Fråga doktorn

Fråga   Neurologi

ADHD och utmattningsdepression

Jag är kvinna, 49 år och fick diagnosen ADHD i februari i år. Min 20-åriga dotter fick samma diagnos när hon var 18. Jag har levt som ensamstående till min dotter sedan hon var 1½ år. Under min uppväxt var jag tyst, tillbakadragen ensam och rädd - yngst av 4 flickor. Jag blev lämnad ensam om dagarna från det att jag var 4 år och hade nyckel runt halsen. Sedan jag var 2 år fram tills jag var 9 var jag 11 ggr på ett sk barnpensionat under olika långa perioder. Blev mobbad och hade inlärningsproblem i lågstadiet och en bit in i mellanstadiet. Hemma hade jag från 7 års ålder haft vansinnighetsutbrott då jag både slogs ursinnigt och kastade saker omkring mig till jag var totalt utmattad. I högstadiet förändrades jag från den tysta till den utagerande även utanför hemmet. Jag skolkade och missbrukade alkohol, var självdestruktiv och skar mig själ och skadade mig själv på många sätt. Umgicks med likasinnade och var tillsammans med en alkoholist samt shizofren kille i tre år som bl a misshandlade mig svårt. Jag ville supa ihjäl mig eftersom jag var för feg för att dö snabbt. Men när jag var 21 bestämde jag mig istället för att leva och tog upp kampen för att lära mig det. Har gått i flera olika terapiformer sedan jag var 19 år. Bl a har jag arbetat kognitivt med mig själv och med proffesionell hjälp men då fanns inte det ordet. Jag läste in gymnasiet på folkhögskola och skaffade en högskoleutbildning som fritidsledare. Jag har haft krävande och ansvarsfulla arbeten inom fritid/omsorg under många år med personal-, verksamhets- och budgetansvar. När jag blev 40 sadlade jag om och har gjort karriär inom försäljning och sett till att vara i toppskiktet när det gäller prestation och resultat. Har haft övergripande försäljningsansvar mot flera av Sveriges största företag bl a. Jag har engagerat mig socialt på min fritid både i vuxna vänner och ungdomar som mår dåligt. Mitt hem har stått öppet för många. Jag var familjehem åt en tonårsflicka i drygt ett år samtidigt som min egen dotter kom in i den åldern. Jag har alltid pressat mig till det yttersta främst för att jag själv har velat och haft engagemanget men också för att jag känt det som mitt ansvar och min skyldighet som medlem i vårt samhälle. Min egen dotter började må riktigt dåligt i samband med sin pubertet och tillslut rasade livet totalt för mig när jag inte klarade pressen mer. I jan -06 blev jag akut inlagt på slutenpsyk men slog mig ut efter tio dagar. Jag var då totalt slutkörd pga att jag under loppet av ett år haft en stentuff kamp då 5 arbetsgivare sagt upp mig på grund av arbetsbrist - en tuff verklighet för många i branchen. 10 dagar efter att jag kom hem - efter att ha vägrat sjukskriva mig - hade jag åter ett nytt jobb som jag sen hade mellan mars-november. I slutet av oktober gjorde jag en rekordförsäljning i företagets historia och blev hyllad som en hjältinna! En månad senare gick jag till läkaren för att få hjälp med min överviktsproblematik vilket resulterade i att hon sjukskrev mig för utmattningsdepression. 3 veckor senare var jag åter igen uppsagd! Detta var i nov. -06 och jag blir bara sämre och sämre! Klarar idag inte ens av mina vardagliga sysslor i hemmet. Är i behov av boendestöd varje vecka, går på arbetsterapi 2 timmar 2 ggr/vecka då jag sitter själv i ett tyst rum och lägger pussel. Jag har en timstock hemma som jag måste använda i allt - när jag ska borsta tänderna ställer jag in den på 5 min för annars blir jag kvar i badrummet i mins 1-2 timmar då jag kommer på en massa annat att göra - tidsuppfattningen och fokuseringen är helt borta, simultankapacitet finns inte över huvud taget. Mitt larm ringer när jag ska ta min m edicin, Ritalin 3 ggr/dag men när jag stängt av larmet glömmer jag att ta medicinen sekunden efter. Blir lika förvånad varje kväll när det ligger 2 tabletter kvar i dosan trots att jag varit ordentlig och sett till att ha larmet på. Jag har larmet på för att komma ihåg att dricka vatten, äta osv. Mina vänner, syskon och nu i dagarna min älskade har alla valt att kliva ur mitt liv pga min oförmåga till att klara sociala basala beteenden. Jag kan inte lyssna, sålla, eller hålla min impulsivitet i chack, Jag överreagerar och blir frustrerad för det minsta lilla. Klarar inte av att vara ute eftersom jag får ångest ava allt som rör sig eller låter.... Jag ger upp nu känns det som. Försäkringskassan och Länsrätten bedömer mig som 100 % arbetsför. Läkaren, psykologen, psykiatikern, sjuksköterskan, arbetsterapeuten, boendestödjarna, mitt personliga ombud, arbetsförmedlingen som gjort arbetsförmågebedömning med resultat 0 % arbetsförmåga socialt psykiskt och fysiskt, soc samt A-kassan (som vägrar ge mig ersättning anser) att jag inte har någon arbetsförmåga över huvud taget. Sanningen är den att jag inte ens har mina basala förmågor kvar och att jag bara blir sämre och sämre. Men jag är frisk enligt F-kassan och har socialbidrag sedan februari -08. Har inte fått sjukpenning sedan 19 september -07 och vet inte hur jag klarade mig fram tills februari... Nu känner jag att jag inte orkar mer. Vad ska jag ta mig till? Jag känner mig så totalt värdelös och förbrukad och det känns som om jag är tokig! Jag har inget hopp kvar och är totalt ensam nu. Flyttade från Sthlm för två år sedan till en mindre stad där jag träffat min stora kärlek i livet för 5 år sedan. Nu orkar inte heller hon med mig längre och är totalt söndertrasad pga mitt tillstånd. Så hon lämnar mig för att överleva själv. Jag har en 20-årig dotter i Sthlm som bor med sin pappa sedan 4 år tillbaka - då jag blev inlagd på psyket. Jag klarar inte av att leva längre men inte heller att ta mitt liv! Jag kan inte göra så mot min dotter som jag ju själv bestämt ska leva här på jorden med allt vad det innebär. Jag kan inte svika henne genom att göra så. Men hur ska jag stå ut? Och vad har jag att förvänta mig i framtiden?? Hur ska det sluta för mig - kommer jag att bli bättre?P Jag har aldrig hört talas om någon annan som befunnit sig där jag är nu - med diagnos ADHD och utmattningsdepression. Jag har så mycket stöd från samhället med är så olycklig och rädd, förtvivlad! Finns det något som kan ge mig hopp?

