Forum Psykiatri


Hur bemöts du i psykvården?

Hej. Vill gärna här ventilera en del om den psykvård jag mött genom åren, jag har passerat 60 år nu och har mycket erfarenhetet om hur jag upplever kompetens både vad det gäller medicinering och hur man bemöter patienterna. Fick min första skräck och ångestatack när jag var 14 år, detta var tidigt -60 tal. Fick Nosinan, Hibernal och Meprodyl. Dessa mediciner var också en skräckupplevelse i sig. Nu skall jag berätta om psykvården och hur jag upplever den: Har nu slutat på vuxenpsyk i min lilla hemstad, där jag fick sex stycken stafettläkare i rad vid mina besök. Har du upplevt detta helvete också möjligen? Har skaffat mig en privatläkare, men....efter ca 1½ år tycker jag INTE att jag blivit bättre. Äter absoluta maxdosen av Efexor och Lyrica + att jag käkar ca 6-7 Propavan om dagen + en 10mg Stillnoct på kvällen. Gissa om jag sover av det... Vaknar varje morgon med olustkänsla blandad med en grym ängslan, som ger med sig oftast efter några timmar. Jag fungerar socialt och folk som inte känner mig tycker att jag är en kul och trevlig person. Hela mitt liv präglas av hopplöshet, otillräcklighet, ett hat mot min kropp eftersom jag är stor och klumpig. Två ggr. druckit mycket alkohol och massor med mediciner (detta innan jag fick Apodos påsar) utav de jag räknade upp här ovan. Låg på IVA vid två tillfällen och jag ville verkligen dö i dåläget. Fick otroliga skamkänslor gentemot mina små barnbarn och barn. Jag har ofta funderat på om det inte finns några psykiatriker i världen som har haft psykiska problem...?? De borde i så fall kunna bidraga till någonting vettigt. Den medicin vi har att tillgå idag tycker jag för min del är odugligt. Har nu några månader börjat dricka folköl varje dag, det lättar lite faktiskt, men är givetvis INTE bra på lång sikt, jag blir även ruinerad av det på de 9000:- jag får ut i förtidspension, dessa skall ju räcka till hyra och ALLT. Har funderat mycket på om jag kan åka till Holland och köpa mig min "egen" medicin, men det bär mig emot. MEN..Får jag inte lindring snart så kommer jag att ta mitt liv, jag orkar inte längre. Jag har ätit nästan ALLT i medicinväg vid detta laget. JAG SER LIVET SOM ETT STRAFF !!!!

Hejsan! jag blev mycket ledsen av ditt brev men ack vad jag förstår dej det är hemskt detta du fått utstå! Det är helt otroligt vad man blir bemött med känslokall kyla när man mår pyskiskt dåligt. Det är ju inte en sjukdom du bara kan visa upp som tex ett benbrott eller ett sår på kroppen. När det kommer till sår i själen så är det mycket svårt och bli betrodd och det rekomenderas mediciner hit och dit sjukskrivningar eller utebliven sjukskrivning för det anses som man är för frisk för och vara sjuk men för sjuk för och arbeta så då sitter man där lik förbaskat och blir tryckt mellan två stolar. Är själv psykiskt dålig har panik ångest depression och snedvriden kropps bild (hatar mej själv för jag är tjock och ingen gillar väll tjocka människor?) jag tror det finns människor som vill hjälpa men dom blir motarbetade av läkemedels företagen för hur skulle de se ut i fall man blev frisk av terapi vem skulle då äta alla dessa lyckopiller och benzo preparat? Det är därför man måste söka sin vård ensam tror jag för man får inte någon hjälp av psykiatrin eller av försäkrings kassan. Jag gick hos en som jag trode va en pyskolog i 2-3 år innan det kom fram att den jag pratat med bara var en sjuksköterska och det roliga var att det enda hjälp jag fick var nya recept och en klapp på huvudet att det var synd om mej. vaf ska man tro tillslut? jo att man är värdelös och att det man lider av är farligt och det kan ju omöjligen botas för om medicinen hjälp varför skriva ut 20 flaskor fontex åt gången? jag skulle rekomendera dej till och gå till den du pratar med nu på psyk och kräva och få bli utredd ordentligt inge mera mediciner för dom tror du lider av ditten och datten. KRÄV att du inte lägre vill vara nån försöks kanin. Funkar inte det så SÖK privat vård det finns väligt många som är duktiga och INTRESSERADE av och hjälpa dej och som inte bara sitter och nickar och suckar skriver recept och sen skickar hem dej. GE DEJ INTE för även om det känns förjävligt så kan man inte bara ge upp visa dom i stället att du är en VIKTIG person och du har lika rätt som alla andra och få HJÄLP!!! Och nej livet är inte ett straff tro aldrig det!!!


