Forum Depression och ångest


Snälla hjälp mig någon

Hej, Jag är 27, har försökt allt nu i två år, jag har joggat, ätit nyttigt, inte druckit, varit nikotinfri, nu kör jag tvärtom, rör mig inte förutom lite promenader, äter mest snabbmat, snusar och dricker alldeles för mycket. Jag orkar inte bry mig längre. Jag vet inte om jag är deprimerad eller vad det är, men jag är upp och ner som en berg och dalbana och varje dag kantas av att jag känner mig värdelös inför andra hela tiden, som att ingen bryr sig om mig och som att alla hatar mig. När jag går förbi människor på stan, när jag umgås med vänner, familj, känner jag nästan alltid att jag inte är någonting i deras ögon, jag bor ensam och känner mig vidrigt ensam hela tiden, jag träffar dock mycket tjejer och har ytliga sexrelationer för att dämpa ångesten och ensamheten och jag dricker mer och mer hela tiden och känner ett seg efter att berusa mig för att slippa den vidriga vardagen. Jag har vänner, men känner mig sjukt ensam hela tiden ändå. Jag behöver hjälp, nu. Jag har aldrig försökt ta livet av mig, men jag funderar på det nästan varje dag nuförtiden, inte ens dom sakerna jag brukade älska att göra känns roliga längre, tex spela musik. Jag har pratat med mina föräldrar, min syster och kompisar, men ingen vet/fattar exakt hur dåligt jag mår för jag skäms för att berätta hur illa det är. Jag vill inte belasta någon jag känner på det sättet för det har förstört förhållanden tidigare i mitt liv. Jag vill bara sova, kan inte prestera så bra som jag borde på jobbet eller på fritiden, jag kanske har höga krav på mig själv, men det är jävligt svårt att ändra på det. Jag försöker att skriva när jag mår dåligt, spela musik, whatever, all möjlig skit, men ingenting fungerar, nu har jag mått så här för länge och jag har ringt vårdcentralen, psykologmottagningar, all den där skiten, men får aldrig hjälp för att jag inte "försökt ta livet av mig", ska jag behöva skada mig själv för att få hjälp? Jag orkar inte mer. Varje dag är ett skämt och jag brukade vara så jävla glad jämt, nu är allt bara på låtsas, jag känner mig helt instängd i min egen hjärna och mina negativa tankar och jag har ett stort svart äckligt moln över huvudet konstant, snälla hjälp mig med något telefonnummer, ord eller vad som helst. Tack. /J

Hej! har läst nu din blogg. Känner igen mig i allt du skriver om... Det är jättejobbigt och frusterande när livet vänder så.. Men vet du vad, att du måste söka hjälp. Gå igen till vårdcentralen och säg som de är- Att du mår jättedåligt!!!!!!!!! Som jag forstår är de så pågår i två år, de ganska långt tid att du mår dåligt. De finns en anledning till de och de läkare som måste undersöka dig. Kram


Har inga bra råd förutom att du skall söka hjälp hos din husläkare. Lycka till och hoppas allt går bra för dig. *många kramar*


Känner igen mig, hade jag berättat för människor hur jag mår hade dem nog hamnat i samma olyckliga väg som mig, kvittar om det är en psykpersonal, tyvärr jag hade nog hånflinat. EY! Så jag väljer och hålla mig undan för sånt. Vafan göra? Jag känner mig som en dream sucker numera. Kanske man ska vistas i ett land där människor inte drömmer..


Hej har haft nära anhörig som mått så dåligt som du gör nu och det var över 20 år sen så jag hoppas att det finns bättrehjälpatt få i dag. KRÄV hjälp om du orkar annars ta med någon som kan förstärka dina ord hur du mår. Tar för givet att du redan är insatt på rätt antidepp och fått samtalstider när du mått så här länge. Ge inte upp bara.


