Forum Depression och ångest


hur o när vet man?

ja, hur vet man var gränsen mellan kärlek och okärlek går? När förstår man om de e så att de e dax o gå vidare? asså, ja vet ingenting längre, ja vill inte veta... Håller på o grubbla hjäl mig till vilket nytta? Jag vågar ju inte ens gå hem längre.... Fan de e ju patetiskt. Knäppt... Men ja kan bara inte ställa upp på ett knull som plåstret på såret. Kan mkt väl vara så att de e så me karlar, att allt bli bra me en knull men nu e ja inte karl o för mig räcker inte et ligg längre för o göra allting bra.... Inte de minsta skulle jag vilja säga.... Ja känner mig så förvirrad... Ja vet inte va ja vill längre.... Jo en sak ja vill men den lär ja knappast få så de va bra m de.... Om inte nån frivillig ställer upp på ett nackskott, men har svårt o tro de.... suck, suck o åter suck, säg mig. Vart ska ja ta vägen? känner mig så ensam, suck kram wilma

Det var bra fråga det, var går gränsen? Har jag också undrat många gånger, men jag har fortfarande inte hittat svaret. Näe, håller med, ett ligg fixar ingenting, det ska pratas o diskuteras, ända tills man förstår varandra. Har ni prövat parterapi? Det är något jag kan rekommendera iaf. Puss vännen!!!


Ja du, bra fråga. Själv hade jag ingen aning... så jag började skriva dagbok... jag skrev när jag mådde dåligt i relationen... jag ville ju inte lämna... jag trodde nånstans innerst inne att kärleken fanns kvar. Efter några månader läste jag mina dagboksanteckningar, såg hur ofta det återkom dagar då jag mådde dåligt av relationen. Då lämnade jag... det var inget att bygga på. Ja han visste om att jag var tveksam, men han gjorde inget åt att förändra sitt beteende och jag insåg att jag fostrar inga vuxna människor. Nä, man kan inte göra om andra. Så då gav jag upp... Men som Ankan64 sa... parterapi är ju ett alternativ om du verkligen vill kämpa för din relation, själv tog jag väl den lättare vägen ut... Kram!


Det är en av de svåraste frågorna... jag grubblade i sju år, tills beslutet kom bakvägen så att säga, jag visste bara en dag att det inte fanns något kvar att rädda... kram


ja du, wilmis,, inte ngt lätt val,, men det som e första tecknet e ju att gnistan inte finns där mellan dig o din man, man ska aldrig hålla ihop för barnens skull,, jag vet, att ni går på möten,mm. så det vet jag inte om det hjälper, men kanske om ni går bara för er skull, men jag kände att det sakta men säkert spårade ur, mellan mig o mitt ex, stress, stress, gnäll o psykande, o bråk bråk bråk, barnen mådde ju skit av det, så efter många om o men slängde jag ur mig att nu e det nog, ja du vet ju allt som hände innan, o innan vi hittade egna hem,, det du ska gå på, e känner du ngt speciellt när du e med din man? man ska inte dra för snabba slutsatser, dessutom e det 6-12 månaders prövotid innan man får skilja sig på papper, när man har minderåriga barn tillsammans,, oavsett vikken väg du väljer, så älskar jag dig, mucho mucho!!


ja du, wilmis,, inte ngt lätt val,, men det som e första tecknet e ju att gnistan inte finns där mellan dig o din man, man ska aldrig hålla ihop för barnens skull,, jag vet, att ni går på möten,mm. så det vet jag inte om det hjälper, men kanske om ni går bara för er skull, men jag kände att det sakta men säkert spårade ur, mellan mig o mitt ex, stress, stress, gnäll o psykande, o bråk bråk bråk, barnen mådde ju skit av det, så efter många om o men slängde jag ur mig att nu e det nog, ja du vet ju allt som hände innan, o innan vi hittade egna hem,, det du ska gå på, e känner du ngt speciellt när du e med din man? man ska inte dra för snabba slutsatser, dessutom e det 6-12 månaders prövotid innan man får skilja sig på papper, när man har minderåriga barn tillsammans,, oavsett vikken väg du väljer, så älskar jag dig, mucho mucho!!


..hej du...har också gått i parterapi, det var ett tag det enda tillfället när vi kunde tala med varandra utan att det blev krig. senda fanns en så grundläggande förälskelse i botten som vi aldrig upplev ttidigare...vi kunda bara inte känna det ett tag, fick aldrig sova hela nätter småbarn)...inte göra kuliga saker och inte orka vara glada i varandra....vi ville verkligen vara tillsammasn, båda två lika mycket, och det visste vi om varandra hela tiden. Gör ni det? Kram


Undrar detsamma och har gjort i flera år. Ibland är det så man önskar att ens sambo hade nåt riktigt FEL, typ slog en eller nåt, då skulle det vara enklare. Jag kan få ångest av par som håller ihop bara för att de "alltid" gjort det, typ som de är rädda för att vara själva. Såna som snäser åt varann i affären o sånt. Det gör inte vi. Men man kan väl knappast förvänta sig passion resten av livet heller, även om jag vill vara förälskad JÄMT. Man måste nog kunna nöja sig med vardagslunk, men jag velar o tvekar - ska vi fortsätta eller bryta? Vad kan man egentligen förvänta sig? Jag har det ju bra, bättre än många, tror jag, borde jag inte bara vara nöjd? *suck* /sofia

Annons
Annons
Annons