Forum Depression och ångest


Förlorat mina vänner

Jag har haft social fobi i snart 20 år. Senaste året har jag gått i KBT och det har funkat bra, den här våren har jag gjort saker jag inte ens kunnat tänka mig. Det känns bra. Men det är på något sätt som att jag vaknat upp och upptäckt att jag inte har några vänner förutom min man. Jag har inte träffat några nya pga min sociala fobi och jag har inte lyckats behålla mina gamla. Eftersom jag också lidit av depression länge har jag stängt ut människor i min omgivning inklusive min man ibland (men han ger inte upp, vilket jag är jätteglad för). Jag har tänkt att människor i min omgivning ändå inte gillar mig, att de inte vill mig väl, jag själv ville ju inte det (mot mig själv). Och nu är dem borta. Jag tror att dem är arga för att jag betett mig så konstigt och taskigt. Så nu har jag börjat tänka negativt igen, blir arg på mig själv att jag betedde mig så dåligt. Jag har så j-a mycket ångest för det. Osså märker jag att den onda spiralen börjar igen: ensam mycket, ringer ingen, svarar ibland inte i telefonen, tar omvägar för att inte råka träffa på en viss person, undviker att säga hej osv. Så nu tänkte jag att jag åtminstone ska skriva här, få ur mig lite. Är det någon som känner igen sig? Hur ska man kunna gå vidare? Är det nån ide att ens kontakta de gamla vännerna? En av dem har jag inte pratat med på mer än två år. Puh.. det var skönt att skriva...

Du är absolut inte ensam. Jag är själv inte i ett alltför strålande läge just nu (varför annars skriva här kvart över fyra en måndagmorgon?) men jag ville bara säga ett par saker. Några av de jag har utsatt för liknande saker har blivit jätteglada när jag hört av mig igen - andra har tröttnat på att vänta, eller på hur jag faktiskt mådde då. Det är svårt att veta vilken reaktion man kan "förvänta" sig. Men det kan vara värt ett försök, om man är i ett stabilt läge. En annan sak som jag försöker tänka på är att gjort är gjort och kommer aldrig igen. I bästa fall kan jag lära mig av det som har varit, ifall jag vill eller inte vill hamna där igen kan jag dra slutsatser om hur jag i så fall bör göra. Det betyder inte att det är en jättelätt sak, "förföljs" nu av några otroligt osmidiga saker jag har gjort som jag tyvärr lär få leva med mycket länge så jag är väl medveten om att det inte är möjligt att bara glömma (eller det där hemska uttrycket "släppa taget" - om vad? livet?). Men jag får försöka prata med de som orkar stötta mig och som jag känner att vi står på samma sida, de dagar jag vågar övertyga mig om att det är värt ett försök. Värre kan det inte bli ändå, så vad har jag att förlora på att bli positivt överraskad? Och jag får försöka att tänka att idag, just idag, har jag ett val - även om det är ett mycket litet val jag gör (som att faktiskt äta frukost, eller gå ut en sväng) så är det ändå något jag kan berömma mig för att ha gjort väl, gjort till en aldrig så litet men ack så viktigt steg framåt.


Jag känner mig igen,i vad du skriver.Vänner ville inte ha deprimerade väninnor,väninnor med värk.Dem vill åka med dig.eller gå och dansa,ta en glas.Om du inte orkar,men dem orkar,du blir "bortspolad".Men du har din man! Mina väninnor försvan,när jag inte orkade hänga med."Våninna"1-söp,att det gick inte umgås med henne,väninna-2,avundsjuk på allt och allting,fast hon har 11 minkpälsar i garderoben,men brå fysik,trots hon inte "spottar i glaset".Väninna -3,ringde i 25 år och skröt om senaste köp,eller resor till Brasilien var 3-e mån.Senast kom hon utan man,då vällkomnar hon mig hjärna,att bo med henne någon vecka.Nu hon är verkligen ensam,hennes man,som var så girig efter pengar och periodare,dog plötslig,i Brasilien.Hon har inga barn,ingen man,bara massor av pengar.Men ringa till mig får inte vara mer än 5 min.När ringer jag,hon pratar hjärna upp till 1,2 timme(darför betalar jag).Såna vänner behöver man inga fiender! Du ska säja hej till folk,prata med dem,som går med hundar,dem skaffar hundar,darför dem är oxå ensamma!Gå inte omvägar,bara-hej!Var rädd om din man,om han ställer upp.Visst vill man ha en bra väninna,men dem är avunsjuka,om du har något bättre,än du.Jag kommer fr.en annan land,gift med en svensk man,visst ibland blir tråkig med honom oxå.Men,tänk dig,om du blir helt ensam,som min "vänninna",som skröt och skröt och det är hon som är verkligen ensam.För 10 år tillbaka ringde jag och klagade till väninna -2 och 3,nu ringer jag inte, och inte klagar alls,dem är glada,om jag har problem,det hörde jag vad dem sa!Nu klarar jag av mina problem själv.Man kan gå på bio själv,på koncert,om din man inte vill.Fobi,ska finnas medicin?Kram på dig.Se rund omkring dig,bekymrade ansikten,stressade människor.Bättre vara med din man,ensam,eller gapande,avunsjuk väninna!