Svar:

Hej,

Det verkar som du är förstådd av sjukvården. Sannolikt har du fått rätt diagnoser. Jag känner väl igen symtomen på utmattningsdepression, som du beskriver, som ofta har tydliga kognitiva symtom (minnesstörning, koncentrationsproblem), samt svårigheter att mobilisera/motivera sig ens för de mest basala uppgifterna, som att borsta tänderna, duscha o.s.v.)

Personer med barndomssymtom som ADHD, och i ditt fall även bristande omsorg/empati, har större risk än andra att utveckla psykiska symtom.

Det som du beskriver är konsekvensen av ett nytt sjukförsäkringssystem. Det är realpolitik. Som professionell kan jag se både fördelar och nackdelar med den nya politiken. Om jag börja med nackdelen, är det inte rimligt att ställas utanför sjukförsäkringen, när man är sjuk. Det får svåra ekonomiska konsekvenser för den enskilde. Den andra sidan är att man inte kan ”vila” sig ur den situation du befinner dig i. Du behöver ingå i ett socialt sammanhang som är positivt. Ha en, för dig förstålig, rehabiliteringsplan och bra människor omkring dig.

Mitt råd till dig är att ”gilla läget” fram till nästa val*. Beställ en tid vid ditt socialkontor. Jag tycker att du kan skicka ditt brev till kontoret (det brev som jag nu besvarar), som underlag till ditt besök. Många människor har en gammalmodig uppfattning om att socialkontoret är ett ställe för sociala krymplingar eller värre, men jag uppmanar dig att inte se det så. Socialkontoren har fått rollen att handskas med de personer som är för ”sjuka” för arbetsmarknaden och för ”friska” för sjukförsäkring. Be din socialsekreterare att ordna ett möte med din rehabiliterings ansvariga på AF i ett treparts-samtal. Vid ett sådant möte beslutas hur du skall försörja dig under din sjukdomsperiod och vilka rehabiliterande åtgärder man kan föreslå. Då menar jag saker som verkligen är till nytta för dig.

Även om situationen ser mycket mörk ut just nu, kan det vara så att du om två år ser tillbaka på denna tid som ett mörkt kapitel i ditt liv, i den varma tryggheten av kärlek och ett meningsfullt sammanhang. Lycka till!

Besvarade frågor under chatten

Fråga Besvarad
Vilka delar innefattar en utredning för Aspergers syndrom?

2016-10-20 | 13:40

av Anne Grefberg

Tar så lång tid för att få en utredning

2016-10-20 | 13:32

av Anne Grefberg

Överdiagnostik av ADHD?

2016-10-20 | 13:22

av Anne Grefberg

Hur går en nuropykiatrisk utredning till?

2016-10-20 | 13:09

av Anne Grefberg

Boka tid?

2016-10-13 | 16:55

av Anne Grefberg

Har mitt barn adhd

2016-10-12 | 23:13

av Anne Grefberg

Vuxen utredning?

2016-10-12 | 17:55

av Anne Grefberg

Händelserna efter utredning

2016-10-12 | 13:45

av Anne Grefberg

Bör jag utredas?

2016-10-12 | 03:27

av Anne Grefberg

Borderline....

2016-10-11 | 23:05

av Anne Grefberg

Är man tvungen att blanda in sina föräldrar i utredningen?

2016-10-11 | 20:56

av Anne Grefberg

Görs utredning på gamla?

2016-10-11 | 19:05

av Anne Grefberg

ADHD-symptom bara i vuxen ålder?

2016-10-11 | 17:41

av Anne Grefberg

Adhd, utredning vid 75 års ålder?!

2016-10-11 | 16:55

av Anne Grefberg

Diagnos utan utredning

2016-10-11 | 15:14

av Anne Grefberg


Annons
Annons
Annons
Annons