Forum Depression och ångest


Hjälp! Kan min dotter vara deprimerad?

Hej! Jag gjorde en användare här bara för att kunna ställa denna frågan. Jag vet inte om jag skriver det på rätt ställe eller någonting eftersom jag är somsagt helt ny. Jag har en dotter som är 15 år, och jag misstänker att hon kan vara deprimerad. Hon går aldrig ur sängen. Hon ligger bara där hela dagarna, förutom när hon är i skolan. Hon har helt slutat bry sig om några intressen. Hon brukade gilla att fota men nu är absolut ingenting intressant för henne längre. Hon tar aldrig hem några vänner efter skolan. Hon vill inte umgås med någon. Ingen av hennes klasskompisar frågar henne nånsin om hon vill göra något, vilket hon inte har ett problem med, men det händer att tjejerna i klassen ska till exempel gå på bio tillsammans och då brukar de fråga om min dotter vill följa med. Då blir hon desperat efter en ursäkt för att slippa följa med och brukar till och med fråga mig om förslag på ursäkter. Jag och min man har frågat henne varför hon inte vill umgås med någon. Hon svarar att hon inte tycker att det är roligt. Då frågar vi om hon tycker att det är roligare att bara ligga i sängen och göra absolut ingenting hela dagen, och då svarar hon att ingenting är roligt. Hon tycker att allting är meningslöst. Och jag överdriver inte när jag säger att hon bara är i sängen. På loven händer det att hon över huvud taget inte stiger ur sängen på en hel dag. När min man tvingar henne att göra något blir hon hysterisk. Hon har inget ork för att göra någonting alls. Hon orkar inte ens försöka dölja det. Hon orkar INGENTING. Varken fysiskt eller psykiskt. Hon är bara slö i allmänhet. Hon gör sina läxor, eller snarare tvingar sig själv till det, men hon tycker även att de är meningslösa. Så fort vi anmärker någonting eller klagar på någonting hos henne så blir hon hysterisk och börjar gråta och säger att ingen bryr sig om henne och att vi bara klagar och att hon inte kan göra någonting rätt. Hon har sagt att hon tycker att hon är värdelös. När hon inte är på sitt rum och är ute och pratar med oss så ser hon, kanske inte överdrivet glad, men i alla fall inte ledsen ut. Men ett léende kan ju dölja mycket... Är det möjligt att hon är deprimerad eller är detta beteende normalt? Är det någon här som är eller varit deprimerad som känner igen sig på något sätt i det jag skrivit? Vad kan jag göra?

Hej! Ja, jag kan delvis känna igen mig i detta. Kan ev vara så att hon är deprimerad. Hon kan också ha en del problem med social fobi? Jag vet ju inte hur insatt du är i social fobi? men med tanke på ursäkterna hon verkar ha för att slippa umgås med sina vänner så kan det vara så. Tonåren är en tuff tid för många..inkl mig själv och social fobi börjar ofta ge sig tillkänna i tonåren också det jag själv lider av dystymi..en kronisk depression..som jag lider av fortfarande. (och som ofta leder till social fobi) har man en väldigt känslig, astenisk personlighet så är det lätt att dra på sig sådana depressioner..ett trauma kan ju också leda till detta depressiva beteende. Vad som är trauma är ju oerhört individuellt..det kan ju va nåt som andra uppfattar som inget alls..men för en hyperkänslig individ kan det vara hur stort som helst. Har det hänt nåt speciellt som du vet om? ...sen kan det ju iofs bara vara en vanlig "tonårsåkomma" som är övergående..fast det låter som det är nåt mer än en vanlig tonårsgrej. H ar hon varit mycket annorlunda tidigare i sitt beteende så är det kanske bäst att uppmärksamma detta..och försöka prata om det med henne..beroende på hurdan relation och hur öppna ni brukar va med varandra? /L


Tack för svaret! Jag har funderat på social fobi men hon har aldrig några problem att umgås med de andra när hon är i skolan. Hon har varit såhär sen i september förra året, efter att hon och hennes bästa vän bröt kontakten med varandra helt efter ett stort bråk. Kan en sån sak verkligen ge en depression? Men samtidigt så visar hon ju tecken på det. Hm... Jag har bara aldrig uppfattat henne som känslig. Hon är bara känslig om någon klagar på henne. Hon gråter efter varje utvecklingssamtal i skolan. Oavsett hur bra det går så hänger hon upp sig på de saker hon behöver utveckla. Min relation till henne skulle kunna vara bättre. Hon vill inte prata med mig om något. Jag överväger att ta henne till en psykolog. Det kanske hjälper om hon får prata med någon.


