Forum Depression och ångest


Dumpad

Första gången jag är inne på denna sida, blev glad när jag hittade den och jag har läst vad andra skrivit och funnit tröst i att inte vara ensam (egoistiskt kanske...). Jag har haft en jobbig uppväxt med föräldrar som inte ville ha mig. Jag grubblade i många år över varför de skaffade mig men när jag var ca 10 år bestämde jag mig för att det var slutgrubblat med det. Jag "stängde" av mig själv. Jag tog ett djupt andetag (själsligt) och dök ner i ett vaccum. Tänkte att jag bara skulle sova och äta där tills jag var stor nog att klara mig själv. Började dricka alkhol när jag var 12, till och med i skolan. Flyttade så snart jag kunde. Har alltid haft låg självkänsla och som jag förstår nu, en ångest som ibland gjorde att jag inte kunde andas eller röra mig, kände inte kroppen liksom. För 13 år sedan träffade jag min man och vi har fått två underbara flickor som är 6 och 10 år. Jag har levt för "min egen" familj och särskilt för mina barn. Jag har alltid gett dem 100% uppmärksamhet och all min tid så att de ska känna sig älskade så som jag aldrig upplevde. Mina flickor är nu underbara människor. Nu har jag fallit tillbaka i depression och ångest. Min man har varit otrogen på en konferens för en månad sedan och för 14 dagar sedan "dumpade" han mig helt utan känslor. Innan "dumpningen" var han som vanligt och direkt efteråt är jag som luft för honom. Han har berättat för mig och våra barn att den nya kvinnan är en så underbar person att jag inte finns längre. Jag bad honom om ett samtal, och under detta samtal satt han och den nya och SMS.a varandra konstant. Jag bad om att bli respekterad, men fick inte ens något svar. Vi talar om två människor som är 40+ och hon har också barn. I helgen var de och tittade på hus! Han vill ha barnen 7 dagar varannan vecka vilket jag har svårt att se att han kan klara av eftersom han aldrig tagit hand om barnen förut. Han har alltid arbetat mycket och ofta varit bortrest. Efter chocken är jag nu inne i en depression med ångest. Vad göra?

Tro inte att du klarar den här situationen själv. Sök stöd hos vänner, psykaiatrin så du får hjälp med din depression och kris föräldrar om du har , ngn arbetskamrat eller ngn som du kan lita på. Styrkekram!


Håller med ior o kex..du måste nog ha hjälp, läkare, vänner, någon att ventilera allt med. Vilken skitstövel... Hur tar barnen det jag har jämngamla barn 9 och 5 år och kan tänka mig att det är väldigt jobbigt. Prata av dig här skriv dagbok och göm inga känslor, du har inte gjort nåt fel. Kramar i massor till dig


Men fy fan..alltså Vilken skitstövel! Tycker så synd om dej o lider verkligen med dej. ja, du har redan fått svar som är bra. Ville bara visa min medkänsla. kram


Hej alla! Tack för råden, jag har ringt till vårdcentralen i morse och ska få träffa läkaren i eftermiddag. Min 10-åriga dotter ska få träffa psykolog på skolan för hon vill det själv, 6-åringen säger att när hon är ledsen sväljer hon ner det i magen. Hon verkar ganska oberörd för det mesta av tiden. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Är hemma från jobbet och bara ligger och stirrar i taket eller gråter. Jag hoppas det är en bra doktor. Kan inte tänka mer än en dag farmåt i taget, knappt det. Vill skydda mina barn från det onda...


Oj!! Vilken sits att hamna i och vilken förbaskad skitstövel din man är som behandlar dig så efter alla år.. Se till att omge dig med vänner eller sök hjälp hos läkare, det finns jättebra ställen dom kan rekommedera dig till där man som privat anonym person kan få prata av sig... behövs inge remiss eller något. ...och se till att hitta känslan av att bli ARG!!! få ut dina känslor av att bli behandlad så här, säg till dig själv att detta är hans förlust och att du ska gå stark ur detta.. Många kramar!!

Annons
Annons
Annons