Jag hade en dotter som mådde psykiskt dåligt i många år. Saknaden av fadern som tog sitt liv för 14 år sedan då hon var 5 år blev för stor. Hon ristade sig på armarna under flera år bla, hon gjorde det så skickligt att jag fick aldrig reda på det. För 1½ år sedan försökte hon ta sitt liv, men bröt nacken, kom tillbaka "fullt frisk" men psykvården tappade bort henne mellan hennes flyttningar. Den 21 okt lade hon sig på järnvägsspåret, då hon inte orkade längre. Att hon hade hört röster en tid innan var det ingen som visste något om, det hade hon hemlighållt för sig själv. Panikångest utvvecklade hon i somras, hennes bror och jag som mamma fick åka i hela västkusten och plocka ut henne på sjukhusen. Hon hade enligt pojkvännen små attacker av panikångest hela hösten, men dessa upphörde i början av oktober. Då hade hon bestämt sig för hur hon skulle ta sitt liv, då blev hon lugn. Många svar har vi fått genom att ta del av hennes dagböcker, vilket är en tuff läsning. Men för varje frågetecken som sträcks ut, väcks 10 nya. Vi har under alla år haft en bra kontakt och kunnat prata. Men hur klarar man av att gå vidare efter det här? Ja har haft ett fufft liv med man som tog sitt liv, omgift med en man som försökte ta sitt liv i samband med skilsmässa, dotterns självmordsförsök och nu fullbordat + att jag är utbränd sen 2 år tillbaka. Trots mina 2 pojkar som jag har kvar finns det ingen glädje kvar. Jag försöker varje dag att hitta något litet meningsfullt, men allt har tappat betydelse. Jag anses vara en sund, förnuftig person med fötterna på jorden som stöttar många i min närvaro. Men det gör så ont... Jag har fått medicin mot hjärtat och trodde ett tag att jag skulle tappa förståndet då det bara snurrade, brusade, susade i huvudet. Jag förstod inte vad folk sa till mig, även om man frågade flera gånger. Alla tecken på utbrändhet har bubblat upp igen och sorgen på det. Tycker att jag har gått egenom mer än de flesta i livet, när ska det ta slut. Nu orkar jag inte mer. Vad ska jag göra för att hitta tillbaka igen? Var har jag varit som mamma? Hur orkar man vara mamma till dom som är kvar?
Tidigare expert
Tack för Din fråga. Du har så rätt -självmord talar vi inte om och för de efterlevande finns det så lite tröst och så många frågor. Du har haft mer än Din beskärda del av denna världens elände och det är svårt att säga något
som skulle kunna vara till tröst och hjälp. Det som jag kan säga handlar nog mest om att hur livet än ser ut så måste vi gå vidare på det ena eller det andra sättet. Ibland klarar vi inte detta själva utan behöver hjälp. Jag skulle i Ditt fall föreslå att Du uppsökte en bra psykoaterapeut och
tillsammans med denne sålångt möjligt försöka förstå och acceptera det som har hänt. Jag vet inte i vilken mån Du har en personlig tro- men min erfarenhet är att kyrkans själavård ibland är mera skickad att hjälpa människor med existensiella frågeställningar (varför? varthän?) än mera
värdsliga psykoterapeuter. Det viktiga tycker jag är att Du någonstans försöker finna något som kan ge Dig tröst och måhanda försoning...
Jag hoppas innerligt att Du finner det som Du söker och jag är ledsen att jag i detta forum inte kan vara till större hjälp.
Bästa hälsningar
Lars Davidsson, psykiater.
