Forum Depression och ångest


övegiven men inte riktigt

Jag känner mig så övegiven. men det är jag inte. Kan inte annat än tro att det är min barndom som spökar. Jag fick klara mig själv mycket som barn mina föräldrar var inte precis några jag kännde trygghet med. Mina vänner är ok men det kännsinte som om någon i hela världen kan dämpa denna smärtan. Förutom smärtan själv tror att mycket av mitt grubblande och ältande har varit ät sätt att stänga av dena smärtan när den har varit på väg har jag börkjat grubbla som fan och fått en deppresion istället: Efter KBT gör jag inte så längre så allting är nog på sin plats jag sk agå igenom dett menfy fan vad det göt ont.

Ja, det är ju många som har svårt att säga nej, precis som du beskriver .Bottnar väl i en rädsla att inte bli accepterad, inte bli omtyckt, kanske riskera att bli utstött. Men faktum är att dina vänner , de som är några vänner att ha dvs, kommer att respektera dig mer. De som vänder dig ryggen för att du inte ställer upp på sånt du inte vill, som inte känns bra för dig. Dom mår du bara dåligt av att ha i din närhet, så dom är ju inget att förlora utan skönt att bli av med. Att du vågar stå upp för dig själv gör också att du stärker din självkänsla. Kram Obs! Det är inget fel på dig.


Oj då, det här svaret hamnade under fel tråd. Var menad att vara till Varför kan jag inte säga nej. Ber om ursäkt, är lite virrig idag tydligen.


Ingen fara


Jo...kankse barndom men faktum är att ingen vill va ensam ändå! Det är en instinkt. Kram

Annons
Annons
Annons