Det jag tänker på är det att du skriver att du skäms för att berätta hur du mår eftersom det har lett till konflikter tidigare. Visst ska man ha sina vänner som vänner och inte terapeuter - men vilken nytta gör man genom att vara fin i kanten" och inte säga nåt förrän den dagen man mår så dåligt att man kanske faktiskt skadar sig själv? Blir inte dina vänner mer ledsna av det, så tror jag att det kan vara läge att byta ut din umgängeskrets. Det jag funderar på vidare är att du skriver att du inte får hjälp för att du inte försökt ta livet av dig. Det kan inte vara så att det är det där med att berätta hur du egentligen mår som spökar här också? För i vården är du inte bland vänner - där är du bland proffs. Om du inte är brutalt ärlig har de ingen aning om vad som fattas dig, tyvärr. Jag har själv mått så piss att jag har känt att det borde synas på en mils avstånd, men när jag har frågat andra om hur jag har verkat i sådana lägen är svaret "som vanligt". Vi människor tror att fler saker syns än vad de gör, samtidigt som vi i gemen försöker dölja hur det egentligen är. I själva verket är det vårt ansvar (ja, jag vet att det låter hemskt i en tråd om depression, men ändå) att vara tydliga och säga som det är, för ingen kan faktiskt läsa tankar - särskilt inte om vi hör till den stora grupp människor som gör som jag skrev i förra stycket. Själv har jag lärt mig att hantera det genom att låtsas som om vårdpersonalen/mina vänner/etc aldrig någonsin har mött en deprimerad person förut, att de inte vet någonting om hur någonting är. Istället blir jag då tvungen att förklara klart, tydligt och steg för steg, vad jag har för problem och vad jag vill ha hjälp med. Det behöver inte göras svårt eller krångligt, men jag måste låta bli att "förutsätta att de kan förutsätta" hur jag mår och vad jag vill. Annars utgår jag från mina hemligheter, och de utgår från sina gissningar. Gissa om det krockar ibland! Ingen ska behöva försöka ta livet av sig för att få hjälp. Men alla måste berätta vad de behöver hjälp med för att vi andra ska se det. Nu vet jag inte var du bor, men sök upp en psykolog eller terapeut (de brukar finnas på vårdcentraler och som privatpraktiserande). Du kan också prata med det lokala vuxenpsyk, där de har psykologer, terapeuter, och psykiatriker - bland mycket annat, just för att kunna hjälpa med sådana saker som du beskriver på bästa sätt. Men helt klart är att du har hamnat i en situation du själv säger att du mår mycket dåligt av - och jag förstår att du gör det. Då måste du också söka hjälp för att du ska kunna komma ur situationen. Ibland är folk otroligt klumpiga eller otydliga - om någon på ställe X säger att du inte har "nog allvarliga problem", lägg då på och ring ställe Y. Eller be en kompis om hjälp att leta hjälp - vad är det som säger att du måste göra allt själv och ensam? Behöver du akut "pratstöd" kan du alltid ringa Nationella hjälplinjen, på 020-22 00 60, eller du kan ringa den lokala psykiatriska avdelningen på närmaste sjukhus (man behöver inte bli inlagd o inlåst bara för att man pratar med dem!), eller rent av ringa 112 och begära jourhavande präst om så skulle behövas.


Just ja, sjukvårdsupplysningen på tel 11 77 (ja, de har något nytt spännande nationellt kortnummer) kanske kan hjälpa dig med att reda ut var och av vem du kan söka hjälp. Inte alltid de är experter på just själen där, men väl värt ett försök.


Tack för alla bra formuleringar, snälla ord, alla nummer och allt. I mitt huvud är oftast dom flesta dumma i huvudet och ingen vill hjälpa mig med något, iallafall när jag är inne i mitt sämsta "mode". Människor som ni förtjänar allt det bästa. Tack för att ni bryr er. Så jävla skönt att få säga exakt hur man känner, helt ocensurerat, vilket som sagt kan vara sjukt svårt att göra med kompisar. Nu ska jag ringa överallt tills jag får hjälp för idag har varit ungefär den värsta dagen i hela mitt liv, men jag ger aldrig upp, någon får skjuta mig först. Kram /J


BRA inställning,, ge aldrig upp, alla e vi värda att få må bra, vi har rätten att få den vård vi behöver,, stå på dig,, kram /TC


Du är alltid välkommen. Skönt att vi har kunnat visa att människor faktiskt vill väl - det är lätt precis som du säger att se allt i svart, fast det inte är det. Du får gärna berätta hur det har gått med att ringa och annat som har behövts göras.


Jag känner verkligen igen mig i dina problem... DU är inte ensam. Jag är också 27 år och mår likadant. Jag har tappat suget för alla mina intressen och tänker bara i en negativ spiral.

Annons
Annons
Annons