Fråga doktorn

Fråga   Psykiatri

Älskade mamma...

Jag är en tjej på snart 16 år. Har en lillasyster, snart 14år. Under ett längre tag nu har våran mamma varit väldigt nere. Dethela slutade med att hon för 2månader sedan sjukskrev sig, och så fick vi henne till att gå till en psykolog också. Men efter ett tag hos psykologen sa hon att det inte funkade för henne... (Efter ungefär 1,5månader, hon gick hos henne en gång/vecka) Jag tyckte dock inte att det var så konstigt att det inte funkade att gå hos psykologen, eftersom jag misstänker att hon inte berättade hela sanningen för sin psykolog. Efter 2månaders sjukskrivning, någon dag förra veckan, skulle hon tillbaka till jobbet igen. Hon har själv berättat för mig att hon påväg dit fick ångest och ville vända hem igen, men att hon inte gjorde det. Väl där fick hon någon arbetsuppgift och så fick hon veta när den skulle vara klar. Detta stressade henne, det märktes, men hon sa inte så mycket om det egentligen. Kanske för att jag inte orkade lyssna... Tro nu inte att jag inte bryr mig om min mamma, för jag vill verkligen att hon ska få hjälp och kunna bli frisk. Men hon har hela tiden varit så himla negativ till allt vad hjälp heter, "Det kommer bli bra med tiden!" och "Egentligen mår jag nog inte så dåligt, jag menar, jag har ju allt man kan önska!" heter det... Jag tvivlar starkt på hur mycket sanning det ligger bakom dessa påståenden, och hur mycket hon själv tror på det, med tanke på vad som händer med jämna mellanrum. Jag kommer inte ihåg alla gånger, och vad som hände då, jag försöker att glömma bort det så fort jag kan. Men nu har jag ett exempel som inte hände för mer än 3 dagar sedan. Och det är ungefär sånahär saker som händer henne, fast på lite olika sätt. I lördags satt jag, hon och pappa och åt mat. Eftersom det var lördag drack min mamma och pappa vin. Nej, de är inte alkoholister någon av dem, jag har aldrig innan sett någon av dem full. Men det skulle jag få se, för plötsligt bestämde sig min mamma för att idag så skulle hon bli full. Hon verkade otroligt glad och positiv, så jag brydde mig inte, utan satt kvar och pratade med dem och skojade och skrattade. När mamma sa till pappa att hämta en flaska vin till, så sa pappa ifrån att "Nej, nu räcker det...". Han sa det försiktigt, som om han inte ville såra henne, men jag tänkte inte på det just då. Antog att han bara inte tyckte att de skulle dricka mer. (Min pappa var så gott som nykter.) Efter en stund skrattande skulle min mamma gå på toa. "Det är bäst jag tar dethär..." sa pappa, och hällde ut mammas vin i vasken. "...det blir inte bra annars..." sa han sedan. Jag frågade honom om det hade hänt något innan. Och han svarade att ja, det hade det. Mamma tog lång tid på sig inne på toaletten. Efter några minuter började jag fundera på vad som egentligen hade hänt därinne. Jag ropade efter henne, men hon svarade inte. Så pappa ropade, inget svar då heller. Pappa gick snabbt till kökslådan och hämtade en kniv som han pillade upp låset med, samtidigt som han sa "Jag visste det...". Där inne var hon... Jag såg det inte, jag hade inte vågat gå fram, visste inte vad som väntade. Men jag hörde att hon grät. Pappa sa till henne att komma ut, men hon svarade inte, och hon gick inte ut heller. Så pappa bar ut henne och lade henne i vardagsrumssoffan. Jag tittade inte, jag blev så rädd. Jag satt kvar ute i köket. Jag ville inte lämna honom ensam med henne så, men jag ville inte gå in dit heller. Jag hörde hur mamma andades från vardagsrummet, och hur hon snyftade. Det lät som om hon hade panik, hon andades som om hon sprungit en mil, varje andetag lät som en ansträngning. Pappa satt hela tiden och försökte prata med henne, men hon verkade inte kontaktbar. Efter ett tag började hon säga saker, från köket lät det som slumpmässiga ord. Men tillslut hörde jag att hon ville få fram "Jag orkar inte mer" och efter ännu mer svamlande "Jag vill dö". Att höra sin mamma skrik/gråta i panik att hon vill dö är inget man vill höra. Jag klarade inte av att lyssna på det mer, så jag vet inte riktigt vad som hände när jag stack. Men när jag kom hem igen så skrattade hon. Mamma säger alltid till mig när någonting sånthär händer att jag inte ska oroa mig, vilket jag självklart gör ändå. Hon sa igår att "Jag var full och deprimerad, då blir det så" men idag sa hon "jag var inte så jävla full som ni tror!" Vad ska man tro på? Helst vill jag tro att hon var riktigt full och inte alls visste vad hon höll på mig, en bra ursäkt till det som hände. Men jag tror inte det. På pappa lät det som att exakt detta hade hänt innan. Jag litar inte på henne, jag är rädd att hon ska ta livet av sig. Det kan vara så att jag överreagerar, men även om jag gör det, så är det så det känns för mig. Jag älskar min mamma, och jag vill inte att någonting ska hända henne. Min syster är också rädd för att någonting ska hända henne. Hon har sagt till mig senast idag att hon inte har någon lust att gå hem för att hon är rädd för att mamma ska vara så ledsen eller att något annat ska ha hänt. Jag känner precis likadant som hon gör. Min pappa har sagt att han ska ringa till ett hem där hon kan få behandling. Men jag vet inte om han kommer göra det. När vi berättar för mamma att vi faktiskt också mår dåligt av att hon mår dåligt slår hon bara bort våra ord genom att svara "Ni har ingen aning om hur jag mår!" som om vi sagt något förbjudet, som om vi tryckt ner henne. Jag vill inte ha det såhär mer. Så nu har jag bestämt mig för att ta tag i det själv. Men jag har ingen aning om vart jag ska vända mig? Jag är nästan säker på att hon behöver komma in på något hem för att kunna komma över detta, för det funkade inte alls med psykologhjälp en gång i veckan. Vet du var det finns hjälp för henne? Finns det överhuvudtaget hjälp för sådana som min mamma? jag har försökt söka efter hem på intenet, men hittar bara hem för personer med schizofreni osv. och det är ju inte riktigt rätt. Jag bor i Blekinge, finns det några hem här i närheten? Eller måste jag vända mig till något annat län? Snälla svara, jag orkar inte mer detta mer.