Kontakta vården NU, vad väntar du på? Att det ska bli bättre av sig själv? Tiden går och hon mår inte bra... sök vård!
tillägg: Jag menar inte att låta så hård, förstår att det är jobbigt. Det är bra om du kan hjälpa henne att få vård... hjälp... så hon kan börja må bättre. mvh okallu


Du ska abolut ta detta på allvar, kontakta bup, via lasarettet och där får du säkert veta vart du sedan vänder dig. Hon behöver absolut få tala med någon hon känner förtroende för, och allt som sker i hennes ålder, är inte det som "alla" tonåringar går igenom, tro mig, jag vet. Och ju tidigare ni gör något åt det, desto bättre blir det. Hoppas det går bra//Maria


Blir väldigt ledsen av att läsa din beskrivning... Självklart är hon ganska djupt deprimerad. Jag hoppas verkligen hon kan få hjälp, för er skull också. Men främst för hennes egen. Det måste inte vara frågan om social fobi. Det måste inte heller vara frågan om en diagnos. Det kan lika gärna handla om något som hände för länge sedan och förblivit obearbetat och sedan lagrats på tillsammans med nya besvikelser i livet. Att hon upplever utvecklingssamtal i skolan så jobbiga kan sammanhänga med hur hon mår, för ofta förlorar man mycket energi, koncentration osv. Då blir det som kommer ännu jobbigare. Absolut, verkligen att den händelsen du nämner - bråk och förlust av en bästa vän - kan skapa ett sådant mående. Som jag sa, det måste inte vara frågan om att något är "fel" på din dotter, utan kan handla om att hon helt enkelt är väldigt ledsen av det som hände. Det finns något som heter sorgbearbetning som berör alla typer av förluster i livet. Svagheten med programmet är att det utgår från att man är vuxen och genomlevt många och aldrig tagit tag i dom. Men kanske kan du som orolig mamma hitta någonting som kan hjälpa på vägen? http://www.sorg.se/fakta-om-sorg/sorgbearbetning Lycka till!


Precis som den åvanför mig så blir jag väldigt lässen när jag läser det du skriver. Så som du beskriver din dotters beteende precis så va jag för flera år sedan. Se bara till så att hon får bra hjälp på bup och en kurator som verkligen är bra så kommer det bli bra. Det kommer ta tid och det kommer bli en jobbig period för alla inblandade men det blir bättre. Och va försiktig för vissa doktorer ger en mer och mer mediciner och vissa kan göra henne mer kännslomässigt avtrubbad än vad hon är. Jag hoppas verkligen det går bra för er. Lycka till!


bup är inte rätt väg att gå. Men det får man väl inte skriva. Det råder ju nästan åsiktsfacism i Sverige. Vad flickan behöver är verktyg för att bearbeta sorg, inte en stämpel i pannan.


Verktygen kan man mycket väl få, från just BUP, vi har själva gått den vägen, men jag vet, det finns många som inte fått hjälp därifrån, överhuvudtaget. Man ska ha lite tur också. Sedan kan det också bero på vart i Sverige man bor. Men vad man ska göra, först och främst, är att söka hjälp till den som behöver det, och man måste börja någonstans.
Skolan bistår med kuratorer, men det är absolut inte alltid dom passar. Och att försöka hjälpa, själv, kan vara svårt och ibland kanske till och med omöjligt. Hoppas du nu kommit en bit på väg, det var ju ett tag sedan du skrev. //Maria 


Jag känner igen mig i det där. Jag tycker personligen det låter som hon är deprimerad , tecknen finns där! du kanske redan har löst det.. men jag hade blivit glad om min mamma märkte det i tid och satte sig ner och verkligen pratade om det, fanns där. det finns bra hjälp att få!!


