanosomer uppstår svullnar bettstället upp ytterligare och bildar en böld (chanker). Detta sker under loppet av några få dagar. Andra tidiga symtom kan vara feber, huvudvärk, smärtor i muskler och leder, nedsatt matlust, sömnbesvär, irritabilitet, förstorade och ömma körtlar (speciellt i nacken) och blodbrist (anemi).

Två typer av sömnsjuka

Sömnsjuka orsakas av Trypanosoma brucei rhodesiense (den rhodesiska typen) och förekommer i östra Afrika (särskilt i Etiopien och Sudan). Den andra varianten orsakas av Trypanosoma brucei gambiense (den gambiska typen) och förekommer i de västra och centrala delarna av Afrika. Bägge dessa former av sömnsjuka är allvarliga och kan ge dödlig utgång om de inte behandlas.

Infektion med T. rhodesiense har en inkubationstid på tre dagar till några veckor, och sjukdomsförloppet är kort och intensivt. Sjukdomen ger först infektioner i inre organ för att sedan angripa det centrala nervsystemet och hjärnan. Den drabbade blir i detta stadium sömnig, apatisk och till sist medvetslös om den inte får behandling. Tillståndet är lättare att behandla innan det centrala nervsystemet och hjärnan är infekterade. Utan behandling avlider den drabbade ofta inom några veckor.

Annons
Annons

Infektion med T. gambiense har en längre inkubationstid (från månader till år) och ett långsammare, mer kroniskt förlopp. De flesta kopplar samman afrikansk sömnsjuka med denna form, som efter många år leder till medvetandepåverkan och psykiska och motoriska förändringar. Vissa patienter får exempelvis gångsvårigheter. 

Orsak

Human trypanosomiasis finns mellan den 15:e nordliga och 20:e sydliga breddgraden. Stora utbrott av sjukdomen kan förekomma när kontakten mellan fluga och människa på grund av olika anledningar intensifieras, eller när särskilt smittsamma varianter av trypanosomer finns i ett område med många tsetseflugor. I västra och sydliga delarna av Afrika lever flugor av Glossina palpalis-gruppen. I områden där skog går ner till vattenbryn är risken för smitta störst. I samma områden finns också den gambiska formen av sömnsjuka. I områden där flugor från Glossina morsitans-gruppen lever, som i östra Afrika, förekommer den rhodeisiska formen av sömnsjuka. Sjukdomen uppstår oftast på den torra savannen i området kring Victoriasjön.

Vissa djur, särskilt bushbock (ett antilopdjur), antiloper och afrikansk nötkreatur är huvudreservoar för T. rhodesiense. Antiloper, människor, nötkreatur och grisar är huvudreservoarer för T. gambienese.

Sjukdomen drabbar framförallt lokalbefolkningen med enstaka sjukdomsfall, men kan också ibland utvecklas till epidemier. Turister blir sällan smittade.

Diagnostik

Diagnosen ställs vid fynd av trypanosomer i blod, lymfa och spinalvätska. Ibland behöver flera prover tas för att få en säker diagnos. Endast några få sjukhus och kliniker i de östra delarna av Afrika kan diagnostisera afrikansk sömnsjuka genom mikroskopisk undersökning av blodet.

Behandling

För behandling av sömnsjuka orsakad av T. rhodesiense används suramin, medan sömnsjuka orsakad av T. gambiense behandlas med pentamidin. Då dessa läkemedel inte kan passera blod-hjärn-barriären (det vill säga de kan inte passera över till hjärnan) behöver man alltid ta prov från ryggmärgsvätskan för att utesluta att infektionen har gått så långt. Om infektionen har nått hjärnan och/eller ryggmärgsvätskan behandlar man med NECT, vilket är en kombination av eflornithin och nifurtimox. Med denna behandling ses utläkning hos 97 %. Obehandlad är afrikansk sömnsjuka i princip dödlig i 100 % av fallen.

Förebygga smittan

Turister rekommenderas att undvika situationer där de kan bli bitna av tsetseflugan. Flugorna gömmer sig ofta i mörk skog för att få skugga. De är ungefär dubbelt så stora som vanliga flugor och är aktiva i dagsljus. De flyger gärna ihop i svärmar och följer stora saker i rörelser (såsom bufflar, antiloper eller bilar). Man bör därför ha fönstren i bilar stängda när man kör igenom områden där tsetseflugor håller till, och se till att döda de flugor som tar sig in i bilen. 

Tsetseflugor dras till mörka färger, särskilt mörkblått, och biter lätt igenom tunt tyg. Därför rekommenderas turister att använda ljusa färger i tjockt tyg och gärna ha dubbla par strumpor. Tsetseflugors dragningskraft till mörkblått brukar användas för att fånga flugorna i blåsvarta tyger impregnerade i DDT eller annat insektsmedel.

Prognos

Båda varianterna är dödliga utan behandling, och man räknar med att i princip alla som får sjukdomen men inte behandlas avlider.

Med behandling tidigt i förloppet, innan parasiten infekterat hjärnan och nervsystemet, är prognosen god men de läkemedel som behöver användas är förknippade med en rad biverkningar.

Med behandling sent i förloppet är prognosen betydligt sämre.