Har en son (snart 19 år). Han har under 2 års tid (snart) haft kontakt med en mottagning för skolungdomar 18-25 år (under BUP). Det är mkt inriktat på medicin. Just nu äter han 40 mg citalopram sedan 2-3 månader. Han har problem med depression? ångest mm. Han har varit jättetrött, orkeslös, mkt huvudvärk, illamående, troligtvis av medicinen. På denna mottagning sker besöken med 2- 3 månaders mellanrum. Vid senaste besöket tyckte vi att en psykologkontakt kanske vore bra. Det skulle kollas upp till nästa besök. Då har ytterligare 2 månader gått tidsmässigt. Vi tycker inte att det hänt så mycket under dessa år så därför tog vi kontakt med en privat läkare (ansluten till FK) samt utbildad psykoterapeut. Han menade att om medicinen inte märkbart förbättrat sonens tillstånd så skall den bort. Han ändrade genast doseringen till 1 tablett per dag för att sedan minska ytterligare. Han vill dessutom att besöken hos honom sker var fjortonde dag för att kunna följa upp ordentligt. Hans patienter är dock oftast från 20 år och uppåt. På BUP är de väl ändå specialister på barn- och ungdomar.
Gör vi rätt som byter läkare? Kan sonens tillstånd ha med frigöreselprocessen att göra? Han har inte så många kompisar och då blir den extra svår? Någon form av passiv frigörelseprocess? Skolan fungerar dåligt trots att han trivs där när han orkar dit. Han har dock svårt att göra de uppgifter som skall göras (motivation, ork. Har lätt för sig när motivationen finns där). Kan det vara en protest mot föräldrarnas tjat? Han sover dåligt (har svårt att somna). Vi ger tips och råd och ställer verkligen upp men det känns också som att han inte vill ta till sig råden han får. Han säger att det är ingen idé. Tacksam för goda råd och lite synpunkter.
Tidigare expert
Tack får Er fråga. Av Er beskrivning förstår jag att det är besvärligt och att den hjälp och behandling Ni försökt så här långt inte varit särskilt framgångsrikt. Er son har i ett par års tid gått på den barn och Ungdo0mspsykiatriska mottagningen i rätt glesa återbesok och under tiden har han medicinerat med en antidepressiv medicin.
Så långt verkar han inte ha förbättrats särskilt mycket och han har fortfarande problem med att klara skolan pga brister i motivation och ork. Vid senaste besöket föreslog Ni att han skulle få träffa en psykolog (vilket jag tycker var en god tanke) men så här långt har inget hänt. Ni har därför konsulterat en annan doktor som givit delvis andra råd (vilket jag också tycker är ett rimligt handlande).
Min allmänna synpunkt är att i den mån något inte fungerar (tex hans nuvarande behandling på BUP) så tycker jag att man skall försöka göra något annat (tex diskutera med behandlarna på BUP kring andra möjliga insatser eller att som Ni har gjort söka någon annans uppfattning). Om detta sedan skall leda till att han helt och hållet byter behandlare eller inte tycker jag är en fråga som får lämnas till Ert och Er sons omdöme (det finns nog inga enkla svar i kategorierna rätt och fel).
Jag kan absolut inte se något fel i de råd som privatläkaren har gett Er och jag tycker att det är en god idé att kontakten blir tätare än vad den varit hitintills. Att doktorn dessutom är legitimerad psykoterapeut tycker jag är ett extra plus (eftersom jag nog kan tänka mig att Er son skulle vara i behov också av psykoterapeutisk behandling).
Ni frågar också lite kring vad som slkulle kunna fattas Er son. Frigörelseprocess eller depression? Jag tycker nog att mycket av det Ni berättar för tankarna till ett depressivt tillstånd (bristande ork och intresse, känsla av att inget spelar någon roll etc) men däremot är det väl inte så lätt att säga varför han är deprimerad. Jag är övertygad om att Ni gör allt som står i Er makt för att hjälpa honom- min undran blir mer hur han själv ser på saken? Rimligen är han inte nöjd med hur saker är- frågan är vad han själv tror skulle kunna hjälpa honom?
Hoppas jag kunnat ge något svar.
Bästa Hälsningar Lars Davidsson överläkare, psykiater.
