Forum Depression och ångest


Någon med psykiskt sjuk förälder?

Hej... Jag skrev här, väldigt mycket förr när jag var yngre och mådde mycket dåligt och var deprimerad... Nu.. Är jag 33 år, singelmamma till en flicka på 7 år. Hon bor hos sin far varannan vecka. Hur som.. Jag är Bipolär typ 2. Manodepression. Det innebär att jag många gånger faller ner i långa deprimerade perioder (oftast kan jag hantera dessa bra då de är lite "hemma" (jag blev djupt deprimerad redan vid 4 års ålder...) Ibland faller jag dock ner i perioder av apati, jag orkar ingenting, är nedstämd och låg.. Jag sköter dock om henne. Men hon ser ju att jag är ledsen. Jag förklarar då för henne att jag inte alltid vet varför det blir så. Emellanåt kommer jag in i kortare perioder av hypomani, då är jag mycket energifylld, upp, glad, positiv, aktiv, kreativ och älskar världen och livet kan man väl säga.. Nu till min fråga.. Det är ju förvisso skillnad på psykiska sjukdomar, men för mig är det viktigt att höra hur barn och ungdomar har upplevt det.. Är det någon som växt upp med en deprimerad förälder eller en förälder med en psykisk sjukdom? Hur har ni upplevt det? Vad har ni för tips till mig? Jag är som person en som alltid hjälper andra, jag blir nästintill aldrig aggressiv, jag samtalar mycket och hjälper barn, ungdomar och vuxna, anhöriga.. Att må bra osv. Så jag förklarar väldigt lugnt för min dotter. Tilläggas kan väl att hon är lik mig. Inåt, blyg, något deprimerat barn som samtidigt älskar allt, tror gott om allt och alla, ser väldigt mycket hoppfullt och med drömmar.. Så vi har en god dialog. Men jag vill också att hon verkligen bara ska få koppla av och vara ett barn utan att vara orolig. Så därav vill jag ha tips.... Cissie

Har ditt landsting/psykiatrin nån form av grupper för psykiskt sjuka föräldrar? Ibland kan det vara skönt att veta att man inte är ensam om situationen, att det finns andra. Få höra hur de bemöter situationer som uppstår i vardagen, dela med sig av erfarenheter. Annars kanske det finns möjlighet att få samtalsstöd via BUP? Det är kanske bra för dig att få lite stöd via professionella. Inte för att du behöver hjälp med föräldrarollen, utan för att acceptera att det är som det är med din sjukdom och inget skamfyllt. Det finns flera som dig. Du verkar ha en omtanke om din dotter när du skriver, det är fint. Bra att du söker stöd och råd i din situation, för ju tryggare vi känner oss själva i vardagen desto bättre fungerar vi även i föräldrarollen. Lycka till!

Annons
Annons
Annons