Fakta | Leder & muskler

Sträckskada, insidan av låret

En sträckskada i musklerna som drar låret inåt, adduktorerna, är den vanligaste orsaken till ljumsksträckning. En sådan skada kan vara allt från bagatellartad, till att kunna hålla en idrottsutövare borta från idrotten i bortåt ett år.

Uppdaterad den: 2013-01-17
Publicerad av: Mats Halldin, ST-läkare i allmänmedicin och medicine doktor, medicinsk chef, Netdoktor

Annons

Vad är en sträckskada på insidan av låret?

Detta är den vanligaste formen av ljumsksträckning. Skadan uppstår i en muskelgrupp som kallas adduktorerna och som består av sex separata muskler. Dessa muskler har sitt ursprung på blygdbenet (symfysen) och fäster ned över den största delen av lårbenets baksida. Musklerna ligger i flera skikt och har som uppgift att dra låret inåt. Andra benämningar på tillståndet är adduktorskada eller adduktortendinopati.

Adduktorskador kan antingen uppstå efter en lång tids överbelastning eller vid en akut skada då muskelfibrerna brister. Otillfredsställande behandling eller för tidig återupptagning av idrottsaktiviteter kan leda till kroniska besvär.

Adduktorskador är ett vanligt problem bland många som är fysiskt aktiva, särskilt inom tävlingsidrotter. De vanligaste idrotterna där adduktorskador uppträder är fotboll, handboll, skridskoåkning och kortdistanslöpning. Överbelastning är vanligast hos ryttare, ishockeyspelare och bland längdskidåkare. Studier har visat en årlig förekomst bland fotbollsspelare på 10–18 skador per 100 spelare. Studier tyder också på att adduktorskador är den vanligaste orsaken till ljumsksträckningar. Bland adduktormusklerna är det adductor longus-muskeln som oftast skadas/blir överbelastad.

Annons
Annons

Hur uppstår sträckskadan?

Den långa adduktormuskeln

Adduktorskador uppstår oftast efter en kraftig sidorörelse, som vid en "fint" i fotboll eller en plötslig undvikande rörelse. Starka krafter verkar på adduktorerna när en idrottsutövare i rörelse snabbt måste byta riktning. Adduktormusklerna drar sig då samman för att skapa sidorörelsen. I fotboll uppstår belastning på adduktorerna också när en spelare försöker att sparka bollen och en motspelare tacklar och blockerar "avlossningen" av skottet. Vid en adduktorskada kan fibrerna brista delvis eller helt, en delvis eller total ruptur.

Överbelastning under längre tid leder som regel till slitage på muskelsenövergången eller senfästet på symfysen, särskilt på adductor longus. Den vanligaste orsaken till att tendinopati (kronisk sensmärta) utvecklas är för snabb rehabilitering eller som följd av en akut bristning i en adduktormuskel.

Symtom och tecken vid adduktorskada

Vid överbelastning över tid kommer patienten i början att märka diffusa besvär från ljumsken och lårets insida. Efter hand blir obehaget mer ihållande och smärtan kan stråla nedför insidan av låret. Vissa upplever även obehag i den raka magmuskeln, till exempel vid "situps". Smärtorna åtföljs av stelhet, särskilt på morgonen och i början av ett träningspass. I takt med att utövaren blir varm försvinner stelheten men smärtan tilltar. Efter avslutad träning kommer stelheten tillbaka.

Annons
Annons

Vid en akut sträckning upplever utövaren det ofta som att något plötsligt spricker, eller som en huggande smärta i ljumsken. Den första intensiva smärtan är över på mindre än en sekund och ersätts av en kraftig, diffus smärta. Funktionsförlust – bristande förmåga att dra låret inåt (adduktion) – indikerar en allvarlig ruptur.

En kronisk sträckskada beror ofta på en oförnuftig hantering av en överbelastning eller skada. Utövaren är ofta otålig och vill börja med sin aktivitet igen och detta kan straffa sig och leda till kroniska skador. Symtomen präglas av något otydliga smärtor och stelhet i ljumskregionen på morgonen och efter idrottsaktiviteter. Utövaren klarar efter ett tag inte av att träna och kan få smärtor även vid vanliga promenader.