Kram på er alla, vet hur det känns. Har varit en ganska glad tjej, mycket vänner, familj, allt. Det är borta nu, har barn som fortfarande tror på mig, tack o lov.


Hej! Du skall INTE tro att dina vänner och andra människor i din omgivning inte tycker om dig eller bryr sig om dig för det gör dom. De flesta människor som har nära anhöriga eller vänner som drabbas av tex någon sjukdom el. dyl.,(som de inte känner till eller kan hantera). När det blir ohanterbart, när de inte längre vet vad dom skall göra blir dom rädda och osäkra,det är då de flesta väljer att fly/dra sig ur. Så det handlar mest om DERAS osäkerhet. Du skall inte känna ångest för att du sagt dumma saker, du var inte dig själv just då. Visst är det lätt att säga men tänk framåt inte bakåt. Titta dig i speglen och säg till dig själv "du är underbar", peppa dig själv. Ge dig själv beröm för det minsta lilla du klarar av. Lycka till och KRAM på dig


så känner vi nog många. Man håller inte kontakten pga av olika saker. Själv har jag jobbat mycket, tiden räcker inte man har barn, och familjeliv-och jag vill hinna träna också. Absolut ska du ringa! Säg att du har mått dåligt en tid, men känner dig bättre och vill gärna träffas. Men du ska vara medveten om att man förändras, vid depression funderar man mycket och ändrar ofta sin inställning till livet, värderar saker lite olika än vad man gjorde innan. Inte säkert man gillar att gå på stan och handla som förr.... Själv föredrar jag skogen... Eller botaniska. Tycker det är mycket trevligare att gå med kompisar på botaniska och ta en fika där än springa omkring i massa klädbutiker. Det ger livskraft bland växter medan butiker i dränerande... Åtminstone köpcenter. Ut och dricka hur kul är det när hela dagen efter består av bakfylla?(Räcker med 1 vinglas för det) Sådana saker gör att man byter vänskapskrets, man är inte hemma i den gamla....


Tack för alla svar! Det är skönt med alla uppmuntrande kommentarer och att få höra om andras erfarenheter. Jag har kontaktat en vän, men jag får se om hon svarar, jag tror inte det, men är glad ändå att jag förklarat lite varför jag betett mig som jag gjort. Håller med om att man förändras efter att ha gått igenom en depression. För mig lockar skogen också mycket mer är staden. Jag har också börjat fundera på om vi kanske helt enkelt dessutom växt ifrån varandra. Och det är ju inte hur många vänner man har som är viktigt, det är ju hur bra det känns att vara med dem. Så jag har tänkt om en del och vill satsa mer på dem jag har nu och min familj. Så nu försöker jag släppa de gamla vännerna och se framåt. Jag hoppas så småningom att kunna skaffa nya vänner, som jag kan vara öppen med och som respekterar mig för den jag är. Det har jag väl aldrig riktigt känt med de gamla vännerna när jag tänker efter. Det har varit som att de varit besvikna att jag inte varit något mer eller annat. Men jag vet ju egentligen inte, eftersom vi inte haft en öppen, ärlig relation. De få jag haft en ärlig relation med har jag kvar. Det som gör mig mest förvånad och lycklig är en vän, som jag haft sedan lågstadiet men som jag aldrig haft någon djupare kontakt med, att hon är kvar och att vår relation istället fördjupats. Jag är så glad, för hon är en så fin människa. Så även ur jobbiga händelser kommer något gott verkar det som. Tack alla ni fina som delar med er! Och kramar


Jag blir glad när jag läser ditt senaste inlägg Tissla. Det känns som om du har hittat ett sunt sätt att se på saken. Du har ju gjort det du har kunnat - och då är du fri att gå vidare. Grattis! Eller vad man säger. Dessutom blir jag glad när du funderar över vad som är viktigt just för dig. Det är så lätt att tappa bort det, att missa de människor och saker som faktiskt gör en glad, och bara harva på i samma gamla hjulspår. Därför känns det befriande för mig att läsa ditt inlägg, för det påminner mig om vad jag vill göra. Tack själv.

Annons
Annons
Annons