Forum Psykiatri


Vet ingenting...

Jag är i dag i 45-årsåldern. Har haft psykiska problem sedan jag var tonåring, med häftiga känslosvall. Några mer eller mindre allvarliga självmordsförsök gjordes också då. Tiden har gått, jag har en bra man, fina barn och tom lyckats få en utbildning och arbete. Men ångesten är min ständiga följeslagare. Jag har i två omgångar på 15 år lånat och spenderat mycket pengar på krediter. Första omgången lyckades vi ordna upp, men det är betydligt värre nu. Jag har känt en hektisk lycka vid shopping. En kort härlig känsla. Det konstiga är, att saker inte betyder något sedan för mig. Det är bara precis i stunden som det skänker upprymdhet. Idag får jag kämpa hela tiden med ångesten, den bor i mitt bröst. Jag blir asocial, och känner att jag får svårt att sköta mitt arbete. Jag sover inte på nätterna, inte en med stilnoct längre. Tar antideppressiva, men tydligen inte tillräckligt. Den tysta längtan inom mig att slippa ifrån allt finns där allt oftare. Men mina barn... Dom blir förkrossade. Har gått inom psykiatrin tidigare, men det är länge sedan nu. Kan man söka sig dit på egenremiss? Tacksam för svar.

Är du fortfarande ensam? Jag hoppas att du är kvar därute, även om du inte fått svar. Jag vill inte skriva mer här, då jag inte vet i vilken stämning du är i när eller om du läser detta (är själv ytterst känslig för sådant och skulle absolut inte uppskatta praktiska råd av oförstående art)

Annons
Annons
Annons