Forum Psykiatri


Hur mår man bra?.......

och hur blir man stark o värdefull? Är verkligen nere på botten och vet inte hur jag ska komma upp till ytan. Har nu varit sjukskriven i snart 2 år, något som jag aldrig hade trott att jag skulle kunna vara eller behöva vara. Har ingen ork eller lust längre. Känner mig så liten, patetisk och hopplös. Försöker och försöker hela tiden, nu mer kan jag nog säga, försökt eller försökte. Både att vara glad och att få hjälp ifrån vården mm. Går hos både läkare och terapeuter, men ingen verkar fatta eller tar tag i saker, hur ska jag då orka?! Det jag får höra är, ta en dag i taget, stressa inte, du har en emotionell störning. Känns som jag går ett steg fram och sedan är det någon eller något som knuffar en flera steg bakåt. Har inga pengar kvar efter jag betalat räkningarna, vilket gör att jag inte kan äta ordentligt eller att jag kan göra något kul. Vill inte och kan inte få pengar från soc. Känner mig osäker och sviken av min kille. Ena stunden lyfter han upp mig till skyarna o pratar om guld o gröna skogar, som tex. att vi ska flytta ihop. I nästa stund säger han "Åh, vad du är jobbig" eller "du borde gå ner i vikt" " måste vi höras o träffas varje dag" mm. Han är verkligen svår, när han har saker att göra, ringer han inte eller är nonchalant, men när han inte har något att göra, ringer han o vill träffas o då säger han hur mycket han saknat mig. osv.. Jag kan förstå att han är less på att jag aldrig kan göra något eller att jag inte har så mycket att prata om, annat än min sjukskrivning o läkarbesök. Han är min enda livhank just nu och jag är glad för de gångerna han vill ses. De få kompisar jag har kvar (fattar nu vilka som är kompisar), drar jag mig undan ifrån. Jag skäms över att jag är sjukskriven och att jag inte har något roligt att berätta. Det är också jobbigt att känna att man måste förklara sig gång på gång, då de inte fattar att man inte har pengar o inte kan gå ut o äta eller "bara" ta den där fikan. Sen känns det också som att jag måste förklara o försvara min sjukskrivning och mående och att det inte händer några framsteg. Det värsta är att jag inte själv har någon bra förklaring till varför jag har varit hemma så här länge. Eller jo, jag har provat ut olika mediciner o genomgått olika undersökningar, men sen då? Det var jag klar med för 1 år sedan. Helt plötsligt hade jag varit sjukskriven "för länge" o då ska man först gå i en "klipp o klistra-grupp" o sen kanske gå i någon slags rehab-arbets-träning. Allt detta för att jag ska få pengar o stöd från Försäkringskassan. Förstår att ni tänker då... "Varför jobbar du bara inte då?" Nä, därför att jag hela tiden fått höra (från läkare mm) att jag måste sluta stressa o tro att allt ska bli bra över en natt och att jag ska nog inte räkna med att kunna jobba heltid i framtiden och * dels för att jag blev av med mitt jobb under sjukskrivningen och * dels för att jag har varit hemma så länge att jag måste genomgå vissa steg innan jag får släppas ut i arbete (vilket är bra i och för sig så man inte får en chock o måste sjukskriva sig igen) och * dels för att jag ska få stöd från försäkringskassan, så att jag kan jobba på deltid, till en början och * till sist men inte minst, så har jag nu fått socialfobi Allt detta gör att självkänslan är såååå dålig och jag vet inte vilket jag ska börja med eller hur jag ska ta mig ur denna helvetesspiral. Är rädd för den personen jag är idag. Hur gjorde ni eller hur skulle ni ha gjort?

Hej Jag känner igen mig så väl i din berättelse, har gått igenom helvetet och är på väg igenom det än en gång. Jag har varit sjukskriven flera år och varenda gång någon frågat varför så ska det jämt förklaras att man inte mår bra i själen , tänk så lätt det hade varit om man hade brutit foten eller något som var synligt då hade man inte behövt att försvara sig heela tiden. Jag har fått massor av terapi, mediciner etc i omgångar. Jag märkte att jag blev osocial och hade svårt att vara bland folk ( det har jag fortfarande).. Men jag märkte en liiten förbättring när jag tränade regelbundet och då tvingade jag ut mig på aerobics . Du får gärna skriva till mig om du vill. Det är så lätt att börja tänka negativt och den spiralen är svår att bryta men testa att tänka något litet positivt i vardagen varje dag, det är ett litet steg på vägen. Jag kan skriva hur mkt som helst men sonen kallar så vill du får du gärna skriva till mig.

Annons
Annons
Annons