Svar:

Tack för Din fråga och Din långa beskrivning över hur Ni har det i Din familj. Jag förstår att det inte är bra och att ingen av Er har det lätt. Din mamma har varit sjukskriven efter vad jag förstår pga depression- men är nu tillbaka i
arbete. Hon har fått viss behandling (har gått hos psykolog) men avbrutit efter några månader (vilket naturligtvis inte är bra). Hon dricker för mycket alkohol och Du och resten av familjen är rädd för att hon skall ta livet av sig och vaktar mer eller mindre på henne för att detta inte skall ske.

Jag vet naturligtvis inte riktigt vad det är som är fel på Din mamma- men det är uppenbart att hon inte mår bra. Frågan är vad som kan göras. Det är mycket svårt att tvinga människor som inte vill till psykiatrisk behandling (det kan
egentligen bara göras med stöd av en lag som heter LPT i de fall där det är uppenbart att det finns en allvarlig fara antingen avseende en själv eller andra). Jag vet inte om detta kan vara fallet med Din mamma- men i så fall är nog distriktsläkaren rätt person att vända sig till. Det finns bra hjälp att få och såvitt jag vet är psykiatrin i Blekinge väl utbyggd och fungerar väl. Du kan själv vända Dig till den psykiatriska mottagningen på hemorten för att få konkreta råd om vad som kan göras.

Om Du känner att Du behöver någon själv att tala med finns det barn och ungdomspsykiatrisk mottagning att tillgå. Remisser brukar inte behövas till någotdera stället utan det går bra att beställa tid själv.

Jag hoppas att jag kunnat vara till någon hjälp.

Bästa Hälsningar

Lars Davidsson överläkare, psykiater.

Besvarade frågor under chatten

Fråga Besvarad
Biverkningar av mediciner mot depression

2011-08-10 | 14:07

av Jan Wålinder

Känner ett lätt tryck över bröstet.

2011-07-30 | 00:22

av Anders Clarberg

Medicinering vid långsam metabolisering

2011-08-10 | 01:01

av Anders Berntsson

Byte av läkemedel mot depression

2011-07-14 | 12:40

av Jan Wålinder

Panikångest och depression

2011-07-21 | 15:45

av Anders Berntsson

Risk för fosterskador av cymbalta mot depression

2011-05-27 | 09:06

av Anders Berntsson

Hur länge ska jag äta Citalopram? Vill ha medicinen hela livet ut

2011-06-15 | 15:48

av Jan Wålinder

Familj i kris - sonen har depression

2011-05-13 | 08:26

av Anonym användare

Risk för fosterskador?

2011-05-27 | 09:04

av Anders Berntsson

Anonym diagnos?

2011-04-14 | 16:03

av Anders Berntsson

Minskad stress vid depression?

2011-04-26 | 16:44

av Jan Wålinder

Yr och konstig av Citalopram

2011-03-8 | 10:06

av Anders Berntsson

Må sämre vid tillfrisknande?

2011-02-28 | 10:52

av Jan Wålinder

Hur länge kan man äta Sertralin? Planerar att bli gravid

2011-02-17 | 13:41

av Anders Berntsson

psykisk störning

2011-01-5 | 17:08

av Jan Wålinder


Annons
Annons
Annons
Annons