Diagnos

Sjukdomshistorien (anamnesen) och hur skadan uppstod ger som regel en tydlig misstanke om diagnosen. Det finns dock många olika orsaker till ljumsksträckning och det är inte helt lätt att ställa en exakt diagnos. Vid läkarundersökningen kan läkaren i många fall lokalisera skadan till adduktormusklerna. Det är samtidigt viktigt att läkaren utesluter andra orsaker, som till exempel ljumskbråck.

Vid osäkerhet om diagnosen kan det i vissa fall vara aktuellt att ta röntgenbilder eller att göra magnetkameraundersökning.

Se även vår animation om ljumsksträckning.

Behandling

Målet med behandlingen är först smärtlindring, sen rehabilitering av muskeln och åtgärder för att förhindra återfall.

Vid akut skada tillämpas vanliga första hjälpen-åtgärder i form av vila, nedkylning, tryck mot skadestället och elevation av benet. Kryckor bör användas de första dagarna för att lindra smärtan. Stretchning i den akuta fasen kan enligt vissa experter förvärra tillståndet och leda till kroniska skador.

Vid överbelastning och kroniska besvär är den huvudsakliga behandlingen olika träningsformer. Sådan konservativ behandling tar lång tid, ofta fyra till sex månader eller längre. I början måste all idrottsaktivitet upphöra. Om den konservativa behandlingen inte har gett önskad effekt efter sex till tolv månader bör patienten erbjudas operation.

Tidigt i behandlingsförloppet ges ofta smärtstillande och inflammationsdämpande medicin, till exempel ett NSAID-preparat. Injektion med kortison är en kontroversiell behandling. Behandlingen verkar bara ha en övergående effekt och det finns inte heller bra vetenskapliga studier av effekten av kortisoninjektioner..

Rehabilitering

Det är viktigt att komma ihåg att för aggressiv rehabilitering och för tidig återgång till idrottsaktiviteter är den vanligaste orsaken till kroniska besvär. Smärtan får inte öka under eller efter träning.

Påbörja passiva rörelseövningar när du kan genomföra dem utan smärta. Efter ett tag kan du börja försiktigt med styrkeövningar. Öka belastningen långsamt över tid. Belastningsövningar där du samtidigt stretchar ut muskeln (excentriska övningar) rekommenderas. Gör samtidigt styrkeövningar för höftböjarna och magmusklerna. Öka antalet repetitioner gradvis till 30–40 repetitioner. Även balansövningar rekommenderas tillsammans med stretchningar. Efter ett tag kan du börja cykla. Först när alla övningar kan utföras med hög intensitet utan att orsaka smärta kan du börja med löpträning.

När du har nått full rörlighet i båda sidor utan smärta och med normal styrka i adduktormuskulaturen kan du börja försiktigt med den idrottsspecifika träningen. Återgången till full idrottsaktivitet måste ske gradvis. Den här delen av rehabiliteringsprogrammet kan ta tre till sex månader.

Operation

Vid en operation lossas senan från benhinnan (en tenotomi). Ingreppen kan göras under lokalbedövning. Efter operationen måste du avlasta med kryckor ett par dagar innan full belastning tolereras. Aktiva och passiva stretchningar kan påbörjas tidigt och efter hand kan du även ägna dig åt styrketräning. Efter två till tre veckor kan du cykla med låg belastning och efter cirka sex veckor kan du börja med löpträning. Vanligtvis kan utövaren vara tillbaka i full idrottsaktivitet efter tio till tolv veckor. Ett svagt obehag efter ingreppet kan hålla i sig men det hindrar sällan full aktivitet.

Prognos

Prognosen beror helt på om rehabiliteringen genomförs korrekt. För snabb rehabilitering och återupptagning av idrottsspecifika aktiviteter ökar risken för återfall och kroniska besvär. En studie från 1980 fann att 42 % av idrottsutövarna med ljumsksträckning inte kunde återuppta sin fysiska aktivitet förrän 20 veckor efter den ursprungliga skadan.


Annons
Annons
Annons
Annons
Annons