Dina(era)"problem" sitter inte i kroppen.Ni mår dåligt i Själen.Den botas INTE av antidepressiva medel,vilket psyk TROR!Negativa/destruktiva tankar om en själv,ens kropp mm bottnar i dålig självkänsla.Övervikten har man ärvt,eller själv skapat.Vad göra?JO!!!Välja.Antingen-eller.Tänk på,att den kropp man "hatar/äcklas av"alltid älskar en.Bryt dom negativa/destruktiva tankarna och mönsterna.Så länge man lever,är det mesta inte för sent.Sök gärna alternativmedicin-terapeuter mm.Livet är vår största gåva,och aldrig ett helvete.Omständigheterna kan tyckas vara det.Har själv mycket stor erfarenhet.Vi har våra fria val.Sök det positiva,och tänk positivt.Hjälp-till självhjälp är viktigt!DU är den viktigaste personen för DEJ på denna planeten!Önskar er lycka till!Ljus och Kärlek.Medvandrerska(Depressionsliknande tillstånd,sitter i Själen,och botas med Kärlek,omtanke och bekräftelse mm)


Hej du, känner igen mig i det du skriver och anar att det är väldigt svårt för dig. Det som slår mig är att du äter mycket medicin, maxdoser av olika läkemedel och en egentligen ren överdos av Propavan. Kan det vara som så att du har fått för mycket mediciner? Läkare har lätt att skriva ut medicin men av någon anledning svårare att sätta ut den när den inte behövs. Särskilt märks detta när det är stafettläkare, vilket tyvärr inte är ovanligt. Själv var jag ett tag uppe i 12-14 mediciner om dagen, medel mot biverkningar av medel mot biverkningar av medel... Ja, du kanske kan tänka dig att det var ganska besvärligt, milt uttryckt. Jag vet att många, men inte alla, reagerar på Propavan med just ångest och olust. Har du myrkrypningar ("sprattel i benen") när du ska sova? Det skulle kunna tyda på att du är känslig för det medlet. Ser att du har ätit andra neuroleptika redan för länge sedan, och Propavan är ett medel som är mycket nära släkt med dessa ämnen. Jag gjorde så att jag slutade med alla mina mediciner. Det är definitivt inte något jag rekommenderar någon, för jag föll ner i mina "grundproblem" igen i två år - men det där "töcknet" försvann. Sedan kunde jag lägga till de mediciner jag faktiskt behövde och hade nytta av, och kunde på nytt pröva om jag skulle ta samma medicin som tidigare eller byta. För min del blev det så att jag bytte ut så att jag nu äter tre mediciner, varav endast en i högdos, och är på det stora hela ganska nöjd med den situationen. Kanske du kan prata med din läkare och se om ni kan pröva att försiktigt trappa ut mediciner, en i taget och mycket långsamt, och se om du märker någon skillnad? Mår du sämre ska du veta att det gör man ofta när mediciner ändras, men om det är väldigt jobbigt eller håller i sig kan man ju alltid öka dosen igen. Men alltid en i taget - annars vet man inte orsak och verkan, och mycket långsamt - annars kan biologin sparka bakut. Sedan är ju detta med kontinuitet viktigt, och lika viktigt tror jag samtal är, precis som andra påpekat här. Kanske du kan få en kontakt att bara prata med regelbundet, som inte sysslar med piller? Finns en massa olika sorters terapeuter, kuratorer med mera, men det är minst lika viktigt att personkemin stämmer som att man tycker att det är rimligt att "jobba" enligt en viss metod för ens egen del.


