Forum Depression och ångest


Trygghet?

Jag är en utåt sett social och trevlig kille med bra utbildning, jobb, bostad och allt det där och som snart ska fylla 30. Jag har nyligen rasat ihop fullständigt, då inget av de områden som jag tidigare har kunnat ty mig till och identifiera mig med längre känns meningsfulla. Mina vänner känns ytliga, kalla, och ganska oförstående och jag saknar varmare umgänge och en närmre kontakt så oerhört mycket. Den längtan jag känner efter att bli älskad och bekräftad är så stor att det gör ont. I någon mening har det varit såhär ända sen 20-årsåldern. Jag har haft ett par långa förhållanden som har funkat som någon sorts tillfällig lindring i den mening att jag inte har behövt känna mig panikslagen över att vara helt ensam. Det har lett till att jag ändå har kunnat slappna av, men att jag på något sett blivit väldigt passiv socialt sett. Jag har nog undermedvetet insett att jag har ett väldigt stort socialt behov, men jag har skjutit bort alla såna tankar som om det skulle vara att erkänna någon sorts svaghet. Nu är jag sedan ett litet tag tillbaka singel och betydligt mer ensam än vad jag orkar vara och grips av panik när jag tänker på hur mycket jag har förstört för mig själv genom att sitta och vara nöjd så länge jag haft en flickvän. Samtidigt börjar jag fundera på om de val jag gjort karriär- och utbildningsmässigt inte har varit helt fel. Jobbsituationen har under det senaste halvåret varit väldigt stressig samtidigt som paniken över hur mitt privatliv ska komma att bli har gått i taket, vilket har lett till att jag nog är på god väg att bli utbränd. Genom jobbet har jag fått kontakt med en psykolog, men det verkar som om målet med våra möten är att jag ska varva ner och kunna börja jobba ordentligt så snabbt det går. Hur fasen tar man itu med det här trygghetsbehovet jag har? Jag är gråtfärdig varje morgon och tillbringar ofta kvällarna med att ringa runt till gamla flickvänner vilket verkar vara det enda som ger tillfälligt lugn. Jag har haft det på det här viset i flera månader, och det är extremt förlamande. Mitt liv har helt stannat av och varje dag handlar om överlevnad i form av att lindra paniken. Hur kommer man framåt? Och hur slutar man hata sig själv för att man har kastat bort så mycket av det man vill ha?

Kanske hör det ihop med att du är singel igen... en del reagerar kraftigt på det och har väldigt svårt för att vara singel har jag hört. (Själv är jag raka motsatsen..) Så frågan är, vill du försöka klara av att vara singel en period eller ska du söka dig en ny tjej? Kommer relationen att vara baserad på ditt behov av bekräftelse eller kommer den att vara baserad på din kärlek till just henne. Det vet vi ju inte då... Men då är kanske stressen ett större problem just nu... att hålla på att bli utmattad som du gör är viktigt att man tar varningssignalerna på allvar. Och dina samtal är till för att du ska klara att återgå till full arbetskapacitet. Hm... ja där har du mycket att kämpa med. Det är två stora omständigheter i ditt liv just nu, du behöver välja var du ska lägga din kraft. Vila och återhämtning för att hantera stressen eller en ny relation alternativt stärka dig själv i din ensamhet för att behärska ditt trygghetsbehov? Kanske vore det allra bästa om du fick tag i en samtalspartner som har möjligheten att hantera båda orsakerna i era terapisamtal. Det är ju två grundläggande basala saker för att man ska orka med och må bra. Nåt vidare råd var det kanske inte... hm... om du försöker acceptera dig själv som du är och inte ställer för höga krav på dig själv, får kanske det också dig att må lite bättre. Sänk kraven... kanske behöver du även sänka takten i livet lite grann... om du sänker tempot orkar du med varje aktivitet du har för dig på ett bättre sätt. Kanske uppskattar du saker på ett annat sätt också om de inte händer hela tiden... äh vad vet jag om hur du har det... nu spånade jag bara iväg lite... Var rädd om dig!


Ja, "tyvärr" har jag väl egentligen aldrig varit singel någon längre period förutom året efter mitt senaste längre förhållande då jag distraherade mig genom att verkligen gå in för att leva livets glada singeldagar. Det blev hur som helst jävligt tomt och meningslöst efter ett tag och nu står jag här och vet inte vem jag är. Jag blir sen någon månad tillbaka väldigt orolig och nervös om jag sitter hemma själv en kväll eller två utan att träffa eller prata med någon. Det är ju helt sjukt! Har aldrig varit med om nåt liknande. Jag har fått diagnosen depression, men ju mer jag funderar på det desto mer inser jag att det är just den upplevda ensamheten som får mig att se allting i grått. Ger jag mig in i ett nytt förhållande bara för att hålla ensamhetskänslorna i schack skjuter jag ju bara upp problemet. Dessutom skulle ett förhållande som syftar till att lindra min plåga knappast hålla i längden... Hur fanken gör man? Jag antar att det handlar om att bli vän med sig själv och att lära sig att inte vara rädd för att vara just ensam men hur? Jag kan inte njuta av att vara själv, och är jag med andra plågas jag hela tiden av tanken på att det bara är tillfälligt och att jag snart kommer att vara bara för mig själv igen.

Annons
Annons
Annons