Hej! Jag är en 25-årig kvinna som med all sannorlikhet lider av en djup depression i detta nu. Jag hade för första gången på allvar planerat mitt självmord, som skulle skett på juldagen, men någonting fick mig att ta tag i mig själv och istället för att vara hemma ensam ringa en väninna som bjöd upp mig till sig. Jag har två barn, som har fått ta mycket skit pga mitt tillstånd, men har ordnat så jag blivit avlastad (Eller snarare att de blivit avlastade) genom att de bor hos sin pappa varannan vecka. Jag har haft kontakt med kurator genom vårdcentralen, men känner inte att jag blir tagen på allvar. Kanske för att jag själv är väldigt bra på att prata om allt, och analysera allt, och finna på lösningar... som jag aldrig har ork att driva igenom. Jag har fått ångestdämpande tabletter som jag blir helt utslagen av och därför inte kan ta när jag har barnen. Jag sover bort dagarna, och det händer att de får frukost först vid lunch. Så... nu till min fråga. Min morfar tog sitt liv efter en period av sjukdom då han var 74 år, många av hans bröder har gått samma väg. Kan det vara så att jag faktiskt har någonting ärftligt, och inte bara är en förvirrad tvåbarnsmor med mycket att t änka på, som de jag hittills pratat med har sagt? Hur kan jag få reda på om det är så?
Din beskrivning tyder i många stycken på att Du har en depressiv sjukdom just nu. Ett planerat självmord är ett starkt bevis på detta. Du berättar att Din morfar och flera av hans bröder begick självmord. Det tyder på att i Din släkt finns en ärftlighet för depresionssjukdomen och detta är mycket vanligt. Allt detta gör att man skall ta din depression på stort allvar. Tag omgående kontakt med specialistpsykiatrin på den ort där Du bor. Det finns idag mycket god hjälp att få både på kort och lång sikt.
Vänliga hälsningar Jan Wålinder,professor, psykiater.
