Jag är läkare (arbetar dock ej inom psykiatri), och kvinna. Jag har självdiagnosticerat depression och försökt med Fluoxetin i 2,5 mån (anledningen till valet är att jag äter Zomig och tänkte att det skulle vara minst interaktioner). Under de senaste månaderna har jag tappat drygt 20 % av kroppsvikt (från normal BMI till undervikt). Vet inte om det är depressionen eller medicinen eller en kombination. Jag kom upp i en dos av 60 mg Fluoxetin (som jag körde på i 7 v) innan jag slutade eftersom jag inte tyckte att jag hade någon effekt. Nu har jag varit utan Fluoxetin i ca 2 v och undrar om det kanske inte är så att det finns gradskillnader i helvetet, dvs att jag trots allt hade en viss effekt. Jmf nu så hade jag inte mindre önskan att dö men jag såg på det med en större känsla av frid. Det är oerhört mycket svårare att ta sig till jobbet och jag känner verkligen som om jag kommer att tappa fotfästet. Med Fluoexetin upplevde jag inte att tillvaron blev så mycket ljusare men jag kände en större frid tror jag. Kanske är det bara utsättningsfenomen jag känner? Ska jag försöka med Fluoxetin igen? Kan man öka till 80 mg? Det är inte aktuellt att söka hjälp annat än på detta sätt. KBT tror jag på men inte i nuläget eftersom min motivation inte räcker till. Jag har bristsymptom pga viktnedgången och kan inse att det inte är bra men jag bryr mig inte och undrar om det inte är mitt eget sätt att ta livet av mig eftersom jag inte kan komma till skott på annat sätt.
Tack för Din fråga som berör mig mycket. Som läkare är det tyvärr så att vi tror oss om att kunna klara det mesta själva utan hjälp från andra. Men när allt kommer omkring så är vi inte mera än människor och vi drabbas av alla de
mänskliga krämpor som våra patienter söker oss för.
Mitt bestämda råd blir därfor att Du skall söka professionell hjälp och inte försöka kurera Dig själv (även om jag är övertygad om att Du tagit medicinen i korrekta doser och på korrekt sätt). Det kan kanske också vara så att Du behöver annan slags hjälp än den som medicinen kan ge- men för att kunna få detta måste Du söka hjälp.
Du skriver att det inte är aktuellt att söka hjälp på annat sätt- men i detta tycker jag helt enkelt att Du har fel. Du har samma rätt och samma behov som andra människor av att få en god vård och behandling- doktor eller inte.
Jag kan förstå om Du kanske inte vill söka hjälp på hemortssjukhuset- i så fall har man ju i större delen av landet ett fritt vårdsökande (dvs du kan söka på annat håll) alternativt söka en privatpraktiserande psykiater.
Snälla Du- gör nu som jag säger och sök professionell behandling. Det finns god hjälp att få och Du kommer med all sannolikhet att bli helt bra.
Bästa hälsningar Lars Davidsson överläkare, pykiater.
