Min man är 50 år, sedan 23 år tillbaka njursjuk. Blev vid diagnostisering deprimerad, försökte på alla sätt med kost och ändring av livsstil försöka häva sjukdomen, åt då lyckopiller och hämtade upp sig. 2 njurtransplantationer, varav den senaste för 7 år sedan som fortfarande fungerar. Han har nu fått artros i flera ben i ena foten. Varit på bentäthetsmätning av fotlederna och fått till svar att den onda foten är i så dåligt skick att det inte går att göra något åt detta. Han kan nu inte gå utan att det gör ont och därför blir det ingen motion överhuvudtaget. Han är normalt en aktiv person som inte ber om hjälp och inte vill bli ömkad.Vägrar kryckor el dyl. Han äter sedan en tid någon slags lyckopiller men den enda skillnaden jag kan se är att han sover, mest hela tiden, tappar intresset för allt och ingenting är roligt. Möjligen om det kommer hit vänner och han kan dricka whisky med anledning, då känner han nämligen inte smärtan. Han kan inte äta några NSAID-preparat p g a njursjukdomen. Vad kan jag göra? tacksam för något förslag, det börjar kännas jobbigt att backa upp honom inför vännerna, han vill ju inte stå för detta offentligt. Han spelar ett duktigt spel inför andra och "dör" ihop hemma med mej. Risken finns att han blir alkoholberoende. Kan jag vända mig någonstans för att föra hans talan, han vägrar gå till någon psykolog, han blev påtvingad någon för 20 år sedan som inte fungerade och nu är han mycket skeptisk till detta. Lyckopillren har han fått av en njurläkare. Jag är rädd, han säjer att ingenting är roligt längre, ingenting att se fram emot, hittar bara allt negativt och målar gärna upp bilder av hur saker och ting kan gå snett i allra värsta fall. Om jag försöker göra saker som han normalt gör i hushållet så gör det saken bara ännu värre då tycker han att han är helt värdelösoch att jag klarar mej utan honom. Tacksam för råd.
Tack för Din fråga.
Det låter som Du hamnat i en mycket besvärlig situation. Det är väl inte orimligt att tänka sig att Din man hamnat i en depressiv episod. Troligtvis till del beroende på sina somatiska besvär.
Alkohol är defintivt kontraindicerat. Din make bör överhuvudtaget ej dricka alkohol innan han mår bättre.
Det vore också bra med en läkarbedömning, med det i beaktande för att bedöma grad av depressivitet. Jag förstår att det är lättare sagt än gjort, men det är troligtvis det bästa tillvägagångssättet.
För Din del låter som att Du bör försöka få komma till en primärvårdskurator. På många vårdcentraler finns det kuratorer, men tyvärr inte på alla. Hör med Din vårdcentral, så kan de förhoppningsvis leda Dig vidare till någon kurator inom landstinget.
Vänliga hälsningar Anders Berntsson chefsöverläkare, psykiater.
