Forum Depression och ångest


Uppåt eller neråt efter diagnos?

Efter en skitjobbig vår blev det som en krasch i slutet av maj som jag kände att jag inte skulle kunna ta mig ur själv, så jag sökte hjälp. Och fick det. Jag sa nej till att bli sjukskriven - ville absolut ha saker att göra, annars skulle jag bli galen kändes det som. Men nu, när jag mår bättre igen än under kraschen, så känns det nästan omöjligt att gå tillbaka till jobbet om två vckor när semestern är slut. Känner mig helt punkterad., hopsäckad, slutkörd. Jag funderar över om jag liksom håller på att gräva ner mig, eller hur jag ska säga. Att bara för att jag fått en sorts diagnos, stämplad som deprimerad, så låter jag mig liksom "falla". Till skillnad från under våren då jag med stor ansträngning ju ändå lyckades hålla en fasad, hålla mig uppe med ren viljestyrka och dessutom utåt sett fungera i stort sett normalt (tror jag själv). Är det någon som känner igen sig? Blir man liksom sjuk och liksom låter sig vara sjuk abara för att man fåt en diagnos? Mår man bäst av att släppa alla jobb-måsten ett tag eller är det bara att "gräva ner sig"? Borde jag uppbåda den där viljestyrkan jag ju ändå verkar ha, och återgå till jobbet, anstränga mig att funka normalt med hopp om att bli "naturligt normal så småningom? Vet inte om jag lyckades skriva ner det jag egentlien undrade.... Men blir glad för ala sorters filosofiska funderingar om detta. /sofia

Man är inte sin diagnos, men det kan vara bra att ha en diagnos så att man kan få den rätta hjälpen mot sina symptom. Försök att lyssna på dig själv vad du har för behov och kan du inte "tolka" dig själv så be om professinell hjälp. mvh selma


jag känner igen mig en hel del i det du skriver.jag har alltid försökt klara mina studier trots min sjukdom. jag tror faktiskt att det är bra att man försöker leva "normalt" för det finns en risk enligt min mening att man blir sämre av att bara sitta hemma. eller tja,åtminstone inte bättre... dock försökte jag mig på att jobba heltid i sommar men det gick inte.jag har också fått en svår diagnos,schizofreni.för en gångs skull ska jag tillåta mig själv att få vara sjukskriven.men det betyder inte att jag bara kommer att sitta hemma & mögla utan mitt mål är att arbetsträna under tiden som jag är sjukskriven. det är så svårt att komma med ett råd,du känner ju dig själv bäst och också vad du orkar med och vad du inte orkar med...du kanske skulle behöva vara hemma någon månad kanske?eller gå ner i arbetstid om du känner oro för hur det ska gå med jobbet?


Först då jag gick i väggen var jag inte sjukskriven mer än på 50 % hela tiden., Vågade inte släppa taget på jobbet. Blev mer och mer deprimerad och i januari år blev jag sjukskriven på heltid. Har sedan dess vjobbat 25% och nu när jag skulle börja efter semestern känndes det helt omöjligt att gå tillbaka. Är nu sjukskriven på heltid till 2/9 och det känns, i alla fall just nu , som jag fått frid från jobbet. Kan ägna mig år att göra saker jag mår bra av och träna på det ja gtycker är jobbigt. Helt enkelt jobba med mig själv. De diagnoser jag fått tar jag inte så allvarligt. Visst deprimerad men det har jag varit hela livet -dystymi... Den senaste borderline presonlighet - ja kan jag ha nytta av den diagnosen så OK. JAg vet just nu i alla fall var jag har mig. Bra att ha ett namn på sitt mående och rätt att må somman gör tycker jag. Det var OK att filosofera eller hur? KRAM


Det är nog inte diagnosen som gjort att du känner dig som du gör utan snarare att du haft semester och låtit dig slappna av. När man slappnar av kommer tröttheten. Så länge man jobbar o står i så hinner man ju knappt känna efter. På ett sätt är det nog bra att låta sig sjukskrivas och låta sig må dåligt tills man slutligen blir bra, men jag har själv aldrig velat vara helt sjukskriven. Varit rädd för att må ännu sämre då, men ett bra alternativ kan ju vara deltidssjukskrivning, som jag har.


Har du gått på ren vilja under en kortare tid ser det mer positivt ut. I mitt fall var det på ren vilja under ett tvåsiffrigt antal år. Din ålder är till din fördeldel när det gäller återhämtandet. Du får i alla fall räkna med samma tid ur ditt tillstånd som det tog att komma dit. Ge dig tid att lyssna till dig själv. Det kommer en ny tid efteråt.


Tack allihop för era svar, ni verkar så gulliga här. Jag har tänkt en hel del på det där med deltidssjukskrivning, det verkar ju verkligen som en bra idé. Men mest i teorin... allafall för min del. Det känns så himla jobbigt att behöva berätta för alla varför man är det. Jag har jättefina arbetskamrater, men är jätterädd att de ska börja tassa på tå och inte veta hur de ska bete sig. Hur har det gått för er som provat deltidssjukskrivning? /sofia


Jag är deltidssjukskriven för 3:e gången inom loppet av ca 6 år, så man kan väl säga att "det inte gått så bra" med tanke på att jag fortfarande inte är bra. I alla fall har läkarna tyckt det. Men jag själv är helt övertygad om att jag inte skulle fixa att vara heltidssjukskriven. Skulle ju bara gå omkring o tänka o tänka ännu mer då. De flesta av mina arbetskamrater vet varför jag är sjukskriven och det är okej. Jag är inte ensam om det. Många andra antingen är sjukskrivna de med, eller har varit tidigare. Tassar för mig gör de iaf inte. Tycker det är värt ett försök att deltidssjukskriva sig o funkar det inte så kan man alltid bli sjukskriven på heltid efter det. Just det, en nackdel med deltidssjukskrivning är att det lätt blir så att man försöker göra samma jobb som tidigare på mindre tid. Så man får akta sig för det.

Annons
Annons
Annons