Oj. Stackars din tjej och såklart jobbigt för er som står henne nära. Du ska ABSOLUT ta henne till en psykolog/BUP eller liknande. Men arbetet tar ju inte slut där. Psykologer,läkare,kuratorer är olika bra, personkemin stämmer olika bra och det finns dessutom olika former av behandling ex.KBT,psykoterapi, EMDR osv. Man får helt enkelt prova sig fram. Börja någonstans och sök vidare om det inte funkar!Du skrev att din dotter bröt med sin bästis och du undrar om något sådant kan utlösa depression. ABSOLUT! I den åldern kan det nästan ses som ett trauma...för jag antar att det var just traumatiskt för henne.Jag kommer dock med ett annat tips också. Jag har själv lidit av depression och fick antidepressiva utskrivna, var inte rädd för de tabletterna. Ibland kan man behöva en pusch att ORKA VILJA bli bättre och det kan medicin hjälpa till med.Läkare brukar vilja ta blodprov innan medicin sätts in för att se så inte sköldkörtelhormonen "spökar". Det flera läkare missade att ta på mig var B12-prov. Nu efter flera år är detta prov tagit och jag hade väldigt stort B12-brist. Denna brist leder nämligen till depression, trötthet, håglöshet osv. Så be läkaren kolla det!Se även till att din dotter verkligen bli utredd och FÅR EN DIAGNOS!! Depression eller vad det nu må vara. En diagnos är viktig att ha, då vet man vad man strävar efter att bota och bli frisk ifrån! Hoppas det går bra för er!Jag önskar er all lycka!/Anna-Karin


Låter som depp i mina ögon. Sätt dej i sängen och prata lite med henne. Ring gärna nån profissionell som t ex sjukvårdsrådgivningen 1177, du kan be dem om telnummer t nån att höra med vad ni kan göra. Läs själv på om depressioner eller prata privat med någon som har erfarenhet av det(typ jag) som kan tipsa lite och lyssna. Vad du gör: Låt henne inte ligga där ensam på sitt rum! Kom dit och ta med nåt hon gillar, om det är sitta m henne och spela nåt spel på datorn eller lyssna på nån musik, kolla på nån tv-serie. Vad som helst, bara inte ensam. Det betyder mer än du tror. 
Min mamma såg mej kraschad efter att killen gjort slut när jag var 15. Hon kom in och lärde mej 3 ackord på gitarren. Det var liksom rätt kul! Bara synd att det aldrig hände utom när det var kris sådär...men jag gick ofta till hennes "hörna" i soffan i vardagsrummet och småpratade lite och hängde på nån fåtölj osv. Kontakt är det viktiga! 


Jag är också en sån som går ner mig otroligt mycket och om det är något som förvärrar så är det att folk tycker att jag ska "skärpa mig" eller göra något annat. Det hon behöver är någon som lyssnar på henne, precis som en psykolog gör men det kan ni också göra, och även om ni tänker att ni lyssnar mycket så lyssna mer för ofta blir ledsamheten något man identifierar sig med när man tappar annat som varit en del av "mig" så det är svårt att släppa in folk och känna att känslorna är acceperade - det tar tid. Och framför allt, bli inte sur för att hon är ledsen, hon kan inte hjälpa det just nu, och en irriterad kommentar när man är nere så där kan göra mycket skada till förtroendet hon har för er som person-som-vill-lyssna. Visa intresse i hennes negativa känslor och försök att inte fokusera på att "lösa problemet", människan vill må bra så när man fått utlopp för de negativa känslorna läser man det själv. Tror dock att BUP eller dylikt ändå kan vara en bra idé, låt bara inte psykologer vara de enda som er dotter känner förstår hennes nedstämdhet... Lycka till!


Här är en anledning till varför man ska vara försiktig med att ta barn till BUP:
 
http://www.dn.se/sthlm/larmet-barn-isoleras-i-manader/

Annons
Annons
Annons