Den offentliga vården e inte mycket att hurra för, tycker jag. Här jag bor nu, så har dem privatiserat vården. Dem heter psykiatripartners. Får nu efter 16 år rätt vård och hela alltet. Ingen tröst för dig men ändå.


Usch, vad jobbigt du haft o har det! Låter väldigt jobbigt o svårt, förstår. Du verkar ha fått hjälp, men det räcker inte, du mår ändå dåligt. Tkr det är konstigt bara att du har sån ängslan på morgnarna trots all medicin du tar. Har du verkligen rätt antidepp...Du har inte skrivit ngt om ifall du går i terapi eller gjort, allt blir inte alltid jättebra för det, men det kan bli bättre. Jag tycker inte det räcker med terapi o mediciner för min del, så jag bad socialen om att få en kontaktperson, och det har jag nu sedan några år tillbaka. Fungerar nog lite som den mamma jag aldrig haft. När vi träffas äter o pratar vi om mitt liv. Och jag kan ringa henne o ibland träffa henne oftare när jag mår sämre. Kanske du med kan behöva...? Tråkigt höra att du mått så dåligt. Hoppas du får må bättre ngn dag. Kram


Ps. Min syn på psykvården är mer positiv än din. Jag fick hjälp omedelbart för det första inkl terapi, hade väl tur o få prata med en bra person. Jag har haft en dålig kurator en väldigt bra psykolog o en mittemellan. Den som var bäst var den jag sa åt att den neutrala hållningen de ska ha i dynamisk terpi inte fungerade bra för mej, då skräddarsydde hon sitt bemötande åt mej. Man måste nog ha endel tur o träffa rätt personer, för det är i psykvården som alla andra jobb, att endel passar inte hur mkt utbildning o vilja de än har. Mediciner har jag inget emot o jag tror faktiskt att de flesta inom psykvården ser till helheten. Mediciner får man oftast lättare för att ofta behövs hjälp fort o akut, psykoterapi kan ju ta många år. Hoppas verkligen du kan få må bättre ngn gång. Kram


Usch vad jobbigt du haft det! Jag har väl också blandade känslor till psykvården..eller snarare till VC. Första gången jag sökte hjälp fick jag bara höra att skärpa mig (hade samlat mod i månader för att ringa) Andra gången ett år senare ringde jag VC igen och fick träffa världens gulligaste läkare, hon hjälpte mig enormt och jag kom snabbt till psykvården. Skräckslagen gick jag dit men fick en toppenpsykolog och en läkare med ett tålamod många önska att de hade.Ingen av dem botade mig men det var ett bra första intryck som gav mig kämpa glöd. Båda har slutat idag men min läkare nu är också toppbra, samma sak där han botar inget men försöker, visar att han bryr sig...vad mer kan jag begära? Psykolog nr. 2 fick jag bara ha i ett halvår tills hon slutade, inne på psykolog nr 3 nu som inte känns något vidare. Går även i psykodynamisk terapi sedan ett år tillbaka, det krävs mycket av mig därför går det sakta framåt MEN jag kan inte klaga på vården, har förstått att jag haft tur trots att måendet är uruselt. Likt dig ser jag också livet som straff och självmedicinering har jag också provat, räcker att åka till Köpenhamn men rek inte..ger dig bara nya problem..tro mig..det vet du säkert redan, märker det i din text men jag förstår din desperation..hur länge skall man egentligen stå ut och orka? Trots allt är man inte mer än människa men jag fortsätter säga det som alla säger till mig..KÄMPA PÅ...du är viktigt..glöm aldrig det...kramar..


qwer33 psykakuten i lund är jättebra , jag äter med propovan ,men bara 1 om dagen ,sover du inte hela dagarna på 7 propovan ,det är ju sömntabletter jag hade sovit en vecka. Det är jobbigt att leva ,det tycker jag med . Mår du så här dåligt så borde du söka psykakut .

Annons
Annons
Annons